En resa från Norsjö till Riksgränsen
Sommaren 1980 var jag tjugofem år och hade semester från arbetet på lasarettet i Lycksele. Motorcykeln stod redo, och vägarna låg öppna.
Jag körde en guldfärgad Honda CB 500 från 1972, en fyrcylindrig motor med ett mjukt men kraftfullt ljud. När den gick genom växlarna blev motorljudet, vägen och fartvinden nästan som en egen musik.
Benita bodde då i Norsjö centrum hos sin mamma. Vi hade börjat träffas genom motorcyklarna. Först satt hon bakom mig när vi körde ut på vägarna. Hon trivdes där bak, lutad mot vinden och friheten.
Efter en tid bestämde hon sig.
Hon skulle ta eget motorcykelkörkort.
Det gjorde hon också senare. Hennes första motorcykel blev en Honda Twin på 125 kubik, och efter ett tag bytte hon upp sig till en Honda 450 Twin.
Den sommaren gjorde vi en resa tillsammans.
Vi körde norrut från Norsjö genom skogarna och vidare upp mot fjällen. Det fanns inga stora planer. Vi stannade där det kändes rätt och lät vägarna visa riktningen.
Motorljudet, vägljudet och fartvinden blev nästan som musik i hjälmen. Det är något särskilt med motorcykelåkning – en sorts frihet där man känner vägen genom kroppen och landskapet öppnar sig runt omkring.
Vi tog Silvervägen upp mot fjällen. På flera ställen slingrade sig vägen genom branta kurvor, och ibland saknades vägräcken. När motorcykeln lutade genom kurvorna kunde man ibland kasta en blick ner i djupet och känna en rysning gå genom kroppen.
Men det var också en del av upplevelsen.
Vi körde genom tunnlar där motorljudet ekade mot väggarna och fortsatte norrut där skogarna blev glesare och luften klarare.
Vid polcirkeln stannade vi. Vi åt en enkel lunch och gjorde som många resenärer före oss. Från marken samlade vi några stenar och byggde en liten stenpyramid tillsammans med de andra.
Ett litet spår av vår resa.
Vägen fortsatte genom Norge, via Fauske och upp mot Narvik, tills vi nådde Riksgränsen.
Där slog vi upp vårt tält i närheten av en camping och stannade i tre nätter. Fjälluften var klar och nätterna kalla. Varje morgon låg det frost på insidan av tältduken.
Inte långt från tältet rann en liten bäck. På kvällarna gick vi dit med våra tandborstar och böjde oss över det kalla fjällvattnet.
Det var enkla stunder, men de stannade kvar i minnet.
Vi hade tur med vädret. Under hela resan föll inte en enda regndroppe, varken dit eller på vägen hem.
Efter några dagar vände vi söderut igen. Samma väg tillbaka genom kurvorna, tunnlarna och fjällandskapet.
Till slut rullade vi åter in mot Norsjö.
Den sista biten körde vi ner till min stuga vid sjön. Jag stängde av motorn på Hondan och plötsligt blev det tyst. Efter dagar av motorljud och fartvind kändes stillheten nästan ovanlig.
Sjön låg spegelblank framför stugan.
Författare: Kenneth Bergmark 2026 03 13