I en dimmig höstkväll står jag på perrongen i en liten stad i mitt ingenstans jag väntar mitt tåg som strax dyker upp genom dimman, ser först ljusen sen den gråa fuktiga plåten på tågens front. Tågen stannar gnisslande och ryckigt. Jag ser några mörkklädda människor kliva in i tågen, vagnarna ser mörka ut inuti trots svag belysning på perrongen, jag ser hur fukten i luften glittrar i ljusskenen när jag tar mig mot tågen, hör inga tillrop från högtalaren och undrar tyst om det är nått fel i högtalarna men fortsätter ändå min sakta gående mot tågen. Tågens skugga sväljer mig nästan helt och jag får svårt att se trappstegen till vagnen, jag har en känsla att det är min vagn. Tar tag i den fuktiga kalla trappräcken och kliver dom tre stegen upp till vagnens nästan mörka trapputrymme, jag har ingen väska men känner ändå någon slags tyngd i mina armar som om jag skulle släpa något efter mig, tyngden som också kändes över mina axlar, över mina tankar. Jag satte mig mitt i den folktomma vagnen ”vart gick alla dom som gick in i tågen”? Känner kylan genom kläderna, den fuktiga kalla höstvädret hade följt efter mig in i vagnen och jag kände kylan genom säten där jag satt och jag tänkte om hela resan skulle vara så här kall. Tänkte på dagen, dagen då jag fick beskedet om min sjukdom, tankarna och oron över ekonomin, huset, barnen, barnbarnen, om allt. Känner ett svagt ryck när tågen börjar rulla framåt och jag lutar mig bakåt på säten, jag hör den svaga klangen från järnhjulen när dom paserarar rälsskarven, utanför fönster ser jag bara dimma, ibland dyker det upp små glimtar av ljussken, hus? Jag ser inte riktigt. Jag får en känsla att jag är på en resa men kommer inte ihåg vart, gräver fram min biljett och försöker läsa i den svaga belysningen vart jag skulle men det står inget om slutstation. Jag försöker svälja min rädsla, min oro över att inte komma fram hem tillbaka. Känner hur luften i vagnen blir lite varmare, säten har förlorat sin kyla och känns lite varmare mot min hand när jag stryker sätens yta som om jag skulle försöka värma upp utrymmen runtom mig, vill inte känna kylan som suger mina krafter jag vill har alla mina krafter kvar och bekämpa det onda i min kropp. ”Jag sitter i ett tåg mot något okänd, jag sitter i ett tåg med okända men vi sitter i samma tåg mot okända slutstation.
Författare: PerArn63