Tre existentiella dikter:
”GLASKLAR”
himlen i sin linda
kvävd
av dagens obeveklighet
stjärnfallet en reva
i nattens sammet
önskar mest ingenting, kanske slår det in
iskristallerna
naggar mina kanter
slipar
tills bara min ursprungliga form
reflekterar stjärnornas brus
glasklar
med miljarder himlakroppars
glöd i mitt bröst
”KUDDFORT OCH KOTTKRIG”
jag är inte rädd för monster
jag är rädd för mig själv
rädd för spegelns viskande
de tysta skrattande korridorerna
de vissnande bladen
som ser på mig beskyllande
jag är rädd
när katten stirrar in i min själ
vilar i mina ögon
och reser ragg
för att den inget ser
jag är rädd för alla misstag
mitt hjärta ädelt gör
när det stilla
tappar fotfästet
i den svartaste natt
bland släckta stjärnor
och tusentals tomflaskor fyllda med min hemlighet
jag är rädd
för spjutet som genomborrat mitt bröst
och skapat en boning
för svarta korpar, tunga tårar
mördarsniglar och kackerlackor
jag är rädd för själen
som lyssnar till ljudet av det okända
tar en flugas vingslag
och lämnar mig själv
i mina barndomsminnens rum
små paradis
av lego, skratt och parkett
som nu står tomma
frusna i tidens oförlåtliga gång
jag är rädd
för fragmenteringen
av jaget i
isolerade bitar ad nauseum
bland alla som känt mig,
tagit en och gjort den till sin
sköljt sig själv i iskallt vatten
och fått champagnen att stiga dem åt huvudet
Jag är inte rädd för vampyrer
jag är rädd för min förmåga
att stänga av
och skoningslöst betrakta
hur solen sliter oss
och våra drömmar i stycken.
”KAMRAT”
Jag lekte ett tag med tanken
men tröttnade fort på sällskapet
kände mig inte road
utmattad istället av högvarvet,
Intensiteten av att känna inåt
existera utåt.
Det blev ensamt
med bollen i rullning
och ingen att passa till
men snabbt gick det
när tanken slagit mig
och jag blev lämnad med döden.
Jag avfärdade tanken
och avundsjuk på min nyfunna vän
svek mig mitt förstånd.
Författare: Fredrik