1.
De säger att det är bra att vara annorlunda, undra om de skulle tycka likadant om de fick uppleva en liten del av min vardag. Alla ständiga krav och hårda slag. Kanske skulle de då förstå hur ont det gör att
inte kunna uppfylla alla krav, ifrågasätta sin potential och känna sig onormal.
Det är otroligt frustrerande att jag inte kan förklara vad som pågår, så att ni kan förstå. Det gör ont att se hur mycket ni anstränger er och att det trots det inte går att förstå sig på mig. Jag försöker att förklara men det är svårt. Hur ska jag kunna förklara när jag själv inte vet vad som pågår, vad det är som går i baklås och varför det är så svårt.
Ibland önskar jag att vi för en liten stund kunde byta plats, så att ni kanske skulle kunna få en tydligare bild. Få en inblick i hur fruktansvärt ont det gör att konstant inse att man hade för höga förhoppningar. Hur det känns när högen av misslyckanden inte
längre får plats och hur hjärtat brister när broarna till de innersta drömmarna bränns. När luften går
ur, när hjärtat går itu och tårarna inte tar slut. När vetskapen om att alla vackra drömmar som har
gått itu inte beror på någon annan än du, delar hjärtat itu.
Det är oerhört smärtsamt och frustrerande att jag på ett plan är medveten om min potential samtidigt som den försvinner flera gånger per dag. Att konstant prestera katastrofalt när det börjar ställas krav och inte klara av att hålla kunskapen kvar. Jag känner mig katastrofal och oron över hur mycket detta begränsar mig ligger alltid och gnager.
Jag saknar verkligen mig själv, den jag var innan alla krav. Ibland undrar jag vad som egentligen finns kvar, finns jag eller finns det enbart ett skal kvar av det som en gång var jag. Min självkänsla och mitt självförtroende har genom åren fått motta otaliga slag och i perioder har jag fått klara mig utan
dem, då de inte har funnits kvar.
Det är otroligt tufft att inte kunna fungera som normen och att se hur omgivningen gör sitt yttersta för att förändra mitt sätt att fungera. Jag önskar så att jag kunde förändra mig, både för min och er skull. Jag vill inget hellre än att kunna fungera under press. Att kunna ta fram den kunskap som finns någonstans i min hjärna. Jag kan dock tyvärr inte det, istället tar det stopp och känslan av otillräcklighet ger ett hårt slag i hjärtat.
Jag försöker att göra mitt bästa, ibland räcker det men oftast snubblar jag på målsnöret. Då önskar jag att vi kan minnas de gånger som min prestation otroligt nog har varit tillräcklig. Bli inte arg för att jag vill spendera mycket tid själv. Det är mitt sätt att andas och ladda mina batterier. Så att jag kan se klart och fortsätta tro på att alla, oavsett vad har talang, även jag. Det är mitt sätt att ta mig tillbaka.
2.
Älskade du. Jag vet att det inte blev som du hade hoppats på. Den plats som för så många är fylld med glädje, vänner och vackra minnen blev istället början på flera års helvete för dig.
Jag minns hur du spänd av förväntan och väldigt nervös började din första dag i högstadiet. Troligtvis var alla lite nervösa för att börja i en ny klass och att behöva lära känna nya människor. Din nervositet grundades dock i något helt annat. Skulle klasskamraterna fortsätta att trycka ner
dig, utesluta dig och berätta hur värdelös du var. Du hade förberett dig på att det kanske skulle kunna bli lite värre. Det blev dock värre än vad du hade förberett dig på. Allt eskalerade och skoldagarna blev snabbt alltmer påfrestande.
Nedvärderande ord, elaka meddelanden och utfrysning blev snart en del av din skoldag. Varje gång något gick bra och du var glad var några klasskamrater snabbt framme och berättade
hur värdelös du var. I samma sekund slocknade gnistan i dina ögon. Alla gånger som du frågade vad du hade gjort fel utan att få något svar. Till sist blev det en sanning för dig att du inte var något annat än annorlunda och värdelös.
Du fick till tröst ofta höra att det var bra att inte vara som alla andra. Om de bara förstod, hur du gjorde allt i din makt för att passa in och vara som alla andra. Du ville inte berätta vad som pågick pågrund av rädsla och vetskapen om att situationen skulle förvärras. Många lärare var dock medvetna om vad som pågick men agerade aldrig. Det fanns dock en lärare som gjorde sitt yttersta för att hjälpa dig. Hon gav dig möjligheten att få en paus från allt som var så jobbigt. Hennes sällskap blev din fristad. Hon fick dig att inse att du kanske inte var så värdelös som många sa och som du själv trodde. En fantastisk lärare med ett obeskrivligt tålamod och ett oerhört engagemang blev din räddning.
Jag vet exakt vad du har gått igenom och hur du mådde, du är nämligen mitt lilla jag. Jag blir otroligt ledsen och arg när jag tänker tillbaka på hur mycket du har behövt gå igenom. Trots att det var många år sedan jag lämnade högstadiet så minns jag allt så väl. Det du utsattes för är långt ifrån okej och jag önskar så att du hade vågat berätta vad som pågick.
Det fantastiska är dock att trots allt mitt lilla jag behövde gå igenom så kan jag idag säga att jag mår bra. Resan har inte varit lätt men jag har kommit otroligt långt. Jag arbetar fortfarande med mitt självförtroende men idag vet jag att jag inte är
värdelös. Även om min väg till målet kanske ser lite annorlunda ut än andras så vet jag att jag har precis lika stor potential. Jag är otroligt stolt över att du fortsatte kämpa och att du tog dig igenom den jobbigaste perioden i ditt liv. Tack, älskade du.
3.
Älskade du. Jag önskar att jag kunde ge dig möjligheten att se dig själv med mina ögon. Då skulle du veta säkert hur unik och fantastisk du är. Jag ser hur du kämpar, hur mycket du anstränger dig och att du gör ditt bästa. Jag ser hur du tvivlar lite mer på din oehörda potential för varje dag.
Det många tar för givet är en riktig utmaning för dig. För dem är det självklart att prestera under
press, kunna koncentrera sig och få resultat som är kompatibla med ens ansträngning. Det känns så
fruktansvärt orättvist att det som är så självklart för dem är mirakel för dig.
Ditt sätt att fungera har givit mig otroligt mycket. Du har visat mig att vi inte har en skola för alla. Du har gett mig en inblick i hur det kan vara att vara annorlunda i ett samhälle där man ständigt är pressad till att passa in. Hur det kan vara att inte bli accepterad, respekterad och förstådd. En riktig utmaning som du och många andra behöver
möta, varje dag. Jag blir så ledsen och arg när din rätt till anpassningar och din möjlighet att visa vad du kan styrs av resurser och diagnoser. När blev en diagnos nyckeln till anpassningar som man enligt lag har rätt till?
Skolans ovilja att lyssna på och anpassa undervisningen utifrån den enskilda elevens förutsättningarna är farlig. Elever riskerar inte bara att misslyckas utan även att förlora tron på sig själva. Det krävs stort mod för att berätta om sina svårigheter. Att då bli misstrodd och respektlöst
bemött gör ont. Alla tårar som du, min fina vän har fällt pågrund av ett bristfälligt skolsystem gör mig otroligt upprörd. När ska lagar sluta tillåtas förstöra det vackraste vi har? Våra fantastiska och underbara barn med sådan otrolig potential.
Skolan behöver bli bättre på att ta till vara på elevers olikheter. Oavsett hur en individ tar in och bearbetar information så finns det en sak som är säker. De är inte obegåvade, tvärtom. De har en otrolig potential. Skolan måste dock ge dem möjligheten att få visa den. Med tillgång till rätt anpassningar kan alla elever uppnå sin fulla potential. Skolan måste vara anpassad för alla och inte enbart för dem som tillhör majoriteten.
4.
Det är en riktig utmaning att inte lyckas uppfylla samhällets krav. En kamp som pågår varje dag. Jag ser hur du kämpar och hur människor successivt lämnar din sida. Din kamp är så uppenbar och ibland tar tårarna över när tankarna far.
Det som de flesta tar för givet är en riktig utmaning för dig. All ansträngning resulterar oftast i ett nytt nederlag och självförtroendet och självkänslan får sig ännu ett slag. Insikten av att dina förväntningar var för höga ger ett hårt slag i hjärtat.
Omgivningens dömande blickar och nedlåtande kommentarer bränner i ryggen och stödet som en gång var så uppenbart finns inte längre kvar. Insikten av att de som en gång sa att de alltid skulle stanna kvar sakta börjar falla av blir ett smärtsamt slag. De ser inte din inre kamp. Hur mycket du anstränger dig, alla upprepade misslyckanden
och hur hårt du kämpar för att inte ge upp. Alla gånger som din prestation inte är tillräcklig och all ansträngning resulterar i ännu ett misslyckande. Varje utmaning är svår att bestiga och innebär oftast flertalet misslyckanden längs vägen.
För varje misslyckat försök ser omgivningen ner på dig lite mer. När du är i störst behov av deras stöd så försvinner dem. Du märker hur människor successivt börjar förlora tron på dig och hur de till slut ger upp på dig. När din prestation inte är tillräcklig, trots flertalet försök orkar de inte stanna kvar. Du lämnas dock kvar med tankar som far. Alla gånger som människor har sagt att de trott på dig och sedan lämnat och gett upp på dig. Jag vet hur det river i hjärtat och hur ont det gör att känna sig otillräcklig. Det är nämligen mig jag skriver om.
Jag har tappat räkningen på hur många som har gett upp på mig genom åren. Alla människor som har sagt att de aldrig skulle lämna mig för att sedan försvinna när jag inte lyckas uppfylla kraven som ställs. Idag tycker jag att det är positivt att kunna bli av med falska människor snabbt. Det har dock varit
väldigt jobbigt tidigare i livet.
Absolut, jag misslyckas ofta och min prestation är sällan tillräcklig. Jag är dock fruktansvärt envis. Att ge upp är inte min grej. Du kommer ser mig falla, men du kommer också se mig resa mig, borsta av mig och fortsätta framåt. Jag har fått så många smällar genom åren. Vissa hårdare än andra. Trots det har jag alltid lyckats lappa ihop mig själv och fortsatt framåt.
Livet är fruktansvärt orättvist många gånger. Det är dock många som har trotsat oddsen, utmanat begränsningarna och gjort det som ansågs omöjligt. Jag är en av dem och jag vägrar att acceptera nitlotten jag har fått. Oavsett hur många smällar jag får så kommer jag alltid att resa mig och fortsätta framåt. Döm mig inte efter mina framgångar utan efter hur många gånger jag har ramlat och rest mig igen.