Han gick med långsamma steg ut ur huset, och stängde försiktig dörren bakom sig. Ute på trappan stannade han och drog ett djupt andetag.
Äntligen tänkte han, äntligen kunde han lämna allt det gamla bakom sig nu skulle han bara blicka framåt och tänka på sig själv. Han gick gången, som han gjort så många gånger förr och som ledde ut till stora vägen. Han öppnade grinden och gick ut och stängde den bakom sig, han såg med ledsen blick tillbaka på huset, och kände ett sting i hjärtat och en aning vemod. Huset där han vuxit upp, och som rymde så många fina minnen och glada stunder. Nu var det tomt och sålt, föräldrarna var sedan ett år tillbaka båda borta, och han var ensam kvar. När han stod där och blickade tillbaka, kom en bil sakta körande upp vid sidan av honom. Han vände sig om och såg att det var en Mercedes cabriolet, men gjorde ingen större notis om det. Det var först när bilen stannade till och han hörde en len kvinnoröst som sa.
– Hej Bengt, dig har jag inte sett på många år!
Han vände sig mot bilen och såg in i ett par glittrande blåa kvinnoögon. Vem tusan är det, tänkte han. Hon log ett brett leende och då fick han en uns igenkännande, men ändå inte riktigt.
– Du känner inte igen mig va, sa hon med ett sprudlande skratt. Du ser nämligen ut som ett stort frågetecken.
Detta kunde han ju inte neka till, han hade faktiskt ingen aning.
– Jag heter Britt-Marie, eller Bitte-Maja som du sa när vi var små!
Nu slog det honom som en blixt från en klar himmel. Britt-Marie, hans gamla lekkamrat, och dotter till deras närmaste granne. De var lika gamla, och hade lekt flitigt när de var små. Ett envist rykte hade påvisat att hon skulle omkommit i en trafikolycka, och vid det tillfället han läst det hade han tänkt, att det var ju trist att det skulle hända just henne. Han hade inte lagt mer tid på att fundera på det, då han själv var upptagen med sitt eget liv och sin karriär. Men tydligen hade det bara varit ett påhittat rykte av någon som inte hade all fakta.
– Herregud, sa han. Det måste ju vara minst 35 år sedan vi sågs senast.
– 37, närmare bestämt sa hon med ett leende.
– Du har koll, hör jag.
– Klart jag har, en pojke man hade bestämt sig för att gifta sig med när man blir vuxen glömmer man inte bort i första taget.
– Va, sa han. Hade du sådana planer?
– Japp, det kan du tro. Är du här för att göra slut med ditt förflutna?
– Lite så känns det, ja! Nu när båda de gamla har gått till ro och jag inte har behov av ett hus till, så tyckte jag det var på tiden att gå vidare i livet.
– Låter som en god idé!
Han vände åter blicken mot huset samtidigt som han drog en djup suck, och sa.
– Du vill inte käka lunch med mig idag, så kan vi ju prata gamla minnen och nya med för den delen.
Hon svarade med ett leende.
– Trodde aldrig du skulle fråga.
Han besvarade leendet, och sa.
– Gästiset är ju fortfarande i bruk, vi kanske kan luncha där?
– Det blir jättebra. Har du din bil i närheten, eller du vill åka med mig.
– Jag åker gärna med dig, eftersom jag åkt tåg hit och får gå till de ställen jag vill besöka. Nu är ju byn inte så värst stor, så det tar inte så lång tid.
– Var bor du under tiden du är här, undrade hon?
– Det gamla stadsmotellet. Och det är verkligen med betoning på gammalt, men det får duga. Ska ju bara vara här ett par dagar till, ska träffa mäklaren och köparna i huset imorgon och göra klart det sista.
Åter igen fick ha en aning sorgsen blick. Hon såg på honom och sa.
– Jag vet hur det känns, hade samma känsla när mina föräldrars hus skulle säljas.
– Ja, det är lite jobbigt just nu. Men förhoppningsvis blir det bättre med tiden.
– Det blir det.
De var framme vid gästgiveriet som fortfarande höll fast vid det gamla. En rejäl ekdörr som knarrade en aning när man öppnade den, bjälkar i taket när man kom in och en doft av ett gammalt hus.
De möttes i det lilla kapprummet av en ung tjej, som med ett leende hälsade dem välkomna. Han tänkte, trevligt att det finns ungdomar som har ett angenämt sätt och är artiga, tyvärr är det inte så överallt.
– Var vill ni sitta, undrade servitrisen?
– Gärna vid ett fönster, sa Britt-Marie.
– De blev hänvisade till ett två mans bord med perfekt utsikt över den lilla sjön med sina segelbåtar på vattnet och de små husen och stugorna som en trevlig inramning. De slog sig ner och fick varsin meny. De var ganska ensamma i restaurangen, bara ett äldre par vid ett annat fönsterbord och tre unga tjejer i ett av hörnen. Det fanns en liten bardisk och bakom den fanns det flera hyllor med diverse spritsorter på.
– Något att dricka medan ni väntar på maten, frågade servitrisen.
– Jag kan ta en öl gärna Staropramen, om ni har, sa han. Vill du ha något?
– Jag kan ta en Cola, sa hon. Jag kör ju som bekant.
– Fixar det sa servitrisen, och försvann ut i köket.
– De satt tysta en stund och tittade ut genom fönstret.
Här är väldigt vackert, sa hon.
– Ja, det är här verkligen. Kanske synd att man tvingades härifrån för att det inte fanns några jobb och inte direkt några skolor för yrkesutbildning.
– Du skulle ju bli brandman eller polis, blev du det?
– Haha, nä inte direkt. Fotograf och reklamman. Du då, vad hände med dig.
– Jo, jag utbildade mig till civilekonom och hade ett bra jobb i Göteborg. Fick ett erbjudande om att jobba på kontoret i New York, och det kunde man ju inte säga nej till.
– Innan vi fortsätter att prata om våra liv, skulle vi kanske beställa.
– Ja just det, svarade hon. Jag tror jag tar en oxfilé på planka. Du då?
– Tar nog något lättare, ser att de har rödspätta och det har jag inte ätit på länge.
– De gjorde sina beställningar, och återgick till att prata gamla minnen. Hon fortsatte.
– En tid efter jag kommit till ro i NY, träffade jag en man på en tillställning hos en gemensam vän. Ha var både snygg, charmerande och rik, Jag föll pladask, och från den dagen var vi oskiljaktiga, sex månade senare var vi gifta när det nu inte blev du och jag så fick det ju bli någon annan, sa hon med ett skratt.
– Du är alltså allvarlig när du säger att du ville gifta dig med mig?
– Har aldrig varit allvarligare i mitt liv.
– Men, så blev det inte uppenbarligen.
– Nej, du försvann ju innan jag hann lätta mitt hjärta.
– Ja, så kan det bli. Livet blir inte alltid som man tänkt sig.
– Nej, det ska gudarna veta.
– De hade fått in sin mat nu, och åt under tystnad. Båda satt och tänkte på hur det kunde ha gått om inte deras vägar hade skilts då på 70-talet.
– Detta var jättegott, sa hon.
– Detta med.
– Du, sa hon. Kommer du ihåg när vi spelade kula på gårdsplanen, och du hade en jättestor dank som du hittat i en buske. Ingen vill kännas vid den så du behöll den.
– Ja, det minns jag. Tror jag har kvar den någonstans i en låda.
– Hur har ditt liv varit då, undrade hon. Är du gift eller har varit, eller fortfarande singel.
– Har varit i 25 år, men det tog slut för ett par år sedan.
– Så trist då.
– Ja, men det är sånt som händer. Hur är det för din del då, är du fortfarande gift?
-Nej, det tog slut för ett tiotal år sedan. Allt började så bra, vi hade det jättefint och fick två fina döttrar. Han hade ett bra jobb och skulle ta över firman, vilket han också gjorde. Han jobbade mycket, och ibland alldeles för mycket. Det sliter på kroppen, och han blev väldigt god vän med flaskan. Det gick så långt att han kom in på en klinik för att få bukt med sina problem. Efter behandlingen kändes det som det blev bra igen, i alla fall ett tag. Men fem år efter att han tagit över firman, dog hans pappa och det tog han väldigt hårt. Samtidigt började det gå dåligt och en konkurs var nära förestående. Jag tyckte han skulle ta hjälp från någon utomstående, men det ville han inte. Han skulle reda ut stormen själv.
– Och det gick inte, antar jag!
– Nej, så klart inte. Firman kursade och han blev tvungen att sälja till ett företag som köpte konkursbon, och det för summor som var betydligt lägre än vad det skulle vara. Jag hade föreslagit att han skulle sälja av det i delar till personalen, men inte det heller ville han. Han menade på att vad skulle hans pappa sagt om att han hade spolierat hela hans livsverk.
– Ja vad skulle han sagt, nu blev det skit i alla fall. Hur tänker folk ibland, hade det inte varit bättre att rädda det som gick att rädda.
– Precis det jag menade, men han tyckte inte jag skulle lägga mig i. Efter konkursen tog han till flaskan igen, och en kväll när jag kom hem från ett gympapass var han så starkt berusad att han knappt kunde stå. Jag sa till honom att gå och lägga sig, men han blev bara aggressiv och började skrika åt mig. Till sist hände det som inte fick hända, han gav sig på mig och lyckades knäcka tre revben och punktera en lunga, fick även ett benbrott när jag föll till golvet med följd att jag slog upp ett sår i ansiktet vilket genererade tio stygn. Jag polisanmälde det hela och han fick sex månaders fängelse, och vad fick jag. Jo men för livet, och ett skadestånd, men det läker ju inte mina sår och min rädsla försvinner nog aldrig, det är därför jag numera lever ensam.
– Jag hör att du inte har haft det lätt, hoppas det rättat till sig för dig.
– Ja, jag har det bra nu och trivs med min tillvaro. Hade genom åren köpt på mig en liten konstsamling som jag har sålt av efterhand, sen har jag ju mitt jobb som civilekonom, så jag klarar mig. Flickorna är vuxna nu och har egna familjer, och om bara ett par veckor ska jag bli mormor för första gången.
– Det låter ju trevligt. Kommer du förresten ihåg när vi satt på bryggan till den lilla sjö som låg strax bakom vårt hus?
– Jag kommer ihåg att där var en sjö ja, men inte rätt mycket mer.
– Då minns du inte att jag, när jag skulle försöka att fånga in en bit av en trädstam böjde mig så långt fram att jag tappade balansen och föll i vattnet. Jag kunde inte simma, så jag sjönk som en sten. Det enda jag minns var när jag vaknade till liv så låg jag på marken och min far stod lutad över mig och försökte få liv i mig. Du hade, snabb i tanken som du var redan då, sprungit i ilfart och hämtat far som hade hoppat i efter mig och dragit upp mig.
Jo nu när du säger det, så minns jag. Det var en hemsk upplevelse, där kunde jag ju mist min bäste vän redan i unga år. Hur gamla kan vi ha varit, fem sex år?
– Ja inte mycket mer i alla fall. Så jag har dig att tacka för att jag lever idag.
Servitrisen kom och plockade bort deras tallrikar.
– Önskar ni någon dessert?
– Nej tack, inte för min del, sa Bengt. Men kaffe skulle sitta fint.
– Jag kan också ta en kaffe, tack.
– Kommer strax, sa servitrisen.
– Du sa att du hade varit gift i 25 år, vad hände?
– Ja du, vi gled mer och mer ifrån varandra och fick olika intresse. Hon började gå på en massa olika kurser så som hantverkskurs, språkkurs och började även vidareutbilda sig, medan jag hade mitt jobb som fotograf och reklamman vilket tog mycket tid för mig, långa resor runt om i Sverige och ibland till utlandet. Vi möttes i dörren, kan man säga. En på väg ut, den andre på väg in. Och när hon sen en dag kom hem och sa, att det inte funkar mellan oss längre så var det bara att acceptera att det faktiskt var så. Är man ensamföretagare så har man aldrig ledigt, känns det som och hon fick dra det tyngsta lasset. Har nog inte heller varit en så bra pappa som jag borde, men barnen har trots det klarat sig bra och har idag egna familjer och bra och välbetalda jobb. Ända fram till för en 5-6 år innan vi skiljdes hade det mesta fungerat bra skulle jag säga, möjligt jag har fel och inte kunnat se signalerna men när det i så fall blev mer påtagligt var det reden försent. Som tur var så var våra barn vuxna när det hände, men de hade märkt att det inte stod rätt till långt innan vi gjorde det, men ville inte säga något.
– Barn är mycket smartare och klarsynta än vad vi vuxna tror. Mina döttrar hade sagt till mig att det inte var rätt av mig att utstå det som deras pappa utsatte mig för, det kunde jag väl i och för sig med lista ut, men man hoppas ju i det längsta att det ska bli bra igen.
– Ja, man gör ju det. Ofta är det redan försent då, tyvärr.
– Du, sa hon. Kommer du ihåg när vi tog våra cyklar och cyklade till lanthandeln bara för att köpa glass. Först gick vi in till mor och far och frågade om vi kunde få en peng att handla för.
-Mina föräldrar hade ingen växel, så jag fick en femtiolapp. Och så mycket pengar det var på den tiden.
Ja det var en liten förmögenhet.
-Det jag ville komma till var, vad vi köpte mer utan lov!
– Kommer inte riktigt ihåg det, faktiskt.
– När vi kom till lanthandeln, så hade lanthandlaren precis fått in en ny sändning med badminton rack, nät och bollar, det kostade ”bara” 20:-. Ett sådant erbjudande kunde man ju inte bara var motstå, så glad i hågen gick vi ut från affären med varsin glass och ett badmintonset, intet ont anande vad det skulle få för konsvenser.
– Nu när du berättar, så klarnar det en aning. Tänk vad mycket vi hann med när vi var små.
– Ja, verkligen. Jo för att fortsätta, så när jag kom hem så vågade jag så klart inte berätta vad vi köpt, men det gick ju snart upp för mor när jag skulle lämna tillbaka växeln, som då bara bestod av två tio och fyra enkronor. Aldrig i hela mitt liv har jag blivit pryglad, och inte nu heller. Men det blev onda ögat och rätt i säng för min del, och utan kvällsmat. För så gör man bara inte, man frågar om lov. Så lärde man sig den läxan.
– Barndomens dumheter, kan man kanske kalla det. Men ack så oskyldigt mot vad som händer runt om oss nu för tiden. Kan inte minnas att jag fick någon särskild repressalie för det, men så var det ju inte mina föräldrars pengar heller det handlade om, även om jag tror att jag fick en tillsägelse.
– På något vis lyckades du alltid klara dig undan, kanske inte bara jag som var kvicktänkt på den tiden, sa hon med ett skratt.
– Haha, nä så kan det vara. Du detta var verkligen trevligt, att få prata gamla minnen och inte bara fokusera på det lite trista som nu har hänt.
– Tycker jag med, härligt att se att du mår bra och trivs.
– Det samma får jag säga till dig.
Han kallade till sig servitrisen, och frågade om de fick betala.
– Var för sig, eller?
– Var för sig, sa Britt-Marie.
– Kommer aldrig på fråga, jag tar det!
– Men inte ska du………….
– Jo, och det är inte förhandlingsbart.
– Ok, jag ger mig, men måste få tillfälle att bjuda tillbaka.
– Det ska du kanske få med. Tycker inte vi ska tappa kontakten nu, när vi äntligen har återupptagit den.
– Håller med dig, vi ska ses igen!
De tackade för sig och lämnade värdshuset.
Hon vände sig till honom och sa.
– Tack för mat och trevligt sällskap.
– Tack själv.
– Du vill inte att jag ska vara med imorgon när du ska lämna huset?
– Jo det kan du visst få vara, det kanske inte är så dumt att du är det, kanske jag behöver stöd.
– Vilken tid ska du träffa dem?
– Vi har sagt klockan tio, utanför huset.
– Ska jag hämta dig?
– Om du vill, ska vi säga kvart i tio?
– Det blir bra.
– Då ses vi imorgon.
De tog farväl av varandra, hon körde iväg och han gick till motellet för att fixa till det sista som skulle fixas.
Klockan kvart i tio nästa dag stod hon utanför motellet, han hoppade in i bilen och de körde iväg. Det tog knappt sex minuter att sig till huset. Mäklaren och de som köpt huset var ännu inte komna, så de satt kvar i bilen och väntade.
– Du sa hon, kommer du ihåg när vi försökte bygga en koja i den gamla eken?
– Jadå, det gick inte så bra, för allt trä vi bar upp ramlade ner igen innan vi hann fästa det ordentligt, så kojan blev aldrig färdig.
– Nä det blev mest skit med det. Lyckades vi någon gång göra något vi hade bestämt oss för, egentligen?
Inte ofta, faktiskt.
Klockan var tio och mäklaren och paret som hade köpt huset var på plats.
– God morgon, sa Bengt. Jag har med mig en gammal barndomsvän, hoppas det inte gör något.
– Absolut inte, svarade mäklare. Ska vi gå in?
Tjugo minuter senare var allt klart, alla papper påskrivna och nycklarna överlämnade. När de gick ut genom grinden kände han ett sting av vemod när han vände sig om en sista gång för att ta farväl av det som varit. Nu var det definitivt över. Hon såg hans ledsna min och tog hans hand, och kramade den.
– Kom, sa hon. Vi går ner till dammen och tittar hur där ser ut.
Han tittade på henne, och sa.
– Ja det låter som en god idé.
Hand i hand, precis som de gjort när de var små, gick de ner till dammen. Bryggan fanns fortfarande kvar, om än gisten och rutten på sina ställen. De satte sig på den med fötterna hängandes utanför. Solen värmde gott och de njöt i fulla drag. De satt där och lyssnade till skogens ljud. För första gången på många år kände han sig lugn i kroppen, och kunde konstatera att nu var det slut på det gamla och början på något nytt!
Författare: Labeli