Bertil

– Hallå, hallå!

Jag vaknade yrvaket av hojtandet och lutade mig över min andra hälft. Hade han blivit sjuk?  Nej han snarkade och pustade rejält, det var alltså inte han som ropat. Jag måste ha drömt tänkte jag och puffade upp kudden och drog täcket om mig. Jösses det måste vara mitt i natten. Härligt att få somna om.

Då hördes hallåandet igen.

     – Här är jag. På bordet. Bredvid sängen.

     Jag vände på mig och där … en svart fluga av mindre sort stirrade envetet på mig.

    – Hej jag heter Bertil Larsson och är så väldans kaffesugen, är det möjligt att få sig en kopp? Det är så jäkla kallt ute. Tur att ni hade fönstret öppet.

     Alltså jag trodde varken på mina ögon eller öron inte förståndet heller till en början.

Jag nöp mig i armen, hårt så det blev ett rött märke. Jag var alltså vaken och en fluga pratade med mig. 

     -Va? Säg att jag drömmer!

    – Jag fattar om någon hade sagt att  att flugor  kan prata innan jag blev en, hade jag bara skakat på huvudet och tyckt att dom var knäppa.

 Men har du något kaffe och kanske en macka?

     – Men herregud så tokigt! 

  Jag  vinglade upp, i  förvirringen  fick jag morgonrocken avig och fick tjorva ett tag.

 Maken sov fortfarande. Som tur var för vad skulle han tycka. Jag smög mig ut till köket med Bertil på axeln.

    – Förstår att du undrar.

     Bertil smaskade på sin ostmacka och tog en klunk kaffe ur fingerborgen som jag letat fram. Men så här är det. Han tittade uppmärksamt på mig.

     -Jag arbetar eller arbetade på ett laboratorium där vi försöker ta fram olika projekt till försvaret. Vår nya chef är en riktig streber som alltid  vill ligga i framkant, kom med ett erbjudande.         

     – Tusen spänn och en back öl till den som vill prova en ny kinesisk essens.

Det är ett föryngringsmedel som kan revolutionera världen. Tänk stort nu! Någon?

     – Alltså pengar behövs ju alltid och jag ville ligga väl till hos chefen så …

     – Du drack det alltså? Fy tusan så modigt! Hur gick det sedan då? Jag hade blivit riktigt nyfiken.

      – Tja jag märkte inget när jag la mig och tänkte att det var en bluff. Men … på morgonen när jag vaknade så flög jag ur sängen. Fattar du? Jag flög som en tok runt i lägenheten. Min kära maka jagade mig med en hoprullad tidning för att slå i hjäl mig.

     –  Men gu så hemskt! Vilken tur att hon missade.

Bertil skrattade, hade hon vetat att det var jag hade hon jagat mig hela dagen, jag lovar.

     – Men kan du aldrig som vanligt igen?

     – Vet ej. Det måste ha blivit något fel med det där jag drack, jag skulle bli yngre och inte en fluga. Men än känns det okey, och du verkar vara en hyvens kvinna.

     – Vem tusan pratar du med? Maken stod yrvaken och vinglande i köksdörren.

Med håret på ända och pyjamasjackan haltknäppt, så såg han ganska söt ut.

      – Ingen, lägg dig igen så kommer jag med kaffe.

    Dagarna gick utan att Bertli blev avslöjad. Jag gjorde en liten säng åt honom av en tändsticksask som jag fyllde med bomull men de flesta nätter sov han på mitt blommiga påslakan. Jag kletade ofta ut  en liten skvätt dyrhonung på ett fat om han blev hungrig på natten.

  Han fick följa  med till jobbet på biblioteket i en tekula som äntligen kom till användning eftersom maken och jag avskyr te. Hur kulan kommit i mitt kök är ett mysterium.

  Det visade sig att Bertil älskade att läsa. Historia och skönlitteratur var hans favoritläsning. Hela dagarna surrade han runt bland böckerna. 

     – Du är ju en riktig bokmal, skojade jag.

     – Kanske det, flugornas herre om jag får be sa han och satte nosen i vädret.

Lunchen åt vi tillsammans i personalrummet. Bertil hade en egen matlåda med lite smulor och strösocker. Ingen av kollegorna märkte något. 

  Men ni förstår nog att det inte gick att hålla Bertil hemlig i längden.  

   – Men vad tusan! Det är en flugjäkel som sitter på bordet och dricker kaffe ur en fingeborg, han står på en macka och trampar i smöret. Vad sjutton pågår?!

      Jag hör makens upprörda röst från badrummet och skyndar ut till köket.

     – Skrik inte, du skrämmer Bertil.

     Bertil bor hos oss nu. Han får berätta själv varför.

Maken ser ut som om jag blivit tokig och skakade på huvudet.

     – Du skojar va? Flugor kan INTE prata. Det strider mot all forskning och vetenskap.

Nu klev Bertil fram och spände ögonen i maken. När han berättat sin historia tittade maken medlidsamt på honom och gav honom en bit av sin macka.

– Självklart får du bo hos oss. Fattas bara annat.

  Efter det brydde jag mig inte att hålla Bertil Larsson hemlig längre. Han blev presenterad för mina kollegor, Gunilla och Vera, som höll på att få dåndimpen en dag när dom kom in i lunchrummet.

Bertil och jag hade hittat ett korsord i en tidning.

     – Hm här ska det stå ag. Det är silver. Bertil satte sig på en ruta i korsordet.

     – Va vem sa det? Gunilla min kollega tittade sig förvånat omkring.

     Det var ju inte du.

     – Nä för det var jag. Mitt namn är Bertil Larsson. Han flög upp från bordet satte sig på hennes näsa och spände ögonen i den arma kvinnan.

     – Neej det kan inte vara sant. Är det AI som är igång?

  Bertil förstod att här krävdes det en förklaring och berättade sin sanslösa historia.

     – Det är ju som den där romanen av Kafka.

      Vad är det den heter nu igen?

Gunilla rynkade pannan.

     – Och du ska jobba på biblis?

     Vera fnittrade lite försmädligt.

– Förvandlingen heter den och är för övrigt en novell. Men den har ingen likhet med min förvandling som ni förstår. Bertil såg bestämd ut.

   Tiden gick Bertil blev mer och mer accepterad av våra vänner. Svågern som är chefredaktör på en stor nyhetstidning ville göra ett reportage om den underliga flugan.

Efter det brakade allt loss ordentligt. 

Jenny  från TV4 ville att vi skulle komma till morgonsoffan, SVT ringde och det gjorde andra kanaler både från lokalradion och riksradion.   

     – Jag sticker till stugan, maken hade packat ryggsäcken en dag. Här får man inte en lugn stund. Ring när det är som vanligt igen.

 Jag tror att han är lite svartsjuk på Bertil. Och för all del, Bertil är en överdängare på filosofi och klassiska författare och vi brukade ha långa diskussioner över en nattmackat när maken somnat.

   En eftermiddag några dagar efter vi suttit i TV4:s morgonsoffa ringde mobilen.

    – Hej jag heter Rickard Sjöberg och leder programmet postkod miljonären. Har frun hört talas om programmet.

     – Är Mars en planet? Klart jag har. Varje fredag och lördag.

     – Jamen så kul. Då har jag en fråga. Vill du och din smarta fluga vara med i programmet? Det skulle höja tittarsiffrorna. Han öste på med superlativer så det stod härliga till.

     – Bertil, hörde du? Vill du?

     – Självklart. Det blir ju super.

Vi kom överens om tid och plats med Rickard.

  Dagen var inne. Det var otroligt mycket folk i salongen. Fullsatt tror jag. Rickard Sjöberg presenterade oss storstilat i sin urväxta kostym och stiliga slips, för publiken. Jag hade stickat en liten kofta i blått och gult garn till Bertil så han skulle synas bättre själv hade jag  tagit på mig finblusen i silkig lila. I logen hade en sminkös kladdat på mig diverse klet och Bertil hade blivit sprayad med något lila på vingarna för att matcha mig som hon sa,

Gud så nervös jag var. Magen var i uppror och svetten klibbade under blusen.

     – Vill ni ha tre eller fyra livlinor? 

     – Tre vill vi ha. 

  Bertil och jag hade kommit överens om det innan och hoppades att kunna kamma hem hundratusen i alla fall.

    Skottlands huvudstad vållade en tankevurpa för mig men Bertil sa snabbt Edingburgh

och vi gick vidare. Sportfrågor är jag en fena på, så femtiokronorsfrågan var i hamn.

Litteraturfrågan på hundrakronorsnivån handlade om författare. Det var ingen konst för Bertil, nu då stod vi på säker mark. 

Sedan kom en fråga om kändisar på vita duken, afrikanska djur, filosofer, politiska system

och populärmusik.

  Vi hade använt två livlinor. Filmfrågan var knepig men vi tog femtio femtio och fick rätt.

Musikfrågan som handlade om en rappare löste den kunniga panelen.

     – Nu är vi framme vid den sista frågan. Ni kan stanna vid femhundratusen eller fortsätta till miljonfrågan. Rickard såg lurig ut.

      – Vi väntar och ser vad den handlar om, viskade Bertil.

     – Självklart stammade jag. Tungan hade nästan fastnat i gommen

 och mina knän skakade.

     – Är ni redo?

   Vi nickade.

Det gick ett sus genom lokalen. Jag tittade mot maken som satt i publiken. Han gjorde tummen upp och skickade iväg en slängkyss.

     – För en miljon frågar jag. Vad heter svartmyran på latin? 

     A  Paraponera Clavata          B  Atta

     C Jack Jumper                      D Lasius Niger

     – Har ni förstått frågan? 

Jag svettades ymnigt nu. Hade ingen aning. 

     – Ni kan stanna och ta era femhundra kronor om ni vill. Eller chansa förstås.

Rickard log så man kunde se hans ovanligt kritvita tänder.

     – Kan du, viskade jag till Bertil.

     – Mja … skulle chansa på D Lasius Niger. Niger betyder svart. Men det kan vara en

     luring. 

     – Ska vi stanna? Vi får ju i alla fall femhundratusen.

     – Vi hade ju inget när vi kom. Jag tycker att vi chansar.

     – Okay, det får bära eller brista. Vi säger det tillsammans.

 Nu var det andäktigt tyst i salongen. Alla väntade. Rickard Sjöberg väntade.

      – Vi säger D Lasius Niger.

Tiden stod stilla. Bertil satte sig på min hand och flaxade lite med sina små lila vingar.

     – Det är inte Paraponera Clavata. Inte heller Atta. Då står det mellan Jack Jumper eller

    Lasius Niger. Jack Jumper heter Myrmecia pilosula på latin.

  Lasius Niger är rätt svar. Ni har vunnit en miljon!!! Publiken stod upp och hurrade. Pappersbitarna av guld strömmade ner från taket.

Maken rusade upp på scen och kramade mig hårt. Allt var så overkligt, alldeles alldeles underbart.

  Ja jösses som allt blev under en lång tid. Jag var tvungen att ta ut semesterdagar för att hinna med alla tillställningar som Bertil och jag blev bjudna på. Alla intervjuver och fotograferingar det var inte klokt helt enkelt.

 Till slut återgick livet och lunkade på som tidigare, det var skönt trots allt. Vi köpte oss varsin  massagefåtölj maken och jag för en del av vinstpengarna, det hade vi alltid önskat oss. Nu myser vi på kvällarna, skrattar gott åt allt som hänt oss. 

 Bertil då, vad hände med honom? En dag ringde det på dörren. Utanför stod en man  iklädd  en vit laboratorierock. Han såg precis ut som professor Kalkyl i Tintinböckerna tyckte jag.

     – Jo goddag frun, Jag tror att vi har en gemensam bekant.

     – Jaså vem skulle det då vara, låtsades jag.

     – Ja Bertil Larsson, han hette så innan förvandligen. Jag har fått mig till del att han ska

      bo här.

Bertil surrade över våra huvuden som jag tolkade irriterat.

     – Jamen där är du ju min käre vän. Det blev ju så galet sist, men nu har jag med mig rätta drycken,

 Han höll fram ett provrör med en gul vätska.

     – Här, du får nog ta en stor klunk för att bli som den vanliga Bertil Larsson igen.

Bertil satte sig på kanten av provröret, balanserade på kanten, sniffade på innehållet

men flög upp på min axel. 

     – Nix, jag vill nog vara flugan Bertil ett tag till. Så här roligt hade jag aldrig innan. Min fru är  en riktig tjatmoster, hon gnäller alltid på mig. För övrigt har MUST erbjudit mig en tjänst. Jag kommer att få agera spion i  deras verksamhet, det blir spännande.

     – Kan Lasius niger leva i tjugoåtta år så har jag ett långt liv kvar. Sedan kan jag ta en   klunk av din vätska.

     – Men du ska ha tack i alla fall!

      Han satte sig på besökarens hand som ville han göra en hive five.

 Professor Kalkyls dubbelgångare såg nedslagen ut med sin krökta rygg. Han tog farväl efter oförättad ärende släntrade  iväg lite moloken.

 Jag hade köpt en dyr champagne för att både fira vår seger men också ta avsked av

 Berti lLarsson. 

     – Skål och tack för att du kom till oss. Vi kommer att sakna dig i alla våra dagar. Du förändrade verkligen våra liv!

  Bertil rullade sig vällustigt  i champagnen, efter några krumbukter  flög han snurrande iväg genom dörren.

Hmmm … tror ni på min historia är ni inte riktig sansade. En fluga som kan prata? Jag har väl aldrig hört på maken vilket tosseri! 

Men nu ser jag en liten spindel krypa fram under skafferiet. 

Det måste vara Lucy.

                                                      Slut

Författare: Birgitta Axelsson.