Det var helgen då mörkret var som djupast mellan Halloween och Allhelgona — den där stilla, nästan heliga gränsen när ljusen på kyrkogårdarna darrar i vinden och skuggorna får eget liv.
Vägen slingrade sig genom skogen, mellan Blackebergs betong och Västerhaninges tysta villor, tills den mynnade ut i en stig där granarna stod som vakter. Där, gömd bakom dimman, reste sig Häringe slott — övergivet, sagolikt, och i år uthyrt till ett sällskap som ingen längre kunde nå.
De kallade sig “Sockerorden”. De kom i svarta bilar, bärande masker och kostymer, som för en fest. Ingen i byn visste mycket om dem, bara att slottet lystes upp den kvällen — som om döda själar dansade där inne.
Men det var ingen fest.
Kyssar utan kärlek
De började med en ritual. En skål, en vinröd dryck, en viskning:
“Sötman döljer törsten, socker är blod, och blod är liv.”
De kysstes — men utan värme. Läppar möttes, men inte av kärlek.
De drack något som såg ut som vin, men som doftade järn och jord.
Och när klockan slog midnatt vaknade de gamla väggarna.
Från källarens stengolv reste sig de som slottet gömt i århundraden:
De törstiga. De som en gång svor att inte dö, bara vila.
De smakade sötman i luften, som om människorna själva blivit efterrätter.
De som gick utanför zonen
Slottet var avstängt för allmänheten. Skyltarna var tydliga:
“Zon för vila. Stör ej de som sover.”
Men allemansrätten är en envis sak i Sverige, och några ungdomar från Handen trodde inte på spökhistorier.
De gick in genom grinden, skrattande, med ficklampor och cider i ryggsäckarna.
De såg ljusen i fönstren. De hörde musik, dämpad, som från en gammal grammofon.
Men när de kom närmare var det inte musik — det var hjärtslag.
Hundratals hjärtslag i takt.
Och bakom glaset: ansikten bleka som vax, läppar röda som nyplockade lingon.
En av flickorna, Tove, kände plötsligt doften. Söt, nästan som karamell.
Hon trodde det var vin.
Men det var blod.
När hon vände sig om var de andra redan stilla.
Deras ögon öppna, men tomma.
Från deras halsar rann små rännilar som blandades med regnet på slottsgruset.
Allhelgonanatten
När kyrkklockorna i Västerhaninge ringde på söndagsmorgonen var slottet tyst igen.
Ljusen hade slocknat.
Men i den gamla slottsdammen flöt röda löv — och något annat.
Ett sockerpapper. En kyss av karamell. Ett minne av sötma och blod.
De säger att om du går för nära på Allhelgonanatten, kan du känna lukten av socker och järn.
Och om du kysser någon utan kärlek den kvällen,
så smakar läpparna blod —
och du vet att Häringe slott har vaknat igen.
Blodets Helg II – Återkomsten
Ett år hade gått sedan natten då ljusen på Häringe slott brann utan orsak.
Ett år sedan tre ungdomar aldrig kom hem.
Och ändå — när löven åter föll och himlen glödde i samma rostbruna färg, var det som om något i marken vaknade igen.
Tove var den enda som överlevde.
Ingen trodde på hennes berättelse.
Hon hade hittats på en skogsväg, blodig men utan sår, talande om kyssar av socker och skuggor som drack av livet självt.
Polisen trodde på trauma, inte på vampyrer.
Men Tove visste vad hon sett.
Kallelsen
En vecka före Halloween kom brevet.
Ingen avsändare. Bara en sigillstämpel i mörkrött vax, formad som ett hjärta — sprucket mitt itu.
“Du lämnade oss hungriga, Tove.
Kom tillbaka innan Allhelgonanatten,
så vi kan avsluta det vi började.
– Sockerorden”
Hon försökte bränna brevet.
Men elden slocknade varje gång.
Så hon tog tåget från Blackeberg till Västerhaninge, i regn och dimma, med ficklampan som enda skydd.
Hon svor att hon skulle förstöra slottet, förgöra de som tog hennes vänner.
Häringe slott – Zonen
Allt var som förr.
Staketet var rostigt, skylten halvt dold av mossa:
“Zon för vila. Respektera de som sover.”
Men porten stod öppen.
Inne på borggården var tystnaden tät som aska.
I fönstren fladdrade inga ljus, men speglarna på väggarna var mörka — som om de väntade på att få reflektera något levande igen.
Hon gick ner i källaren.
Där stod skålen.
Den samma som ett år tidigare, fylld till brädden med tjock, mörk vätska.
Hon höjde ficklampan —
och såg sina vänners ansikten i vätskan.
Inte döda. Inte levande.
Väntande.
De törstigas återkomst
“Du kom tillbaka,” viskade en röst.
“Du smakar fortfarande som oktober.”
Ur skuggorna reste de sig, klädda i samma festkläder som förra året.
Deras läppar var röda, men inte av liv.
Hon såg igenkännande ögon i mängden — hennes vän Johan, blek men leende.
“Vi är socker nu,” sa han. “Vi är eviga.”
Tove tog fram sitt vapen — en glasflaska fylld med helgat vatten.
Hon kastade den mot skålen.
Ett fräsande ljud, som om marken själv skrek.
Golvet skakade.
Spegelglaset sprack.
Och utanför — kyrkklockorna i Västerhaninge började ringa.
Inte för mässa. För varning.
Slutet som inte tog slut
När räddningstjänsten kom dit nästa morgon fanns inget kvar av slottet, bara murar och rök.
Men bland ruinerna hittades en söt doft — som av karamell och bränt socker.
Och i askan låg något som glänste:
ett nytt sigill i mörkrött vax, fortfarande varmt.
“Tack, Tove.
Vi dricker snart igen.”
Ingen såg Tove efter den natten.
Men ibland, när dimman ligger tät mellan Blackeberg och Västerhaninge, sägs det att man kan se en gestalt gå längs vägen — med blodröd mun och ficklampa i hand.
Hon letar efter de törstiga.
Eller kanske… efter någon ny att kyssa.
Blodets Helg III – Sötman som dränkte ljuset
Ett år hade gått sedan Häringe slott brann.
Elden skulle ha rensat allt — men askan svalnade aldrig.
Vinden bar med sig något, en doft som ingen kunde förklara:
socker och blod.
Barn i Västerhaninge började vakna om nätterna och säga att någon stod vid deras sängar.
En man i gammaldags kläder.
Han erbjöd dem karameller, lindade i papper så tunna att de såg ut som hud.
Föräldrarna skrattade åt sagorna.
Men när barnen började försvinna… då började de tro.
Sockret
Det började på Allhelgonamarknaden i Haninge centrum.
En kvinna sålde hemkokta kolor vid ett litet stånd.
Ingen visste var hon kom ifrån.
Hon hade ett sigill i mörkrött vax på varje påse, samma märke som på Toves brev året innan.
Folk köpte. Barn älskade dem.
Kolorna var perfekta — lena, varma, söta.
Men de lämnade en eftersmak av metall.
Och efter tre dagar började de som ätit dem drömma.
De drömde om röster i mörka salar.
Om kyssar utan värme.
Om röda munnar som viskade:
“Sötman är vägen.
Blodet är priset.”
De döda som inte vilade
På Allhelgonadagen, när ljusen tändes på kyrkogårdarna i Västerhaninge och Trångsund, hände något.
Flammorna fladdrade i takt.
Och så… reste sig några av dem som ljusen tändes för.
Inte som gengångare — utan som skuggor, speglar av det de varit.
De följde doften av socker.
De sökte värme, hjärtslag.
De sökte liv.
Polisen trodde först det var ungdomar som vandaliserade kyrkogården.
Men vittnen talade om något annat:
ögon som lyste i mörkret, röster som sa deras namn innan de tystnade.
Sötman i blodet
På pendeltåget mellan Blackeberg och Västerhaninge började märkliga sjukdomsfall rapporteras.
Folk som somnade mitt under resan, vaknade bleka, omtöcknade — med en smak av socker på tungan.
Läkarna fann inget fel.
Men under mikroskopet såg blodet ut som något annat — tjockare, nästan karamelliserat.
Det var då ryktena började spridas:
att Häringe slott aldrig brann ner.
Att det bara bytte plats.
Att sockerorden nu levde bland oss.
Den nya ordningen
En natt tändes ljusen i slottet igen.
Inte i ruinerna, utan i något nytt — en gammal herrgård mellan Tungelsta och Handen, där ett företag nyligen köpt marken för “eventverksamhet”.
På dörren fanns skylten:
“Häringe Kultur & Sockerhus AB – Välkommen till Blodets Helg.”
Ingen av de som gick in på invigningen kom ut igen.
Men på morgonen låg små karameller utspridda längs vägen — varma, glänsande, doftande som jordgubbar och rost.
Rösten i mörkret
I en lägenhet i Blackeberg sitter en flicka med ficklampa i hand.
Hon talar i sömnen.
“Jag försökte stoppa dem…”
“Men sötman… den var för stark…”
Hon heter Tove.
Eller hon hette Tove.
Hon öppnar ögonen.
De är röda.
Och på hennes läppar finns ett leende, blankt som nygjuten kola.
“Vi dricker snart igen.”
Blodets Helg IV – Sötman som slukade staden
Hösten hade aldrig varit så varm.
Luften låg tung över Mälaren, som om själva himlen svettades socker.
Träden bar inte längre löv — de bar frostiga kristaller, som karamelliserad sav.
Och under allt det vackra, under det gyllene ljuset, gömde sig en stank av blod.
Ingen visste exakt när det började.
Kanske när första tåget från Västerhaninge kom in till Stockholm C utan förare.
Kanske när kyrkklockorna i Blackeberg började slå av sig själva, oavbrutet, som en varning som ingen längre hörde.
Den sötas epidemi
Först trodde man att det var en sjukdom.
Folk vaknade med röda läppar och blek hy, med tungan klibbig av något som smakade som sirap.
De kallade det Sockerblodet.
Men snart förstod man att det inte var en sjukdom — det var en välsignelse.
En hunger som förvandlade smärta till njutning, törst till tillhörighet.
De drack inte längre vin.
De drack varandra.
Tove – Drottningen av Sötman
Hon kom till Sergels torg en fredagsnatt i november.
Regnet föll som smält glas, och gatlyktorna glödde rött.
Hon bar svart, men ögonen lyste som glöd under socker.
“Människan förbrukar.
Vi bevarar.
Vi delar blodet som saft, livet som socker.”
De som hörde henne kunde inte vända sig bort.
De gick fram, rörda, som till en predikan.
När hon kysste dem, förvandlades de —
ögonen mjuknade, huden stelnade, hjärtat slutade slå men fortsatte sjunga.
Från Blackeberg till Västerhaninge spreds hennes folk som floder av mörkrött ljus.
Hon kallade dem De Sötas Barn.
Deras tänder var små, men deras törst var oändlig.
Stockholm faller
Staden delades i två.
De som druckit — och de som gömt sig.
Kyrkorna fylldes av dem som ännu bad.
Men bönerna smakade damm.
På Allhelgonanatten steg dimman från Mälaren.
Den var vit som socker, tjock som sirap.
Den svepte genom gatorna, in i tunnelbanan, in i människors lungor.
När den lättade var staden stilla.
De döda gick inte längre till vila.
De gick hem.
Det sista ljuset
I en bunker under Gamla stan satt de sista överlevande — en handfull människor med kors, ljus och gamla fotografier.
De försökte minnas smaken av riktigt blod, av salt, av liv.
De hörde röster ovanför.
Steg i trappan.
“Kom ut”, viskade en röst.
“Vi är inte monster.
Vi är bara sötare än ni.”
Dörren bändes upp.
Och där stod hon — Tove, med läppar som lyste i mörkret.
Hon sträckte fram handen.
En droppe föll från hennes fingertopp, röd och glänsande.
“Drick.
Minns.
Och smaka evigheten.”
En efter en tog de emot.
Ingen skrek.
Bara tystnad, och en långsam värme som spred sig.
När Allhelgona återvänder
År senare står staden stilla, vacker, orörlig.
Byggnaderna glimmar som kristall.
Solen går sällan upp — men allt doftar socker och rosor.
På Häringe slott, där allt började, tänds varje år ett enda ljus i fönstret.
Det flämtar, aldrig slocknar.
Och vinden viskar genom salarna:
“Kyssar utan kärlek med socker består.
Blodet är livet.
Och sötman — evig.”
Författare: Christopher