Snälla, låt ljuset vara tänt!
Jag släpade håret i spegeln i ett mörkt marinblått hav
Jag satt framför mig – Tantalus åt mitt hjärta
Dejavu är alltid mina drömmar. När jag vaknade var jag en ametiststen
Och det krossade glaset var under mig. Ormar föll ner i himmelsträdgården
Den sista trumpeten blåste på min yta. På en ängels silverskinande hud
Jag förmörkade solen. Jag gick på skeppet av min hud, Bosporen var Athenas dotter
Timmar är samtidig geometri. En leksakslik är köttets smärta på min kind
Snälla, släck inte ljuset!
Min 1-åring går förbi bron vid slutet av min säng. Hans häst Yehudas trumpet blåser ständigt
En köpman säljer mitt fotografi. Jag klädde mig, färgerna flödar från duken till min själ
Violer ruttnar i formaldehydlösningen. Bladen lynchar skogens sista mammut
Vi lärde oss primitivitet. Det är därför vår smärta inte vänder sig mot gryningen
Ett suddigt ögonblick… Masken jag jagar blöder in i min plastkropp
Min arga, galna skugga svajar. Suddig tid…
Jag är böjd och lindar mitt ansikte. I Euklides lik som speglas i glaset…
Jag är rädd, snälla låt ljuset vara tänt!
Författare: Binnaz Deniz YILDIZ