När jag sitter där framför massa främmande människor som bara glor, skäms jag. Som jag aldrig skämts förut. Jag som inte ens har gjort något. Att alla mina vänner lämnade mig till domstolen för att ta hand om allt. Dom skickade in mig, tvingade mig att erkänna till något jag inte ens har gjort. Säga att det var jag som gjorde allt, helt själv, att dom bara stod och kollade.
Jag fick domen. Ett år och sex månaders fängelse. Som 18 åring. Ny 18 åring. Jag fyllde år för bara några månader sedan. Ett år och sex månader ska jag, ung och snygg, spendera med äckliga äldre män i fängelse. Säkert folk som sitter för värre saker. Mord och narkotikasmuggling.
Jag har hört allt som händer på alla anstalter. Studerat hur man skall vara för att inte bli våldtagen eller misshandlad. Men det finns ingen garanti. I alla fall inte i USA. Sverige står det inte lika mycket om.
Jag som bara stod där, kollade på, och bara ville att allt skulle ta slut, får all skit. För att dem skulle gå fria. Men jag lovade, redan innan allt hände, när vi planerade. Att om någon skulle åka fast, skulle jag ta skiten. Ställa upp för mina bästa vänner.
Min advokat kunde inte göra något, eftersom jag erkände. Jag behövde nästan övertala honom för att jag skulle få straffet helt själv. Jag vägrade bryta löftet till mina vänner. Dom behövde min hjälp.
Målsäganden trodde att jag var med, att jag också begick brottet. Han kunde inte se att jag stod bredvid. Men han var säker på att det var två till ungdomar. Mina vänner. Han fick så stor hjärnskada att ingen ville tro på honom. Han fick hjärnskakning och någon annan funktionsnedsättning som har påverkat minnet. Mina vänner hade bara passerat. Sett händelsen. Brottet. Som jag inte begick. Dom var med som vittnen på rättegången.
Dom ger mig en flyttkartong, säger att jag måste skynda mig. Kriminalvården kommer snart. Dom som skulle transportera mig till anstalten. Jag ska till anstalten Täby, klass två. Jag packar mina enstaka t-shirts, tre par byxor och mina dusch-saker. Jag känner mig inte förberedd. Inte beredd att ta steget, ett år och sex månader.
Min familj hatar mig, dom vet inte sanningen. Mamma ville egentligen inte vara på min telefonlista, den lista man har för sina godkända, enstaka kontakter. Hon har bara svarat en gång under min tid i häktet. Hon sa att jag alltid hade varit en sådan skötsam pojke, som aldrig skulle göra någon illa. Som aldrig skulle begå brott. Men tydligen var jag det. Enligt alla som såg mig i rätten, alla där ute i friheten som hört mitt namn, hela min släkt, alla. Jag har svikit alla.
Nu växer ilskan inuti mig. Bara för att inte bli misshandlad själv tar jag platsen för två idioter Hur kunde jag vara så dum? Idiotisk. Verkligheten slår mig. Att ta straffet för något jag inte gjort. Vem gör så? Inte den gamla Amir. Han var klok, klarsynt, smart, inte ville göra något dumt. Inte som jag är nu, dum i hela huvudet. Vad var det som hände?
Vi hade planerat, jag skulle vara med och slå honom. Vi alla skulle slå honom. Han hade legat med Mohammeds tjej. En töntig anledning. Barnsligt. Amel var helt på idén. Han ville göra något grovt. Han tycker det är coolt när man är kriminell. Dom ville ha revansch. På Arvid. Målsägande i rätten. Jag var orolig, om någon skulle se oss, någon oskyldig som bara går förbi. Mohammed kallade mig för ”pussy” och andra förolämpningar, det fick mig att ångra att jag ens sa något. Amel hade sagt innan att vi skulle göra Arvid så rädd att han inte vågade anmäla oss. Men han sa också att en av oss skulle ta skiten. Jag var nyast i vängruppen. Därför blev det jag.
Mohammed hade bestämt träff med Arvid, för att prata. Vi gick igenom alla höghus på väg till parken. Det kändes som att alla förbipasserande visste exakt vad vi skulle göra. Hur vi skulle göra. Amel och Mohammed var målmedvetna medans jag försökte dra ut på tiden. Jag ville stanna på kiosker och gav massa andra förlag på vad vi kunde hitta på istället. Kasta snöbollar på tanter var ett av förslagen, för att fortfarande verka lite våghalsig. Dom kallade mig bara tråkig och bad mig sluta tjata. Då blev jag tyst resten av vägen. Jag var så rädd att jag ville spy. Jag ville sjunka under marken. Hoppades att någon skulle hinna stoppa oss, skjuta mig, vad som helst. Jag hade aldrig skadat en annan människa, hade aldrig ens haft en tanke på att skada en annan människa. Vi hade bara bränt ner busshållplatser och soptunnor innan. Jag ville aldrig någonting, men jag har alltid behövt göra saker som jag inte vill för att passa in i gänget.
När vi stod där i parken, väntandes på Arvid, blundade jag. Tänkte ta upp mobiltelefonen och skriva till Mamma och pappa att jag ville åka hem. Att någon behövde hämta mig, fort. Men det gjorde jag inte. Jag stod bara där och frös, darrade av både kyla och nervositet.
Där kommer han, viskar Mohammed till mig och Amel. Han går med tunga steg i den djupa snön. Han är längre än oss alla. Ska vi mula han? viskar Amel tillbaka. Det betyder att vi ska trycka snö i hans ansikte. Det tycker jag inte, lite onödigt va? Dom bara skrattar åt mig. Arvid kollar på mig, vi har aldrig träffats förr och han ser fundersam ut.
Mitt minne är nästan suddat efter det. Allt hände så snabbt. Han låg på marken och skrek. Jag frös till från första slaget. Jag kunde inte röra mig. Paralyserad blev jag. Jag ville inte titta. Jag blundade under nästan hela händelsen. Jag hör slag efter slag och skrik på hjälp tills han tillslut blev helt tyst. Jag öppnade ögonen och snön bredvid Arvid hade blivit röd. Blodbad på marken. Mitt framför mig. Jag trodde han var död. Jag blev så rädd att jag behövde sätta mig ner på marken och gråta. Jag klarade inte av känslorna i min kropp. Ångesten. Han andades inte, inte vad jag såg i alla fall.
Amel och Mohammed såg någon röra sig längre bort. Jag tittade men såg inget, det var för mörkt ute. Amel sparkade lite på mig innan dom sprang före mig. Jag blev chockad, ska vi bara lämna honom halvt död på marken?
Jag reser mig upp från marken. Med blod på byxorna springer jag allt jag kan efter Amel och Mohammed. Dom är långt framför mig. Jag kommer inte hinna ikapp. Jag springer allt jag kan men jag behöver ta en paus. Sitta ner och andas. Tänka igenom vad som precis har hänt, vad jag precis har bevittnat.
Jag sätter mig på en bänk utanför parken. Och där kommer dom. Dom jag visste skulle komma. De blinkande ljusen skrämmer mig. Sirenerna ekar i mitt huvud. Och jag blir återigen paralyserad. Kan inte röra mig. Jag bara sitter och väntar. Tänker igenom vad jag ska säga till dom. Hur jag ska rädda situationen, det går inte. Jag blundar, gråter, krigar med ångesten i min kropp, men jag fallerar. Jag går sönder inuti. Min kropp bryter ner mig sakta. Drar upp alla känslor som jag inte vill känna.
Jag känner en klapp på min axel. Den klappen ilar igenom hela min kropp. Mitt hjärta slår snabbare. Polisen vill veta varför jag sitter här helt själv med blod på byxorna. Jag kan inte svara. Min röst fungerar inte. Min kropp rör sig inte. Mitt huvud snurrar tusen varv, jag blir yr och vet inte vad jag ska ta mig till. Polisen ber mig följa med till bilen. Utan förklaring reser jag mig upp. Jag förstår att dom vet. Dom vet vad mina vänner har gjort, inte jag. Två poliser håller i varsin arm. Jag har aldrig varit med om detta innan. Aldrig behövt uppleva en sådan traumatisk situation.
Jag tas till polisstationen för omedelbart förhör. Där berättar jag allt. Som jag inte gjorde. I förhöret tog jag över Mohammeds roll. Jag berättade allt som Mohammed gjorde, som att det var jag. Jag berättade varför jag bestämde träff, vart och hur jag hade planerat att skada honom. Efter det får jag sitta i arresten. Där tänker jag igenom allt. Allt som hänt. Jag är fortfarande lika rädd, rädd för vad som kommer hända.
Jag står i mitt rum. Kollar på min flyttlåda och ångrar mig. Jag behöver berätta sanningen. Jag kommer inte kunna leva med mig själv annars. Jag måste överklaga. Berätta hur det gick till egentligen. jag vill börja om på nytt, starta ett nytt liv. Med bra vänner, som inte tvingar mig att göra saker.
Jag ringer min mamma. För sista gången.
Författare: Nicole León