Nutid
Kvinnan på stranden som kallades för J, låg under ett parasoll framför det turkosa havet. J var på semester i Grekland, Samos närmare bestämt. Byn hette Votsalakia och hotellet var Kampos Willage. Hon reste själv och hade kommit föregående kväll. Pengarna till resan hade betalats ut av en fond. J hade blivit överlycklig av att ha blivit beviljad fondmedel. Så fort hon fått pappret i sin hand hade hon gått till närmaste resebyrå som hjälpte henne att beställa resan. Och här var hon nu, sippandes på en Bloody Mary i strandbrynet. J trivdes alldeles förträffligt i sitt eget sällskap, hon tyckte om att vara själv och hade ingenting emot det. J hade inte varit utomlands på många år, förutom nudå. Hon hade brottats med psykisk ohälsa de senaste 10 åren. Det var alltifrån ångest, deppresion till psykoser. Men J hade till slut fått hjälp och tagit sig ur det och numera åt hon tabletter som hjälpte henne att hantera vardagen. Hon är 45 år gammal och hade klarat sig hyfsat bra trots allt som hänt. J drack lite mer av drinken och bestämde sig för att ta ett bad, sagt och gjort, hon vadade ut i det ljumna havet och tog några simtag. Lät vattnet omsluta sin kropp och hon njöt i fulla drag. Det här var början på hennes nya liv. Här skulle hon stanna en hel vecka och njuta av tillvaron. De följande dagarna umgicks hon med två systrar som hon träffade på en genomgång som guiden höll. De spenderade dagarna med att bada i havet eller poolen. De åkte även på roadtrip runt Samos ö. På kvällarna åt de middag tillsammans och drack drinkar. J tyckte det var fantastiskt och kände sig fri på ett sätt hon inte känt sig på länge.
Dåtid
Viskningarna väckte J mitt i natten. Först förstod hon inte var dem kom ifrån. Viskningarna var hotfulla och talade om för henne hur äcklig hon var. Hon blev rädd, skakade där hon låg i sängen. Viskningarna fortsatte.
-Sluta! skrek J och satte händerna för öronen. Men viskningarna bara fortsatte. Det var ett mummel och sammelserium av röster. Det ekade inne i huvudet på henne. J slängde av sig duntäcket och började vanka fram och tillbaka i lägenheten. Pulsen skenade och kroppen skakade.
-Varför slutar det inte? sa hon till sig själv. – Jävla idioter väste hon igen. Till slut gick J och lade sig, helt slut och utpumpad somnade hon till slut. Hon vaknade morgonen efter och mådde dåligt. Ångesten rev i bröstet på J. Viskningarna fortsatte även under dagen, nu mer tydliga. Hon skrek åt dem att hålla käften ett par gånger om dagen. Hela tiden fanns ångesten närvarande i hennes kropp och åt upp henne innifrån. Rastlösheten rev i hennes kropp och J gick fram och tillbaka i lägenheten, talade för sig själv och muttrade om vartannat. Rastlösheten drev ut henne i skogen, där kunde hon gå i flera timmar. Pratade för sig själv och skrek åt rösterna att hålla käften. J fick inte vara ifred nångång, rösterna kom även ifrån hennes mobil, så en gång kastade hon mobilen i snön så att det blev en spricka i den. J hade gått ner i vikt och vägde nog inte mer än 50 kg. Kläderna hängde löst och täckjackan var trasig. Den gick inte att knäppa. Hennes ostyriga hår fladdrade i vinden, J både såg ut som ett psykfall och betedde sig som ett. Hemma hade hon hängt upp handdukar för bokhyllorna för hon fick för sig att hon blev filmad. Att filmkameror var installerade i hyllorna. J stannade även främmande personer på gatan och talade om för dem att hon blev filmad. Någon vidare respons fick hon inte utan mest bara förvånade ansikten och häpna uttryck.
Hemma fick inte J vara ifred för rösterna. När det blev för mycket för henne gick hon ut på balkongen och skrek. Skrek ut sin vanmakt och förtvivlan. Värst var det att åka spårvagn, J tyckte att folk pratade om henne. Vart hon än kom så viskades det och tasslade det. Det pratades om henne, det var J bergsäker på. Det gick även rykten om henne, alltifrån maffian till bostadsbolaget hon hyrde av. Ibland skrev J långa inlägg på facebook och då blev ryktesspridningen värre upplevde hon. Under den här perioden hade hon inte så mycket kontakt med sin familj. Hon upplevde som att dem inte förstod henne. J kände sig ensam och maktlös. Katterna låg mest och tryckte i garderoben, dem blev rädda när hon skrek och flaxade runt. Hennes syster hade erbjudit sig att passa katterna men det fick hon inte. J fick för sig att systern skulle ta katterna ifrån henne så att hon aldrig mer skulle få se dem. Hon skrev osammanhängnade meddelanden till sin syster som även inkluderade dennes pojkvän. Hon skrev även meddelanden till rösterna både via sin mobil och på A4-ark som J trodde lästes via filmkamerorna i lägenheten. Vid ett tillfälle talade rösterna om för henne att hon var tvungen att gifta sig för att få bo kvar i Hjällbo. Så en kväll begav sig J ut på friarstråt för att hitta sig en lämplig man. Hon drev runt i flera timmar utan att hitta någon som tur var.
Till slut fick J nog av alla röster och rykten så hon gick och anmälde det hos polisen. Hon satt med en kvinnlig polis som antecknade allting som kom ur hennes mun. Det bara forsade ut – en ström av osammanhängande händelser. J var psykisk sjuk men det förstod hon inte. Hon var så upptagen av alla röster och rykten.
En natt viskade rösterna till henne att gå upp till grannen som bodde längst upp. Det var väldigt viktigt enligt rösterna, för gjorde hon inte det skulle hon bli vräkt ifrån lägenheten. Sagt och gjort, J klampade uppför trapporna till grannen. Mitt i nattten bultade hon på dörren, grannen öppnade och undrade vad fan det var frågan om!
– Jag måste få komma in! utbrast J.
-Nej, det får du inte, svarade grannen och höll fast dörren. J försökte slita upp dörren men grannen var starkare än henne. Han tog och knuffade henne så hon ramlade baklänges nedför trappan. Hon slog sig och gjorde sig illa, hulkandes och gråtandes tog J sig till sin lägenhet. Det gjorde ont överallt. Hon kröp till sängs och drog täcket över huvudet. 10 Minuter senare bultade det på dörren. J gick upp för att se vem det var. Utanför stod det tre personer, 2 Poliser och 1 civilklädd. – Vi är från polisen och vill komma in, sa den ena polisen. Darrande öppnade J dörren och de tre personerna välde in i lägenheten. Hon blev rädd, hjärtat hamrade i bröstet på henne. J stängde in sig i badrummet och grät. Polisen och läkaren som den tredje personen var väntade utanför. Till slut kom J ut ifrån badrummet.
– Vi vill att du följer med oss, sa polisen. Darrande började J klä på sig, hon var så rädd att hon smög utmed väggarna. Hennes röst var liten och tunn när hon svarade på tilltal. J följde med polisen trots att hon inte ville. Det enda hon ville var att stanna kvar i lägenheten för det var det enda stället som kändes tryggt. Polisen skjutsade J till psyket där hon blev tvångsinlagd. Hon ville inte det och skapade stor dramatik på avdelningen. Alla pratade om henne upplevde hon, från patienterna till skötarna. Hon fick också för sig att en av hennes manliga vänner som hon känt i många år, var på psyket och pratade portugisiska med henne. Vidare fick J för sig att hon var filmad även på psyket. Efter fallet i trappan fick J ett jättestort blåmärke på hennes högra sida, hela vägen uppifrån och ned. Att vara tvångsinlagd var en ständig kamp, hon förstod inte att personalen på psyket försökte hjälpa henne. Enligt J var personlaen hennes fiender. Hon litade inte på någon, utan upplevde att alla ville henne något ont. Varje dag var hon ute och gick på rastgården, varv efter varv. Där fick hon ur sig sin frustration och förtvivlan.
Personalen gav inte upp och till slut förstod J att hon inte mådde bra och behövde hjälp. Slutligen fattade hon att hon var psykiskt sjuk. Hon började att lyssna på läkarna och vad dem hade att säga henne. Det dem sa var att hon skulle få stöd i sitt psykiska mående och verktyg för att kunna hantera ett tillfrisknande. Sista dagen hade J möte med läkarna och en kurator. Mötet gick förvånansvärt bra och J kände sig nöjd. Äntligen skulle hon få åka hem! När J väl kom hem så fick hon boendestöd en gång i veckan. Hon hade även rgelbunden kontakt med kuratorn med. Det kändes tryggt. Både J och hennes katter började att må bättre och boendestödet upphörde. Hon lämnade Hjällbo och flyttade till andra sidan stan, in i en lägenhet i ett område där J tidigare bott. Hon stortrivdes från första stund. Både J och hennes katter kände sig tygga. Hon hade kontakt med psykosmottagningen Öster och gick dit regelbundet på läkarsamtal. Hon var sjukskriven en lång period och till slut mådde hon såpass bra att hon kunde börja arbetsträna för att öva upp sin arbetsförmåga. I dagsläget bor J kvar och är så tacksam över livet idag, Att hon överlevde den värsta psykotiska fasen i sitt liv och kom ut på andra sidan mörkret som en frisk och glad person.
Författare: Johanna R