Det är inte mörkret som skrämmer mig. Ändå sitter jag här, i ljuset av fladdrande stearinljus. Ljuset påminner om det som är verkligt. Låter mig se. Det gömmer inga hemligheter.
Kylan tvingade in mig. Jag satt där. Ensam. Stirrandes in i natthimlen, funderade på vad som stirrade tillbaka. Prasslet från skogen gjorde mig inte rädd, bara förundrad av vad som fanns där ute. Jag vände blicken mot stjärnorna. Såg röken av varje andetag när blicken fångades av ett stjärnfall. Jag log. Så spontant och så oväntat. Ett leende med tårar som knappt hunnit torka, men som plötsligt inte kändes lika blöta. Jag kände lättnad. Lättnad av verkligheten från en stjärnhimmel full av ljus.
Du sov så fridfullt.
Ovetande om vad mörkret skänkte mig – som det inte skänkte dig. Rädsla. Ovisshet. I mörkret finns ingen skärpa, bara ovisshet. Ju mer du fokuserar, desto mer förändras bilden av det du tror att du ser. Vad är verkligt och vad är skuggor av det du tror dig urskilja?
Men det är inte mörkret som skrämmer mig.
Det är det lilla leendet som kan få allt att kännas mindre tungt. Ett leende från den som nyss grät i panik. Med ytliga andetag, pressade till tystnad av kuddens förlåtande snyftningar. Gömda i mörkret.
Jag lämnade dig där. I mörkret. Med tårar brännande innanför ögonlocken. Måste bort. Måste hitta ljus. Stå med fötterna på marken och känna verkligheten. Se verkligheten.
Jag lyfter din arm som troget omfamnar mig, men stelnar när du rör dig oroligt. Smyger mig sakta upp, vaktar mina steg. Lyssnar till dina andetag och stannar i varje knakande golvplanka. Håller andan. Så verkligt och så overkligt. Varför flyr jag? Vad flyr jag ifrån?
Just det. Mörkret.
Jag lyfter högen med kläder. Bär den med mig in i köket. Klär mig i långsamma rörelser. Öppnar den knarrande kylen och plockar ut den halva flaskan vin som jag just ställt in. Stänger kylen lika långsamt, samtidigt som jag lyssnar efter ljudet från dina andetag.
Det gick fort, från att vi la oss, tills jag visste att du sov. Som alltid. Men någonstans hoppades jag att du skulle fråga. Att du skulle ana tårarna som brände under ögonlocken. Känna min ytliga andning, som avslöjade den bubblande ångesten. Eller höra ljudet av skrikande protester från mitt inre. Skriket som ekade i huvudet och gjorde mörkret skrämmande.
Men du sov så tungt. Utmattad av dagen och sorgen du burit. Sorgen som syns på hela dig, när du önskar att du kunde göra allt ogjort. När det enda du önskar är mitt leende och att jag ska förlåta. Den sorg som med lätthet upptar ett helt rum. Precis som mig ilska.
Ändå har du bett om ursäkt, flera gånger om. Men jag kan inte förlåta. Jag vill, men når inte fram. Från den innersta önskan till den yttersta handling. Där bor en armé som gör allt för att hålla tillbaka. Bromsa handling, bromsa ord, bromsa känslor. Allt det där som inte får komma ut.
Men jag skrek så högt jag kunde. Skrek förlåt. Flera gånger om. Från att jag mötte dina sorgsna ögon, tills du somnade tungt på kudden. Jag skrek tills tårarna doldes av mörkret och dina andetag övergick i lätta snarkningar. Där, i det jävla mörkret – där tårar och snarkningar möttes, ovetandes om varann.
Författare: Helena Storm