Det lät när mynten träffade marken. Ett litet dovt ”Klink”. Ett klink som ingen annan hörde på grund av ljudet från bussens hjul när den gled in framför hållplatsen. Ingen annan tänkte på myntet som just fallit från hennes plånbok. Plånboken som just innehållit allt som fanns att veta om henne, men där det nu bara fanns en bussbiljett och ett bankkort. En liten enkrona, som trots sin storlek kunde betyda så mycket. Hon kollade bakom sig. Där stod det en hel kö som väntade. Väntade på att få komma till en ny plats, en ny framtid. Blicken vändes framåt. Inte lika många människor, men risken var fortfarande stor. Så stor att hon trots att myntet var så betydelsefullt tvekade på att plocka upp det. Och där, mittemellan riskzonerna, stod hon bärandes på en stor väska, men ändå helt tomhänt. Vad skulle hända om hon inte plockar upp det? Myntet som kan skapa så många möjligheter, som kan vara det sista tillskottet för att ha råd med den där frukostfrallan som ger henne energin att prestera på intervjun. Intervjun som kan avgöra allt det som väntar, om hon kan göra det som krävs för att ge det kommande barnet en trygg uppväxt. Trots allt det praktiska kunde myntet avgöra relationen mellan henne och hennes familj, familjen som redan var förstörd. Tankarna virvlade medan kön framför henne rörde sig framåt. Hon kände hur irritationen byggas upp bakom henne, folk som inte fattade varför hon inte tog ett enda steg fram. Men de kommer aldrig förstå att det är de som är problemet, att deras dömande åsikter får henne att tveka. Men vem bryr sig egentligen om ett litet mynt? Jo, det gjorde hon. Hon brydde sig mer än någon annan på jorden. Trots det struntade hon i myntet och fortsatte framåt i kön, klev på bussen. Bussen som tog henne till en annan plats, ett annat liv. En chans att lämna allt det gamla bakom sig. Men myntet klingade fortfarande i hennes huvud.
Kategorier