Där deras röster höll mig
Små solar fastnaglade i tiden
Deras händer bar mitt namn som ljus.
Små fingrar slöt sig kring handleden,
puls mot puls,
som två hjärtan som hittat varandra i mörker.
Den yngsta handen sökte i sömnen,
fann huden, stannade där,
som om världen hölls samman
just i den punkten.
Den äldsta handen vilade ovanpå min,
sin tyngd av tillit över mig,
en varm tyngd,
en ed.
Morgnar rann genom rummen som honung.
Hår doftade natt.
Hud förde värme från drömmar.
Två glas mjölk stod på bordet
och solen låg utsträckt över golvet
som ett löfte som aldrig bad om ord.
Jag bar deras namn i munnen
som dyrbara stenar,
lät dem falla ut i luften
så världen skulle höra
vad kärlek vägde.
Väggarna minns andetag.
Kuddar minns kinder.
Täcken minns kropparnas former
som avtryck i mjuk jord.
Fotografier lutar framåt på hyllan,
glansen i deras ögon brinner kvar i papperet,
små solar fastnaglade i tiden.
Rummen står öppna.
Golven väntar.
Luften rör sig varsamt genom dörrarna
som om den lovade något heligt.
I mitt bröst lever deras röster,
små fåglar av ljus
som slår mot revbenen
och fyller kroppen.
Munnen som stängdes
Jag såg det hända i deras ansikten.
Hur ljud föddes
och dog
bakom tänderna.
Läpparna öppnades först —
en vana äldre än minnet,
en rörelse formad av år av morgnar,
år av händer i hår,
år av hjärtan mot hjärtan.
Ma—
Stavelsen darrade i luften,
ett frö av röst,
en droppe blod i vatten.
Tungan visste vägen.
Gommen kände igen formen.
Halsen bar värmen uppåt
som en bön som lärt sig flyga.
Deras ögon mötte något bakom mig.
Ljuset där förändrade färg.
Axlar drogs ihop.
Fingrar krökte sig kring sina egna handflator.
Ordet vek sig.
Ljudet föll inåt.
Stavelsen sjönk som en sten genom bröstkorgens djup.
En rest.
En skärva.
Ett namn utan kropp.
Jag stod stilla
med själen utsträckt mot dem, som mark efter regn.
Deras munnar slöts.
Två små dörrar drogs igen
med en försiktighet
som endast barn bär.
Tystnaden steg ur golvet.
Den växte längs väggarna.
Den fyllde rummet
med tyngden av heligt som krossats.
I deras blickar brann ordet,
instängt bakom ljuset,
som en stjärna fångad i glas.
Jag såg det.
Jag såg mitt namn leva där inne,
varmt,
rörligt,
oförstört.
Och kroppen ropade mot dem
utan röst,
utan språk,
utan hud —
en mor
formad av ett ord
som slog
mot deras tystnad.
Rummet efter orden
Rummet stod stilla när de talat klart.
Luften vilade tung,
som vatten i en skål buren av två händer.
Deras röster hade lagt sig
i lagren av väggarna.
Stavelser låg kvar i hörnen.
Betoningar vilade mot listerna.
Små satser stod lutade mot möblerna
som nyss uppställda ting.
De stod framför mig,
så nära att jag kunde se ljuset röra sig
i deras ögonbottnar.
Ansikten öppna.
Hud varm.
Andetag lugna.
Allt i dem lyste igenkänning.
Orden de burit hit
stod kvar mellan oss,
färdiga,
med konturer skarpa som glas.
Jag såg på dem länge,
länge nog för att höra blodet i mina öron,
länge nog för att känna hjärtats slag
resa sig genom kroppen
som vågor mot strand.
De rörde sig inte.
Deras små bröst steg och sjönk.
Deras blickar höll sig hos mig
med stilla uppmärksamhet,
som om något väntade på att bli bekräftat.
Ljuset från fönstret föll över deras hår.
Guld låg i stråna.
Skugga vilade vid tinningarna.
Deras ansikten bar deras barndom
som alltid bott där.
Och ändå stod språket kvar i rummet
som en ny vägg
ingen sett byggas.
Jag kände hur luften strök mot huden
och bar spår av deras meningar,
som damm av ljud
som ännu inte lagt sig.
Deras ögon vilade i mina.
Djupa.
Oöppnade som frön.
I deras blickar brann livet.
I deras bröst slog hjärtan av ljus.
I deras kroppar pulserade blod
som en gång vilat under mitt.
De stod där
med världen i sina röster
och framtiden i sina andetag.
Och runt oss stod rummet kvar,
orört,
stilla,
mättat av ord —
som mark efter regn
där något nytt
redan börjat slå rot.
Efterklangen
Ljuden dröjde kvar efter dem.
Röster, steg, andetag —
platserna där de levde.
Jag stod stilla
och hörde hur rummen fortsatte lyssna,
som om väggarna väntade
på nästa skratt
som alltid brukade komma.
Tystnaden bar form.
Den fyllde hörnen.
Den vilade på hyllorna.
Den låg över golvet
som ett tunt lager snö.
Jag tog ett steg.
Golvet svarade med ett ensamt ljud
som spreds genom huset
och sjönk in i väggarnas djup.
Förr studsade ljud här inne.
Små ekon sprang mellan rummen.
Skratt rullade genom korridoren.
Röster öppnade dörrar i luften.
Nu bar varje ljud sin egen tyngd.
Varje rörelse stod för sig själv.
Varje steg föll rakt ner i stillheten
och vilade.
Jag rörde vid dörrkarmen.
Träet höll värmen från dagen.
Ytan låg slät under min hand
som hud med glömt minne.
Luften stod tät omkring mig,
fylld av det som nyss levt här —
små svängningar,
små virvlar,
små spår av rörelse
som ännu vandrade genom rummet.
Jag hörde dem där inne,
som avtryck av ljud,
som former av skratt
ritade i osynlig luft.
Efterklangen låg kvar.
Den vilade över stolarna.
Den vilade i gardinernas veck.
Den satt i dörrhandtaget
som värme efter en hand.
Jag stod mitt i allt
och lyssnade
med kroppen öppen.
Huset bar deras frånvaro
som en klocka bär sin sista ton —
länge,
oändligt stilla.
Där kärleken står
Kvällen lägger sitt ljus över världen
i mjuka skikt av guld och stillhet.
Himlen bär färger av varm glöd.
Molnen glider långsamt genom höjden
som stora andetag av ro.
Jag står under rymden
och låter blicken vila i dess djup.
Luften håller kroppen.
Marken håller stegen.
Ljuset håller allt.
Hjärtat slår lugnt nu,
djupa slag av rytm,
slag som rör sig genom bröstet
som vågor genom stilla vatten.
I varje slag lever värme.
I värmen lever liv.
I liv lever kärlek.
Världen står öppen.
Träden bär kvällens glans i sina kronor.
Gräset håller ljuset i sina strån.
Jorden vilar i sin stora kropp
med tyngd av allt som vuxit där.
Jag andas långsamt.
Bröstet öppnar sig mot himlen.
Pulsen går vidare
med den lugna kraft
som tillhör stjärnors gång.
Mitt i allt som lever,
står kärleken kvar —
orubblig,
levande —
som ett ljus utan slut
i rummets djupaste rum.
Den står stilla
med öppna händer av värme
och bär världen.
Författare: Isabella Nielsen (se hennes hemsida här)