Världen är trasig. Det är ingen ny tanke, men den har blivit tyngre med åren. Förr gick den att lägga åt sidan, som en tidning man inte orkade läsa färdigt, men nu följer den med in i rummen, sätter sig i kroppen och i sättet jag rör mig genom dagen. Jag har försökt förhålla mig till den, vara rimlig, förstå sammanhang, orsaker och förklaringar, tänkt att om jag bara begriper tillräckligt mycket ska det kännas mindre, men världen låter sig inte förklaras bort. Den fortsätter vara trasig, oavsett hur noggrant jag tänker. Ibland undrar jag om acceptans är något man väljer, eller något som långsamt väljer en tillbaka, som när man slutar spjärna emot och märker att det inte längre gör lika ont, men heller inte känns lika levande. Jag längtar efter något enklare, inte efter ett annat liv, bara ett lugnare andetag, en morgon utan tyngd i bröstet, en stund där tankarna inte springer före mig. Drömmarna finns kvar, men de har ändrat form; förr handlade de om framtid, nu handlar de mer om närvaro, om att få vara där jag är utan att hela tiden fundera på vart världen är på väg. Verkligheten påminner mig ändå, utan dramatik, genom röster från en apparat i rummets hörn, genom kroppen som blir trött fortare än förr, genom tystnaden som infinner sig när inga svar längre känns tillräckliga. Jag frågar mig själv var jag står, om jag står alls eller bara flyter med, och kanske är det just här, i detta stilla mellanrum, som jag faktiskt befinner mig. Plötsligt skiftar något, inte med buller eller rörelse, bara ett starkt ljussken som breder ut sig, mjukt men obevekligt, det bländar inte utan omsluter, och i ljuset anar jag en öppning, inte stor och inte självklar, men tillräcklig för att en tanke ska kunna ta ett steg framåt. Jag vet inte var ljuset kommer ifrån, kanske inifrån, kanske från något jag länge gått förbi utan att våga stanna vid, och för första gången på länge känns det inte som att världen kräver något av mig, bara att jag är närvarande, att jag ser, att jag andas. Jag lämnar öppningen där, tar den inte med mig och går inte igenom den; världen är trasig, det är den fortfarande, men någonstans långt bortom detta ögonblick kommer betydelsen att falla på plats, inte idag och kanske inte i morgon, men när den gör det kommer den inte att kännas främmande, och då är det inte längre texten som talar, utan läsarens egna inre tankar som bär sammanhanget vidare.
Slut.
Författare: Kenneth Bergmark 2026 02 28