Nu sjunker bullret
Kör i mull, plogen skar igenom den mjuka jorden och bland hästens gnäggade och bondens svett där han mumlar “I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd” arbetade han i hastig takt. “Idag har jag inte tid” mumlade han dystert och gjorde en justering på plogen för att undvika en stor sten. Himlen var mulen och de såg ut att bli regn, de hade spridit sig svarta moln bland de grå neutrala molnen. han vände huvudet neråt när en kall vind plötsligt kom som en knytnäve slår ut, han stannade “Nu är det nog” han frisläppte sin häst från sitt arbete och ledde honom mot skogen de tallar som står högt över bonden och krönte med sin gröna krona.
han såg blankt framåt mot stigen och hade redan avskärmat sig från ljuden från sin häst vinden, skogens olika djur och egna läten, han la pannan i djupa veck nu hade redan de tagit hans son iväg med gevär i hand och i himmelsblå uniform, prat, himmelen är aldrig blå. Min fru gråter säkert ensam alldeles ensam i sitt träaktiga ålders karvade ansikte.
Min far var i krig men inga krig har varit under min ungdom, nog för de bästa några måste arbeta också. det är inget att sörja men min son kommer komma hem det vet jag, han kommer hem och kommer plöja med mig, kanske mer allvarsam han kanske har lärt sig något där han är i främmande land.
Jag är så trött, mina ben viker jag måste lägga mig ner här kanske. Han slöt sina ögon där han låg och hamnade i ett mörker, men plötsligt kom det….Han såg sig själv plöja som han hade gjort varje dag, hans ansikte var svettigare gråare och buckligt han följde en svettpärla som flöt ner hans jord smutsiga ansikte, den blev smutsigare och när den föll ner från hans ansikte så stannade bilden och i blandning av svett och jord började saker växa spannmål höga som tallarna de kommer från mig de är krönta till kungar mitt svett.
Han såg sig själv i deras lilla hus hälften jord hälften trä, hans fru nynnade på en gammal psalm, men inga barn, det fanns inget svett, ingen fukt, bara jord som kunde blandas för att se barn komma springande i tiotal, barnbarn och respektive. Nej, ingen fanns där, min son var är han, kommer han inte tillbaka? Han såg för sig själv i mörkret vita siffror 10 år, 20 år, 30 år barnlöst och utan fruktgivande, men vart var han? ”Jag var inte där”, jag ser bara min fru, varför gråter hon inte?
Nu blev det mörkt igen, hans ögon såg inga mer ljus inga mer bilder bara ovetande om vad detta skulle betyda, jag måste hem, jag måste vara där hon ska inte behöva gråta ensam vakna nu men mina ben viker, och jag är så trött jag ligger jag slöt mina ögon och nu känns det som om jag inte kan öppna dem igen, Hem kommer jag inte till, fru kommer jag inte till, son kommer aldrig igen, nu är det slut.
För att du inte tog det gudomliga
Författare: Johan