Kategorier
Noveller

Du och jag och havet

Jag tittade ut över vattnet. Den låga solen kastade sina sista samlade strålar som reflekterades på vattenytan och bländade mina salta ögon. Några fiskmåsar cirkulerade och tjöt vilt över mig på jakt efter föda. Det var så här det skulle kännas. Det var hit jag hade kommit och det var här jag skulle vara.

Jag vet att de kallar mig galen. Jag vet vad som sägs om mig där hemma nu när jag är borta och alla är fria att lätta sina hjärtan. Det är lätt att tro att jag har tappat förståndet, men det de inte förstår är att med varje droppe galenskap kommer också en lika stor droppe av gudomlig visdom och bortglömd kunskap. Det de inte vet är att jag vet något som de inte vet.
Jag minns dig än, även om det var så länge sen. Så länge sen som jag faktiskt såg dig och fick hålla om dig och höra din röst. Jag kan inte längre vara helt säker på att minnet av dig som finns inom mig gör verkligheten rättvisa, men jag vet att jag är den enda som sett bakom din själs speglar och jag är den enda som minns dig som du verkligen är. Eller var.
Du var av en annan värld. Inte skapad för denna. Du togs ifrån oss för att få återvända till en plats där du kunde vara fri. En plats där de förstod skönhet och där tankar och känslor inte var instängda i små lådor eller behövde små båtar för att fly.
Det här med tid är en knepig sak som jag länge har tänkt att ta upp med dig. Finns verkligen tiden? Jag känner ibland att tiden förändras, inte bara linjärt, utan även upp och ner så som svalan flyger. Det är därför som jag inte med säkerhet kan säga om det här är en redogörelse för en speciell händelse som vid ett tidigare tillfälle har ägt rum, eller om det händer just i detta nu.
Det spelar egentligen ingen roll eftersom tiden inte finns. Tid är det jag är skapt av. Tiden rinner i mina ådror och den kommer med min andedräkt. Jag greppar mina åror och ror så mina lungor spräcker mina ådror och blodsmak fyller min mun. Men ändå är jag lugn. För jag vet att där nere i havets djup väntar du, min fina. Du drömmer och väntar på mig, och även fast tiden inte finns så verkar den ändå fly och sina.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *