Det var sommar och hon var förälskad. Otroligt, oanständigt, obarmhärtigt förälskad.
Han hade slagit ner som en bomb och rubbat hennes välordnade liv, hon var fullständigt oförberedd på hans glödande charm.
Det var de där glittrande, bruna ögonen, som hade förblindat henne.
Nu nalkades midsommar och den skulle hon fira med honom.
– Vi åker till fjällen, sa han! Du har ju aldrig varit där!
Nej, det var sant, hon hade aldrig sett ett fjäll. Men med honom kunde hon åka vart som helst i världen, bara han gick bredvid. Platsen spelade ingen roll.
De åkte till Jämtland. Överallt fanns höga, ståtliga fjäll.
Hon bävade, det var annat än stadsgatorna därhemma.
Han hade beställt en röd, liten stuga åt dem. Den kallades för Brudstugan.
Kan det bli bättre, tänkte hon saligt. Han och jag i en brudstuga.
Det blev bra. De vandrade i många fjäll och hon fick byta ut de högklackade, tunna sandalerna mot nyinköpta gympaskor.
Hon fick hemska skavsår, avskydde de klumpiga skorna, men följde honom gladeligen på de utmarkerade vandringslederna.
Myggen var bedrövliga, gav henne stora, kliande sår, men det var bagateller.
De åt våfflor i fäbodar och upplevde en midsommarhelg som var magisk.
Tyckte hon, i varje fall.
Det blev inte fullt så magiskt, när de var tillbaka i det vanliga livet.
Passionen svalnade av och dog så småningom, sakta men säkert.
I Jämtland finns alla fjällen kvar och säkerligen också den röda brudstugan.
Och i ett album har hon satt in några kort på två personer. De ser båda väldigt lyckliga ut.
Ja, tänker hon, när hon tittar på bilderna, även om passionen dog ut, så hade vi en fin midsommar.
Så länge den nu varade.
Kategorier