En stillhet sänkte sig över världen, tjock och mörk som sammet. Det var en natt utan måne, och stjärnorna ovanför verkade nästan skämmas för att lysa med sin blygsamma glans.
I den lilla staden hade de flesta ljusen släckts. Bara enstaka fönster utstrålade en varm, gulaktig fyr — någon som läste sent, eller kämpade mot sömnlösheten. Doften av daggstänkt asfalt blandades med jordens fukt från parken i stadens utkant.
Gatan var en svart flod. Ett par höga klackar klickade snabbt förbi, sedan tystnad. En uggla hoade från trädet på gården, ljudet mätte nattens oändliga omfång. En katt gled ljudlöst över trottoaren, ögonen två gröna lanternor i mörkret. Den stannade, såg något ingen annan kunde se, och försvann.
Natten var inte tom. Den var bara fylld av andra ting: vindens viskningar i lövverket, den dova basen från en bil långt borta, och den osynliga pulsen av allt som vilade och väntade på morgonen.
Det var ett universum av andhämtning. Och i den djupa, lugna kylan fann själen en tveksam frid.
Bakom ett upplyst fönster, högst upp i det gamla tegelhuset, satt Elias. Han var nattens vakande öga, den som ännu inte lämnat mörkret till drömmen.
Sömnlösheten var inte hans fiende. Han bar den som ett gammalt plagg, välanvänt men tryggt.
På bordet låg ritningar, anteckningar, ett kallt kaffe som stelnat till ett halvt minne. Han var arkitekt — byggde rum för andra, men bodde i sina egna tankar. Efter midnatt fann han ofta sin skärpa. I tystnaden formade idéerna sig som ljuslinjer i huvudet.
Men denna natt var annorlunda. Tomheten bar en laddning, som om luften höll andan.
Han sköt ritningarna åt sidan. Fäst blicken på gatlyktan tvärs över gatan — nattens trogne väktare, en ensam låga i mörkret. Ljuset darrade i en svag gloria.
Då hörde han det.
Ett lågt, skrapande ljud. Inte metall mot sten, utan något mjukt — som tyg, eller en kartong som drogs längs asfalten. Ett ljud som inte hörde hemma här. Ett ljud med hemligheter.
Elias reste sig. Tryckte pannan mot det kalla glaset. Gatan låg öde, men när ljudet tystnade såg han något.
Under gatlyktans sken, vid pilträdets fot, stod en figur.
Insvept i mörker, stilla som en skugga som glömt sin kropp. I handen höll den något litet och glödande — ett ljus som pulserade långsamt, som ett fångat hjärtslag.
Nyfikenheten sved till.
Han tog på sig rocken, gick nerför den gamla trappan. Träet knarrade, som om huset försökte hålla honom kvar.
Ute var natten tät och kall. Luften doftade metalliskt, stilla.
Han gick mot pilträdet, hjärtat bultade som i otakt med stegen.
Figuren vände sig mot honom.
När han kom närmare såg han att det var en kvinna, insvept i en kappa vars tyg tycktes dricka upp ljuset omkring henne. Ansiktet dolt av en huva — men i glöden skymtade han en blek hudton, nästan skimrande.
Ljuset i hennes hand var varmt. Levande.
Det liknade ett hjärta, men inte ett mänskligt. Snarare något djupare — som själva källan till ljusets idé.
– Är du… okej? frågade han.
Hon log, nästan sorgset.
– Du såg mig, sa hon lågt. Det var inte meningen.
– Vad är det du håller i?
Hon öppnade handen en aning. Ljuset svällde, kastade svaga reflexer på hennes ansikte. Drag som var både mänskliga och främmande.
– Det här är det sista ljuset, sa hon.
– Ljuset?
– Ja. Allting måste vila. Även stjärnorna. När de somnar, måste någon bära deras glöd tills de vaknar igen.
Elias stod tyst. Orden slog rot i honom, orimliga men självklara.
– Varför här? viskade han.
– För att här har ingen längre tid att se upp, svarade hon. När människor slutar titta mot himlen, dör ljuset långsamt. Jag samlar det som blir kvar.
Hon höjde handen. Ljuset flämtade, som en flamma i färd att slockna.
– Men i natt är det slutet. När gryningen kommer, ska det vila. Och världen får vänta.
Elias såg österut. Himlen började ljusna, svagt som en utandning.
Kvinnan såg mot ljuset.
– Det är dags.
Hon öppnade handen helt. Ljuset steg, svävande.
Det brann tyst, ett sista bloss innan det försvann upp bland molnen. Där, i gryningens rand, gnistrade stjärnorna till — som om de återfått minnet av sin egen eld.
När Elias blinkade var hon borta.
På morgonen fann någon honom stående under pilträdet, blickande mot himlen.
Solen steg. Gatlyktan slocknade.
Men just innan ljuset dog helt, tyckte han sig se ett svagt, pulserande sken i glaset.
Och när natten kom igen, visste han — någon, någonstans, skulle tända världen.
Författare: Christopher