En tragedi för Harry Jansson och inte minst för samhället. En berättelse som är förutsägbar men om ingenting görs kommer flera av sådana fall som Harry Jansson att öka i frmatiden.
När skymningen flyger och nyckelpigan sprattlar med sina ben, där Frans Kafka inte orkar längre se på.
Spelens Herre
Det var en onsdag i november när Harry Jansson stod på balkongen till sin slitna lägenhet i Sundbyberg och stirrade ner på den blöta asfalten tre våningar under honom. Himlen var blygrå, regnet föll i tunga, envisa droppar, men Harry kände inget. Känslan av tomhet i hans bröst var större än något regn kunde skölja bort. Under honom susade bilarna förbi, likgiltiga inför människors bekymmer.
Harry var fyrtiofem år gammal, men såg ut som femtiofem. Ögonen var rödsprängda, huden blek, håret tunnat ut. Han hade en gång varit elektriker med fast anställning, men det var länge sedan. Nu var han en man utan framtid, utan hopp, utan pengar – men med 5 miljoner i skuld. Kronofogden andades honom i nacken. Sms-lånen, snabblånen, lånen från mer skumma håll – de var alla en del av samma bottenlösa grop han grävt åt sig själv.
Det hade börjat oskyldigt. Några Trisslotter, lite betting på fotboll. En vinst här, en förlust där. Men efter skilsmässan för fem år sedan, när barnen flyttat till sin mamma i Malmö, hade Harry tappat fotfästet. Nätcasinon blev hans tröst, blackjack hans bikt, och varje gång han förlorade tänkte han: ”Nästa gång vinner jag tillbaka allt.”
Men det gjorde han aldrig.
Den här onsdagen hade Harry just förlorat det sista av det lilla lånet han fått av en bekant – 20 000 kronor – på en spelautomat med temat nordiska gudar. Det passade ironiskt nog. Han var inte längre en man – han var ett offer till spelens makter. När datorn visade “Game Over” för femte gången den natten, hade något inom honom brustit.
På balkongen stod han nu och vägde. Tanken var inte ny. Tanken att bara… avsluta allt. Försvinna. Ingen skulle sakna honom, intalade han sig. Inte barnen – de hörde ju ändå aldrig av sig. Inte exet. Inte vännerna, som försvann en efter en med varje ny skuld.
Men precis när han tog ett steg närmare räcket, vibrerade telefonen i hans ficka. Ett sms. Från okänt nummer.
“Vill du ha hjälp? Vi vet vad du går igenom. Möt oss på Café Aurora kl 18. Välj liv. /Vi som överlevde.”
Han stirrade på meddelandet länge.
Sedan backade han från räcket, stängde dörren och gick in.
Mötet på Café Aurora
Café Aurora låg inklämt mellan ett tobaksstånd och en frisörsalong på en sidogata i Vasastan. Det var inget märkvärdigt ställe – några slitna fåtöljer, billigt bryggkaffe, torkade växter i fönstret. Men det var varmt där inne, och det luktade kanelbulle. Harry steg in, blöt om fötterna, darrande som ett löv.
Han såg dem direkt – fyra personer vid ett runt bord. Två kvinnor, två män. De tittade upp när han kom in, och en kvinna i femtioårsåldern log och vinkade honom till sig. Hennes ögon var ovanligt klara.
– Harry? sa hon.
Han nickade, osäkert.
– Välkommen. Jag heter Mia. Det här är Thomas, Elin och Jonas. Vi är inte terapeuter. Vi är inte poliser. Vi är som du.
De presenterade sig, en i taget. Jonas hade suttit inne för bedrägeri. Elin hade förlorat sin lägenhet. Thomas hade bott i sin bil i två år. Mia hade försökt ta sitt liv tre gånger. Alla hade de haft en sak gemensamt: spel.
Harry sa inte mycket första gången. Han satt mest tyst, stirrade ner i sin kopp. Men det var något med hur de talade. Ingen moral. Inga pekpinnar. Bara äkthet.
När han gick därifrån hade han fått en liten papperslapp i handen. På den stod:
“Det börjar inte med att du slutar spela. Det börjar med att du pratar.”
Han visste inte om han kunde räddas. Men han visste att han inte längre ville dö. Inte just nu. Kanske fanns en liten, liten chans kvar.
Vägen ur mörkret
Det gick inte snabbt.
Harry föll tillbaka – flera gånger. Han spelade upp sin sjukpenning en hel natt i februari. Han lånade 10 000 kronor från en gammal kollega och ljög om varför. Skammen åt honom inifrån. Men varje gång det hände gick han tillbaka till gruppen. Han berättade. De dömde honom inte. De sa bara: “Okej. Nu reser du dig igen.”
Våren kom. Harry började gå i KBT. Mia följde med honom första gången. De tog tunnelbanan ihop. Han grät efter första sessionen. Inte för att det gjorde ont – utan för att någon lyssnade.
Sommaren 2025 blev en vändpunkt. Han fick praktik genom kommunen – enklare fastighetsskötsel. Det var inte mycket, men det var något. För första gången på åratal kände han att han kunde uträtta något. På kvällarna skrev han ibland – dikter, minnesfragment. Han började minnas sina barns skratt. För första gången på länge skickade han ett sms till sin dotter.
“Jag jobbar på mig. Jag vill vara din pappa igen. Jag förstår om du inte är redo.”
Svaret kom två dagar senare:
“Jag ser att du försöker. Det är allt jag har väntat på.”
I september satt Harry i gruppen igen. Han var blek fortfarande, men hans ögon var annorlunda. Han pratade om sina skulder, men också om hopp.
– Jag kanske aldrig blir fri från allt jag förstört. Men jag vet en sak: så länge jag pratar, så spelar jag inte. Och så länge jag inte spelar… finns jag kvar.
De andra nickade. En tyst seger.
Hur skall det gå för Harry Jansson?
Det vet ingen. Livet är ingen saga. Skulderna är kvar, ångesten kommer och går. Men han lever. Och han kämpar. Varje dag, varje timme. Han valde livet. Och i det valet finns all framtid han behöver.
Dotterns Brev
När Linnea Jansson såg sms:et från sin pappa förra hösten hade hon stirrat på skärmen i flera minuter. Det var första gången han hört av sig på tre år – tre långa år av tystnad, svek och undvikande. Hon hade varit fjorton när han försvann in i spelens värld. Nu var hon sjutton, och bar på ett hjärta som försökt lära sig leva utan en pappa.
Men det fanns något i meddelandet – inte skuld, inte ömklighet, utan något… rent. Så hon hade svarat, försiktigt.
Nu var det juli 2026, och hon satt på ett café i Gamla Stan. Mittemot henne satt Harry. Han hade nya kläder, ett enklare skägg, och hans ögon såg annorlunda ut – som om han var närvarande. De drack islatte och pratade om filmer. Hon märkte hur han ansträngde sig för att inte sväva iväg, inte prata för mycket, inte be om förlåtelse i varje andetag.
Efteråt gav hon honom ett kuvert.
– Jag har skrivit något. Läs det när du vill.
Han öppnade det på tunnelbanan hem. I brevet stod:
“Pappa.
Jag har varit arg så länge. Det gör fortfarande ont ibland. Men det är sant: jag ser att du försöker. Du har börjat bygga något jag kan lita på. Jag vet inte om jag någonsin får tillbaka den pappa jag minns. Men jag tror vi kan skapa en ny relation. Från början.
Jag är inte redo att kalla det förlåtelse. Men jag är redo att gå bredvid dig ett tag.
Kram,
Linnea.”
Harry grät hela vägen till Sundbyberg.
En oväntad vän
En torsdag i oktober 2026 ringde det på Harrys dörr. Han väntade ingen, och blev förvånad när han såg mannen som stod där.
– Tjena. Jag heter Ahmed. Du känner inte mig, men vi har bott i samma trappuppgång i fem år. Jag har sett dig… komma och gå. Jag märkte att du förändrats. Och… jag undrar bara om du vill ta en kaffe någon gång?
Harry blinkade.
– Va?
– Alltså… Jag vet det låter konstigt. Men jag har själv haft en tuff tid. Inga droger eller spel eller så, men depression. Tänkte bara att vi kanske kunde snacka ibland. Som folk.
Harry log. Det var första gången på länge som någon inte såg honom som en börda, eller ett varnande exempel. Bara… som en annan människa.
De började träffas på söndagar, promenerade i Lötsjön. Pratade om fotboll, livet, ångest. Ahmed hjälpte honom installera ett nytt kylskåp. Harry hjälpte Ahmed med ett elfel i köket. Två ensamma män som fann något ovanligt: vänskap.
Det var inget dramatiskt. Bara viktigt.
Ett år, ett steg
På årsdagen av sitt första möte på Café Aurora stod Harry framför gruppen. De var fler nu – nio personer. Några nya, några gamla. Mia var fortfarande där, och hon log när han tog ton.
– Jag vet inte hur man firar ett år av nykterhet från spel. Jag har inte pengar, jag har fortfarande skulder, och ibland vaknar jag med panik. Men jag har också något jag aldrig trodde jag skulle få tillbaka: respekt. Inte från världen kanske, men från mig själv.
Han berättade om dotterns brev. Om vänskapen med Ahmed. Om hur han börjat spara 500 kronor i månaden i ett kuvert – inget spel, bara framtid. Han läste till och med upp en dikt han skrivit:
“Jag satte eld på broar jag inte trodde kunde byggas.
Men i askan fann jag plankor,
och en hammare av skuld,
och med den spikade jag fast en ny början.
Den vinglar.
Men den bär mig.”
Det blev tyst i rummet. Tårar. Nickningar.
Mia klappade händerna först.
Sedan de andra.
Harry Jansson – en gång förlorad – stod där. Inte botad. Inte fri. Men levande.
Hur ska det gå för Harry Jansson? – Ett år senare
Han spelar inte längre. Han är inte fri från skuld – men han är fri från skuldkänslor. Han är inte alltid glad – men han är ärlig. Och ibland är det allt man behöver.
Fem år nykter
Det var juli 2031, och Harry Jansson stod på scenen i en liten lokal vid Medborgarplatsen. Lokalen var fylld till bredden – vänner, gamla gruppmedlemmar, hans dotter Linnea, till och med hans son Viktor hade rest upp från Göteborg. På väggen bakom honom hängde en handmålad banderoll:
“5 ÅR FRI FRÅN SPEL – EN DAG I TAGET”
Harry bar en enkel vit skjorta. Hans ansikte var fårat, men blicken klar. Han såg ut som någon som kämpat – och vunnit. Med mikrofonen i hand berättade han om de fem åren: hur han börjat arbeta heltid på ett äldreboende, hur han årligen besökte gymnasieskolor och föreläste om spelmissbruk, hur han och Linnea nu hade kontakt varje vecka.
När han avslutade med:
– Jag är inte frisk. Jag är medveten. Det är skillnaden som räddat mitt liv.
…så reste sig publiken upp i stående ovation.
Men när festen var över, och lokalen tömts på folk, satte sig Harry ensam på en stol längst bak. Mia kom fram med två koppar kaffe. Hon hade blivit som en syster för honom vid det här laget.
– Du gjorde det, sa hon mjukt.
Harry log, men något i blicken skiftade.
– Jag vet att det här låter konstigt, sa han långsamt, nästan viskande. – Men… i natt drömde jag om en spelautomat.
Mia spärrade upp ögonen.
– Vad menar du?
– Jag var på ett kasino. Allt var så verkligt. Jag hörde ljudet. Lukten. Vinsten. Det var som… ett rus. Och när jag vaknade kände jag det där trycket. Du vet. Det där suget. För första gången på länge.
De satt tysta.
Mia tog ett djupt andetag.
– Harry. Har du varit inne på en spelsida?
Han skakade på huvudet. Men det var något i sättet han gjorde det på – för snabbt. För nervöst.
– Nej… nej, jag… inte riktigt.
Mia stirrade på honom.
– Vad betyder “inte riktigt”?
Han svalde. Kaffet skvimpade över i hans hand.
– Jag… jag gick in på en gammal sajt. Bara kollade. Inga insatser. Bara… klickade runt.
Mia reste sig långsamt.
– Harry… du vet vad det betyder.
Han svarade inte. Istället såg han bort mot dörren – och log svagt, som om han lyssnade på ett ljud bara han kunde höra.
Röster i natten
Det var sent den natten. Regnet smattrade mot rutorna i Harrys lilla tvåa. Han satt i mörkret med laptopen öppen. Den lyste upp hans ansikte i blått. Fingrarna vilade på musplattan. Pekaren låg ovanpå knappen: “Logga in”.
Han andades tungt.
På skärmen blinkade banners. Snabba pengar. Bonusar. Free spins. Allt såg precis ut som förr – lockande, förföriskt, dödligt.
En liten del av honom viskade: “Vad gör du? Du har allt att förlora.”
Men en annan röst, starkare nu, svarade: “Bara en gång. Bara känna det. Ingen behöver veta.”
Telefonen vibrerade. Ett sms från Linnea:
“Pappa, tack för idag. Jag är stolt över dig. Kram.”
Han stirrade på meddelandet länge.
Sedan… stängde han locket.
Men när han reste sig, såg han sig omkring. Lika snabbt som han stängt datorn, öppnade han den igen.
Logga in.
Klick.
Rullande hjul.
Ljud.
Han drog ett andetag – djupt som en drunknande. Händerna skakade. Sen stängde han av ljudet. Försökte rättfärdiga det hela:
– Jag spelar inte. Jag bara tittar.
Men då visade sidan:
“Saldo: 0 kr. Vill du sätta in pengar?”
Muspekaren svävade.
Och där, i skuggorna av hans eget ansikte på skärmen, syntes något annat än trygghet. Något vi inte sett på länge: begäret.
En sista tystnad
Morgonen efter ringde Mia. Ingen svarade. Hon skickade sms. Inget svar. Hon gick förbi hans lägenhet. Dörren var låst. Gardinerna fördragna.
Det dröjde två dagar innan hon såg livstecken. Ett inlägg på ett anonymt forum för spelberoende:
“Jag föll. Efter fem år. Ingen vet än. Vad ska jag göra? Jag vill inte förstöra allt. Men jag känner att jag håller på att glida.”
Mia visste direkt att det var Harry.
Hon skrev bara ett svar:
“Du är inte ett misslyckande. Men du måste komma tillbaka nu. Innan det slukar dig.”
Hon tryckte på “Skicka”.
Men skärmen förblev tyst.
Hur ska det gå för Harry Jansson – igen?
Vi vet inte. Kanske är det bara ett snedsteg. Kanske är det början på en ny nedåtspiral. Han har alla verktyg – men viljan… den darrar.
Och någonstans inom honom viskar rösten från förr:
“Bara en gång till.”
Spelens andra ansikte
Harry föll.
Inte direkt, inte dramatiskt. Det började med små steg: ett anonymt spelkonto, 100 kronor i insättning, en vinst på 300. En illusion av kontroll. En känsla av ”jag kan hantera det nu.”
Men inom två veckor var han 45 000 kronor back. Han gömde det väl – blockerade bankutdrag, ljög för Mia, hoppade över ett gruppmöte och skyllde på influensa.
En kväll ringde Linnea.
– Du låter… konstig, pappa. Är allt okej?
– Absolut, sa Harry. Bara trött.
Men han visste: han ljög. För sin dotter. För Mia. För gruppen. För sig själv.
Det han inte visste var att förräderiet inte bara kom inifrån. Det fanns någon närmare än han anat, som bar på ett eget mörker.
Jonas’ skuld
Jonas, en av de första i Café Aurora-gruppen, hade under flera år varit Harrys närmaste allierade. En gång brottsling, nu mentor. Han höll föreläsningar, drev en podcast om spelberoende. Och han hade varit Harrys sponsor i fem år.
Men Jonas bar på en hemlighet.
I november 2030 hade hans företag gått i konkurs. Krediter, tryck från sponsorer, räkningar. Och en natt – i ett ögonblick av panik – loggade Jonas in på ett bettingkonto. Bara “för att förstå sina klienter bättre”, sa han till sig själv. Sedan blev det en vana. Sedan en vana med skuld. Och sedan… ett beroende.
Och i mars 2031, när Harry firade fem år, visste Jonas att om Harry faller först, skulle fokus flyttas bort från honom.
Så han gjorde något obeskrivligt.
Han skickade ett anonymt meddelande till Harry från en fejkad avsändare:
“Vet du att ditt femårsfirande sponsrades av ett bolag som också driver ett nätcasino? Sanningen är inte vad du tror. Du är en del av spelet igen – oavsett om du vill eller inte.”
Det var en lögn. Men Harry visste inte det.
Och den kvällen gick han in på ett nätcasino igen. Inte för att vinna. Inte för att spela. För att straffa sig själv.
Jonas såg på – i tysthet – medan Harry sjönk.
Brevet i brevlådan
Två veckor efter Harrys andra återfall kom ett handskrivet brev till Mia. Inget namn. Bara ett kort meddelande:
“Harry har börjat spela igen. Men han är inte ensam skyldig. Fråga Jonas.”
Mia läste det om och om igen.
Hon konfronterade Jonas. I början förnekade han. Men till slut brast det. Inte bara erkände han sitt eget återfall – han erkände att han manipulerat Harry, försökt få honom att falla.
Mia slog honom. Inga hårda slag, bara ett enda – med öppen hand, mot kinden. Sedan sa hon:
– Vi räddar inte människor genom att dra dem med oss ner. Du har korsat en gräns.
Jonas grät.
– Jag ville inte… Jag bara…
– Du svek honom, Jonas. Och nu kanske han förlorar allt.
Hur ska det gå för Harry Jansson – när det inte bara är han själv han måste förlåta?
Mia försöker nå honom. Linnea står utanför hans dörr. Han svarar inte.
Samtidigt, i lägenheten, sitter Harry med en skuld på 130 000. Skammen växer. Lögnerna kväver honom. Och värst av allt: han vet inte vem han kan lita på längre – inte ens sin sponsor.
Men det ligger ett brev på hans bord. Adressat: “Harry Jansson – personligt”
Avsändare: Jonas.
Han tvekar. Ska han öppna det?
Västerbron
Det var en dimmig morgon i november när kroppen hittades under Västerbron. En förbipasserande joggare såg något i vattnet – stilla, tyst. Polisen spärrade av området. Media skrev bara ett stycke: “Man i femtioårsåldern hittad död efter fall från Västerbron. Inget brott misstänks.”
Men för dem som kände honom, var det inget anonymt liv som försvunnit. Det var Harry Jansson.
I hans lägenhet hittade polisen tre saker:
En laptop, öppen på en spelsajt, där sista insatsen gjorts två dagar tidigare.
En anteckningsbok med en lista över “Skulder att betala tillbaka – någon gång”.
Ett kuvert, adresserat till Linnea.
Brevet till dottern
Linnea satt på ett tåg när samtalet kom. Det var Mia.
– Jag är ledsen, Linnea. Det gäller din pappa.
Hon visste redan. Hon visste i samma sekund som telefonen ringde. En slags tomhet hade börjat sprida sig inom henne redan kvällen innan – hon hade drömt om honom, i vattnet, kall, men lugn.
Veckan efter begravningen fick hon brevet, skrivet för hand.
“Min älskade dotter,
Jag kämpade så länge jag kunde. Jag försökte bli någon du kunde vara stolt över. Och kanske var jag det ett tag. Men något i mig ville aldrig riktigt sluta spela – inte spelet, utan straffet.
Förlåt mig. Inte för att jag inte klarade det. Utan för att jag försökte låtsas att jag gjorde det.
Det här är inte ditt fel. Det är inte någons fel. Det är bara så här det blev.
Jag vill att du minns mig som den jag var när jag skrev mina dikter, när vi drack kaffe, när jag vågade vara sårbar.
Du gav mig hopp. Du räddade mig – i fem år.
Jag älskar dig.
/Pappa.”
Hon bröt ihop på golvet i sin hall. Men i sorgen fanns ingen ilska. Bara ett vemod, tungt som stenar.
Efteråt
Mia
Mia stängde ner Café Aurora. Det gick inte längre. För varje möte såg hon Harrys tomma stol. Hon klandrade sig själv – inte för vad han gjort, men för att hon inte såg det i tid. Hon gick igenom hans gamla anteckningar, där hon fann en dikt skriven bara veckor före hans död:
“Jag är inte rädd för döden.
Jag är rädd för att leva utan ljus.
Och ljuset blev för dyrt.
Så jag gick där det var tyst.”
Hon började jobba inom psykiatrin igen, men varje gång hon hörde ordet “spelmissbruk” såg hon hans ansikte.
Jonas
Jonas försvann.
Ingen vet vart han tog vägen. Vissa säger att han flydde landet. Andra att han checkade in på ett behandlingshem. Men han dök aldrig upp på begravningen. Vissa i gruppen sa att han försvann av skam – andra att han kanske aldrig var ren.
Ingen glömde vad han gjort.
Men ingen var heller beredd att kasta första stenen. För de visste: sådana förräderier kommer alltid från smärta – aldrig från ondska.
Ahmed
Ahmed, grannen, var en av få som gick fram till kistan under begravningen. Han la sin hand på locket och viskade:
– Jag var sen. Förlåt.
Han började gå till nya gruppmöten. Inte för att han själv föll, utan för att han ville finnas där när någon annan nästan gör det.
En tom stol
Det står en tom stol i ett mötesrum i Vasastan. Varje torsdag påminns de som sitter där om Harry Jansson. De pratar ibland om hans kamp, ibland om hans slut. Men mest pratar de om valet han gjorde – att kämpa i fem år, och sedan att ge upp.
Mia säger ofta:
– Vi kan inte alltid rädda varandra. Men vi kan alltid minnas. Och vi kan välja att leva vidare – i hans namn.
Linnea, nu tjugotvå år, sitter hemma med brevet i knät. Hon stirrar på skärmen. En dokumentfil öppen. Titeln:
“Pappa föll – men inte för sista gången.”
Hon börjar skriva.
En sista notis
Publicerad i Dagens Nyheter, december 2031
Rubrik: ”Harry Jansson – och samhällets roll i ett tyst självmord”
Skribent: Linnea Jansson
Min pappa tog sitt liv efter att ha varit spelberoende i över ett decennium. Han hade varit spelfri i fem år. Sedan föll han. Och hoppade från Västerbron.
Det är inte bara hans fel. Inte bara spelens fel. Inte bara politikernas fel. Det är allas fel. Men också allas ansvar.
Vi älskar att prata om individuellt ansvar i Sverige. Vi säger: “Han hade ett val.” Men hur mycket val har man när spelsajter lurar en in i nattens illusioner med blinkande ljus och välkomstbonusar? Hur mycket val har man när vården för spelberoende är otillräcklig, eller när man möts av skuld istället för stöd?
Och vad händer när ens sponsor, den man litat på mest, manipulerar en till att falla? Förräderiet kanske inte dödade pappa – men det knuffade honom när han redan vinglade.
Det här är inte en artikel. Det är en bön. En vädjan till er: sluta låtsas att det här bara är ett ”individproblem”. Lagstiftare, branschfolk, vårdgivare, skolor, grannar – vi är alla medspelare i en tyst epidemi.
Min pappa ville leva. Jag såg det i varje ord han skrev, i varje gång han berättade om framtiden. Men han orkade inte längre. Och kanske, om vi haft ett samhälle där beroende möts med omsorg och struktur – inte skam – så hade han levt ännu.
”Ni minns honom inte. Men det gör jag.
Hans namn var Harry Jansson.
Han var pappa.
Han var en människa.
Och han föll – inte för första gången, men för sista.”
Ansvarets landskap
Efter artikeln väckte Linneas ord nationell debatt. Riksdagen tog upp frågan om reglering av nätspel igen. Opinionssiffror vände. Gamla rapporter dammades av. Ett förslag lades fram:
Obligatorisk ID-verifiering för alla spelkonton.
Dagliga spelgränser med inbyggda spärrar.
Psykologkontakt inom 48 timmar för alla som stänger av sig själva.
Men förändring kom inte lätt. Kommersiella intressen stretade emot. Det fanns de som sa: “Det är inte vår sak att rädda dem som inte vill räddas.”
Mia, som nu arbetade med beroendevård på nationell nivå, sa under en debatt:
– Då har ni aldrig sett någon som vill bli räddad men inte kan säga det högt. De finns. Harry Jansson fanns.
Och tystnaden i rummet var svaret.
Slutet – eller början
Linnea Jansson gav ut en bok året efter.
Titel: “Broar som brister – att vara anhörig till en spelare”
Den avslutas med orden:
“Det var inte politikernas fel. Det var inte hans sponsor Jonas fel. Inte helt. Det var inte mitt fel. Inte bara.
Det var allas fel – och därför är det allas möjlighet.
Om vi alla bär en liten del av ansvaret, kan vi alla vara en liten del av räddningen för någon.
Min pappa dog av ett val han inte visste hur han skulle undvika.
Låt nästa Harry Jansson få en stig att följa innan han hittar bron.”
Vi ser Västerbron, höstlöv virvlar.
Någon står där – en man, med tom blick.
Bakom honom hörs steg.
En kvinna, mitt i steget, ropar:
– Jag vet vad du tänker. Du är inte ensam.
Mannen vänder sig långsamt om.
Där, i ögonblickets andning, formas inte ett slut.
Utan en möjlighet.
Författare: Christopher