Kategorier
Noveller

Från en flicka som brukade vara ett barn

Ni stod på ett led i matsalen och skrek. Skrek gjorde ni för att ni den dagen fick chansen att skrika i matsalen.
”Stopp! Det här är min kropp.´´. Man ska säga nej när någonting är fel.
”Stopp! Det här är min kropp.´´, Det är ju så det ska vara. Skrik, slag, skrik, slag och allas minister, er magister, hans ord är er lag.

Domaren pressar ut luften ur lungorna när han andas som om han dragit in den i evigheter och snart är han ingen domare längre. Han är 1000 människor som skriker. Människor som varit aktivt deltagande i våldtäkten på din hjärna. Du är inte skyldig för det var aldrig ditt fel när du inte fick tänka själv. Idag får samhället stå till svars och svetten i din panna ska äntligen få torka i fred. Du svettas när du är nevös och det är du alltid för du vet ingenting. Vem står för skadeståndet när en hel armé våldtar och vem ska skydda det som finns kvar efter att domen lagts?

Är du skyldig så borde du hålla käften nu och vill du inte fästa bilder som föreställer din mamma då du fyllde år sist, trots att du inte minns när det var eller vem som tog kortet, på en iskall vägg i ett iskallt rum som luktar iskallt och otvättade lakan och ångest, äckel, saliv och hat så bör du också glömma. Ni stod aldrig på ett led och skrek att ni ville tänka själva, för ni fick aldrig tänka själva.

Domaren: ”Vad hade du på dig dagen du lärde dig att polisen var snäll?´´

Helt plötsligt är det mig det handlar om. Rättssalen blir klassrummet jag räknade får i bara för att se om det var sant att man till sist somnade. Klassrummet där jag spenderade 3 år av min skoltid. På senare tid har jag haft svårt att klä mig. Ingenting sitter snyggt och flera dagar i rad händer det att jag byter om 5 gånger bara för att till sist ändra mig ytterligare en gång och ta på mig det jag planerat att ha från början. Jag minns inte hur det var när jag var liten men jag antar att mamma valde mina kläder omsorgsfullt varje morgon innan jag gick till skolan. Vad hade jag på mig den dagen jag drack Jesu blod i kyrkan innan påsk eller den dagen jag tittade ner på en sten och viskade att jag var värdefull 3 gånger för att det stod så på stenen? Jag får handsvett precis som jag alltid får när jag är nervös och jag är alltid nervös för jag vet ingenting för jag har aldrig tänkt själv.
Jag slår igen boken som aldrig skrevs med frågorna som aldrig ställdes, och tankarna som aldrig tänktes, och domen som aldrig lades för att alla höll käften för att inte behöva tapetsera en vägg med bilder på alla mammor som aldrig frågade eller tänkte. 1000 människor ska fortsätta delta aktivt i våldtäkten på min hjärna och alla andras hjärnor. Jag är skyldig för att jag ville tänka själv och det är du med för det är vi alla.

”Stopp! Det här är min kropp´´, Vi lärde oss att försvara allt förutom viljan att tänka fritt. ”Stopp! Det här är min kropp´´, Det finns ingen som kan betala för alla tankar vi inte tilläts tänka eller kunde tänka utan att reflektera över vad vi hade på oss. ”Stopp! Det här är min kropp´´, för vem betalar skadeståndet när hela världen våldtar?

Författare: Jennifer Carzties. Obs, författaren välkomnar kommentarer på denna samhällskritiska text.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *