Jag låter blicken dröja vid gården utan namn
där tyngden från vardagen lämnar ens famn
där doften av blommor gör en varm
Det tomma huset har svårt att sätta ton
allt som en gång varit blev snabbt till fiktion
Nu har tiden fått sin stämma
solen lyser på dess täppa men ingen är hemma
Med knappa steg möts sorg och glam
dess motsatser står kvar som gårdens bilder i ram
Kan husets liv åter väckas ?
eller blir dess missöde för svårt att täcka?
Kan gården utan namn vända åter?
Och gården utan namn förblir där ingen längre hör hemma
Författare: Joar Hafström