“Lycklig. Han gör mig lycklig. Han ser mig. Jag är tacksammast i världen. Jag förtjänar inte honom.” Tankarna som jag vaknar upp med varje morgon.
Vaknar alltid före honom. Iakttar hans andetag. Hans porer. Hans ögonlock. Hans läppar. Han.
Allt är suddigt. Allt ät svart. Vem är jag? Var är jag? Allt är blankt. Allt står still. Jag är som en dator som står och laggar runt, runt och runt. . Men jag känner att datorn snart kommer lägga av. Jag kanske är en dator. Ja, en dator vill jag vara. Då skulle jag kunna spola tillbaka i filen “3 år sedan”. Tre år och jag var ung och dum. Bokstavligt talat. Tre år sedan lilla dumma jag föll hårt. Föll hårt på vad jag först trodde var en madrass men sen visade sig vara asfalt. Grusad asfalt. Tre år senare och jag har skrapsår på hela kroppen.
Inuti kroppen.
Hela jag är trasig. På grund av den där jävla grusvägen. Sånna borde inte få finnas.
De leder dig vilse, och när du är vilse ger den dig en jobbig åktur. En guppig och smärtsam åktur.
Jag har försökt. Verkligen. Jag har försökt förstå mig på grejen med grusvägar men det går inte. De är bara smärtsamma. Till en början är det njutbart, men det går inte lång tid förens du är vilse. Du är vilse, du är ensam, du har skrapsår på knän och händer. Om du bara visste vad det var för väg du svängde in på när du såg skylten. Skylten som skulle leda dig rätt. Skylten som skulle leda dig hem. Men här är du nu, ensammare och trasigare än någonsin. På grund av en grusväg.
Nu har jag skrapsår över hela kroppen. Men jag plåstrar om och biter ihop. Men plåstrena är snart slut, och grusvägen gör att jag fortsätter snubbla. Om och om igen. Det är som att jag tvingas stanna på grusvägen mitt ute i ingenstans. Eller är det grusvägen som är fast på mig?
I vilket fall är jag fast.
Jag skriker, skriker mig hes. Men ingen hör, ingen ser.
Men på utsidan skiner jag. Om någon hade sett mig här nu hade de definitivt trott att jag kände till området, inte att jag var vilse.
En skam väller plötsligt över mig.
Man går inte vilse så här. Dessutom var det ju mitt fel.
Jag valde ju att gå hit.
Jag valde att svänga in här.
Jag valde vägen jag trodde var rätt, men hur skulle jag kunna veta? Jag får skylla mig själv. Bita i det sura äpplet och klara mig själv. Det är ju trots allt mitt fel. Mitt fel. Mitt fel.
Men nu har jag yrat runt i tre år. Tre år av smärta. Tre år av sår. Sår som aldrig läker. Vilket plåster jag än lindar med. Jag måste bort. Nu. Jag går sönder. Bit efter bit. Minut efter minut. Steg efter steg. Närmare motorvägen. Närmare mänskligheten. Bort. Bort. I motvind går jag. Fram och bort från grusvägen som inte tycks lämna mig ifred.
Det gör ont. Ont för att grusvägen en gång var vacker. En gång såg jag förbi all kullersten och såg allt vackert på och runt om vägen. Jag kunde njuta av att vara här. En gång älskade jag. Men jag vet inte om jag kommer kunna göra det igen. Någonsin.
Bilar susar förbi. Jag är nära nu. Plötsligt står jag där, på en motorväg. Men jag är fortfarande vilse. Jag har tappat bort mig själv. Han tog mig. Han tog mig ifrån mig. Mitt krossade hjärta låg i bitar på marken. Jag lyfte sakta upp bitarna till rätt plats. En efter en. Bit efter bit, varje lika smärtsam. Plötsligt är bitarna slut. Men hjärtat inte helt. Jag kollar upp, ser den. Den sista biten , liggande på grusvägen. Och dit. Dit går jag aldrig tillbaka. Han tog mig ifrån mig. Inte jag. Han. Han förtjänar inte mig. Lycklig. Vad betyder det? Jag kan svenska språket, det är inte det. Men hur ska en person någonsin kunna göra mig lycklig igen? Tänk om det leder till en grusväg.
Författare: Elvira