Äntligen. Det kändes som jag känt honom för alltid. Men i verkligheten hade vi aldrig mötts. Men nu var han snart här. Telefonen plingade till och jag tog upp den direkt. ”Vilken bil är din? Kan knappt hålla mig, vill bara se dig nu!” Ett leende växte fram och fjärilarna i magen vaknade till liv.
Klumpen i magen växer. Det är kört. Jag är fast.
De väl igenkända fotstegen närmar sig sovrummet. Samma tid. Samma plats. Samma känsla. Samma smärta. Samma grej som händer. Varje dag. Med svettiga handflator sätter jag mig ner på den hårda sängen och möter hans blick med tårar i ögonen.
– Jag vill inte mer, sa jag med gråt i halsen.
– Det spelar absolut ingen roll vad du vill längre, och det vet du, svarar han utan att möta min blick.
Jag ligger stilla på det kalla kakelgolvet som jag brukar göra efteråt. Plötsligt hörs ett hårt bankande på dörren. Ett onyktert bankande. Av erfarenhet visste jag att det bara kan sluta dåligt
– Öppna för i helvete! vrålar han.
Jag kryper ihop i fosterställning med händerna för öronen. Inte igen. Inte igen. Vad som helst men inte igen.
Jag fixade till luggen, drog på lite läppglans och rättade till min nya blus. ”Ser jag för ansträngd och uppklädd ut?” ” Han kommer säkert tro att jag stått och fixat mig i timmar” tänkte jag.
Plötsligt öppnades bildörren och jag granskade honom från topp till tå. Jag visste direkt.
This is the one. Han var perfekt. Hans hand rörde vid min. Jag älskade det. Och han drog bort ett hårstrå från min hals. Jag älskade när han rörde mig. Men den känslan skulle snart ändras. Där och då levde fjärilarna sitt eget liv. Men jag visste inte då att fjärilarna snart skulle dö.
Hjärtat rusar och paniken väller över mig. Han föser in mig längre in i badrummet och in i duschen. Bröstkorgen rör sig orimligt fort men jag kunde ändå inte andas. Han drar mig mot badrummets kakelvägg och smeker mitt ömma lår, jag biter ihop. Men skrek inombords.
Mina ögon drogs från ratten och plötsligt mötte jag hans blick. Plötsligt kändes det som att jag drunknade i hans djupa, klarblå ögon. Och plötsligt kom de närmare. Och närmare. Och närmare.
– Vem behöver ord när man har handlingar? sa han.
”Visst jag hade fått intrycket av att han var drivande men det kanske är lite väl snabbt på.” Tänkte jag. Han la plötsligt sin hand på min midja och vilade sina läppar mot mina. Men jag kysste inte tillbaka.
Hans järngrepp greppar hårt tag i mina tunna handleder. Upptryckt mot den kalla väggen försöker jag få fram ord. Något ord som kunde få honom att sluta. Men det går inte. Inget ord i hela världen skulle kunna få honom att sluta. Men vem behöver ord när man har handlingar?
Mitt ben förs framåt, mellan hans. Vrål. Svordomar. Rädsla. Det är nu eller aldrig. Gör jag det inte nu blir det jag istället för honom. Det bränner bakom ögonlocken och jag kände hur det hade runnit tårar oberäkneligt ner för mina kinder. Den salta tåren når min mun. Hakan. Sedan halsen. Jag möter plötsligt hans rasande blick och såg hur han tog sats för att resa sig upp. Nu eller aldrig. Han eller jag. Jag är värd mer än honom. Händerna skakar när jag snabbt tar mig ut till köket. Adrenalinet rusar och tårar rinner. Händerna drogs till lådan. Tar upp den. Tvekar inte en sekund. Den vilar kallt mot min handflata och jag tar ett stadigt grepp om den. Hans steg närmar sig men jag backar inte. Hans djupa, onda ögon möter mina. Han är rasande. Nu skakar hela jag. Vad ska han göra? Vad ska jag göra? Bröstkorgen rör sig fortare och fortare. Men jag står kvar. Jag riktar den mot honom samtidigt som jag inte rör blicken från honom. Nu eller aldrig. Jag ser rädslan växa i hans ögon för första gången någonsin. Nu.
Och så var det gjort. Det är över. Jag är fri. Skakande som en bjällra sätter jag mig ner på det hårda golvet. Demonen har lämnat min kropp. Jag kan andas igen. Jag släpper ifrån mig kniven och kollar honom i hans djupa förgiftande ögon.
Det är över.
Äntligen.
Författare: Elvira