Det var på tisdagskvällen han ringde.
”Jag är ledig några dar, sa han, så jag tänkte åka ner på torsdag. Kan du hämta mig på Alvesta station, jag kommer vid sextiden på kvällen?”
Hon stod i sitt kök, vid fönstret och tog in det han sa. Tittade ut över en tom fotbollsplan och på bussen, som just stannat till vid hållplatsen.
Hade hon hört rätt? Skulle han verkligen komma?
”Så roligt, sa hon! Det är klart jag hämtar dig”. De gjorde upp om tågtiden och vid vilken parkering hon skulle stå. Hon kunde åka dit direkt efter jobbet. Kanske fick hon vänta lite, men det gjorde inget. Hon var alltid ute i god tid, det var så hon var. Han visste det också.
Hon började planera för besöket, måste handla förstås och laga hans favoriträtt. Den kunde hon förbereda i morron kväll.
Samtalet gav henne ny energi. Till och med katten Musse spann lite extra hårt, när hon berättade nyheten för honom.
På torsdagskvällen var hon på plats på stationen.
Kvällen var mörk, kall och ruggig, typiskt novemberväder. Men hon satt i bilen och tänkte inte så mycket på det. Hon väntade på tåget.
Till slut kom det. Det dånade in på stationen med alla sina vagnar. De tycktes aldrig ta slut. Det var mycket folk på perrongen och än mer, när tåget stod stilla och de resande steg av.
Hon gick ut och ställde sig bredvid bilen. Hon ville se, när han kom. Väntade otåligt.
Till slut hade alla gått av och på och tåget satte sig i rörelse igen. Nu var perrongen helt tom och öde. Hade han somnat och missat avstigningen? Vad skulle hon göra nu?
Det hade med ens blivit ännu kallare och mörkare runt henne. Nu började det regna också. Hjärtat bankade hårt och oron kom över henne. Hon kände sig väldigt ensam.
Då ser hon långt borta, på andra sidan perrongen, hur en gestalt kommer gående rakt emot henne med långa steg. En ryggsäck hänger över ena axeln och en hund springer i koppel vid sidan om.
Det är han, ingen tvekan. Hon känner igen den raska gången.
Så får hon äntligen den där kramen hon längtat efter. Han luktar som vanligt av skog, tåg, hund och allt annat som är hans doft.
” Blev du orolig, undrade han och tittade på henne? Jag var tvungen att rasta Zack, det har varit en lång resa.”
” Ingen fara, sa hon, du är här nu.”
Han la in ryggsäcken i bagaget och satte sig på förarplatsen. Hon klev in bredvid och Zack makade sig ner vid hennes fötter och värmde dem. En djup suck undslapp henne och hon torkade bort en tår. Eller var det kanske en regndroppe.
” Är allt ok,” undrade han och tittade granskande på henne?
” Ja, sa hon. Nu är allt helt ok.”
Så lämnade hon över bilnyckeln till sin son och de åkte hem i regnet.
Författare: IngaBritt Eliasson
Växjö