[highlight color=”blue”]En satirisk modern tolkning av den gamla klassiska boken Jack och bönstjälken.[/highlight]
En gång i världen träffades greve Von Guldsporre av en förlupen kula som irrat bort sig från ett gängbråk mitt i city. Lyckligtvis hade han tjänat ihop en förmögenhet på sina aktier i vapenindustrin och vid sin alltför tidiga bortgång var han god för flera miljarder kronor, som Johan och hans mamma ärvde. Tack vare pengarna kunde de bo kvar i den flotta kåken mitt på Östermalm, och fortsätta leva i sus och dus. I flera år levde de gott på arvet, och dansade omkring glada och lyckliga. De var gräddan av den svenska societetsgräddan. Livet var ett smörgåsbord och guldsporrarna nafsade hungrigt i sig allt det goda den kungliga huvudstaden hade att erbjuda dem!
Men en morgon sa Johans mamma med ostadig röst och tårar i ögonen:
– Nu är det slut på sötebrödsdagarna. Indien har beslutat sig för att handla sina vapen från USA istället för Sverige. Aktierna är inte mer värda än simpelt toalettpapper.
– Men, sa Johan. Kan vi inte bara sälja lite av våra tillgångar då, mamma?
– Som vad till exempel, Johan?! Vi kan inte sälja huset, ty bara bondlurkar bor någon annanstans än på Östermalm, och vi kan inte sälja vår viktorianska konstsamling eftersom vårt liv då skulle bli outhärdligt spartanskt. Inte heller kan vi sälja någon av våra bilar. Utan Ferrarin skulle sommaren inte vara sommar, utan Rollsen skulle vi inte kunna anlända till någon soaré utan att skämmas, och vad vore livet i sommarvillan på Österlen utan fyrhjularen? Och basvaror som datorer, Bluray-spelare och TV-apparater kan vi ju inte sälja. Då svälter vi!
Johan kramade om sin mamma. De satt i varandras famn en lång stund och begrundade sitt grymma öde då Johan plötsligt for upp och ropade:
– Jag vet vad som kan göras, mamma! Lita på mig, sa han och gav sin mor en puss på kinden, och så gav han sig med raska steg ut på Stockholms gator.
Han hoppade in i sin Ferrari och körde i riktning mot Karolinska sjukhuset. Vilken tur, tänkte han, att vi lever i ett magiskt land som Sverige där möjligheterna att tjäna pengar är gränslösa. Johan hade beslutat att sälja sin unga kropp till vetenskapliga experiment.
Läkarna var överlyckliga över att en så frisk och kry ung man ville delta i deras allra senaste DNA-experiment. Efter att de förklarat de möjliga sidoeffekterna av behandlingen hade alla som hitintills tillfrågats vägrat att delta. Men Johan han var bara glad över att få tjäna pengar, så att han och hans mamma inte skulle behöva leva ett liv i förnedrande fattigdom någonstans i Märsta, eller kanske någonstans ännu värre, som Sundbyberg.
I flera dagar låg han på avdelningen för avancerade genexperiment. Han kände sig väl till mods trots alla sprutor och strålningsmaskiner. Enda gångerna han kände ett visst styng av obehag var när vissa av de mer avancerade experimenten krävde att läkarna hängde honom upp och ner i ett stort kar fyllt med färgglada kemikalier. Men dagarna passerade snabbt förbi och snart var Johan redo att checka ut från kliniken.
– Kan jag få min betalning nu? sa Johan ivrigt och höll upp handflatorna mot läkaren.
– Ja, visst, skall du få pengar för din insats för vetenskapen min unge man, sa läkaren och gav honom en check på 500 kronor.
– 500 kronor? sa Johan uppgivet. Det räcker ju inte ens till en liter mjölk väl? Vi behöver pengar så att vi kan behålla vårt hus och alla våra fina grejor.
– Hmm. Jag förstår ditt dilemma. Det är egentligen inte tillåtet, men eftersom vi gjort så många fina framsteg tack vare dig ska du få fem genmodifierade bönor av mig.
– Tackar så jättemycket sa Johan glatt, skakade hand med läkaren och gav sig hemåt glad i hågen.
– Vad säger du?! sa Johans mamma upprört. Sålde du din kropp till läkarvetenskapen och fick bara fem bönor för besväret? Hur hade du tänkt att vi ska kunna leva på fem bönor?
– Jag tänkte att vi kanske skulle kunna odla bönor i din lilla orkidéträdgård. Alla gillar väl vita bönor i tomatsås? Svensk matexport är tydligen sista ropet i Europa för tillfället hörde jag på TV: n häromdan. Vi kan bli rika igen, mamma.
– Din kludd och strunt! nu får vi svälta båda två, sa Johans mamma och kastade ut bönorna genom fönstret.
När Johan vaknade nästa morgon var hans rum lika kolsvart som ett mörklagt Bagdad. Det enda som gav ifrån sig lite ljus var konstigt nog hans kropp, som blinkade svagt lila. Men, Johan tänkte inte så mycket på det eftersom bristen på morgonljus förbryllade honom så till den milda grad. Han väntade på att solen skulle stiga upp och kika in i hans rum. Han väntade och väntade. Morgontrafiken utanför blev alltmer intensiv, bilar tutade och människor hojtade, men någon sol syntes inte till. Han väntade en bra stund till och den ville ändå inte visa sig. Till slut orkade inte Johan vänta längre utan steg upp från sin säng och öppnade fönstret.
Solen hängde i himlen som en atomexplosion, och lyste rakt i ögonen på Johan så han började blinka. Och han blinkade inte desto mindre när han väl återfått synen och såg vad det var som blockerat solstrålarna från att komma in i hans rum. Hela huset omfamnades av en stor bönstjälk. Den kravlade sig upp från sin plats i orkidéträdgården, snodde sig runt verandan och upp över fönstret och väggarna och taket och snurrade ytterligare några varv runt skorstenen och fortsatte rakt upp i himlen.
Johan hängde ut genom fönstret och stirrade upp mot den, men kunde ändå inte se något slut på den gigantiska stjälken, som knuffade sig rakt genom molnen och försvann någonstans på andra sidan, långt från hans blickfång. Vad mamma ska bli glad tänkte Johan och började raskt klättra uppför den enorma bönstjälken.
Han klättrade och klättrade. Han klättrade förbi lärkor och svalor, och klängde högre upp i luften än flygplan kan flyga, uppåt och uppåt högt upp i skyn, han klättrade förbi sotsvarta moln. Han klättrade förbi molnen som svävade så högt i skyn att knappt luften kunde nå dem. Han klättrade tills han kunde se stjärnorna, då äntligen var han framme vid slutet av stjälken, slutet av själva himlen.
Det låg en helt ny okänd värld där uppe på toppen av bönstjälken, ett helt land med stora klippblock och gigantiska bergshöjder. Längs bergsväggarna slingrade sig svarta bäckar av olja och annat smuts ned i en djup och trång ravin. Johan kunde se att det lyste någonstans långt därnere och gav sig av i riktning mot ljuset och när han väl nådde fram till botten av den mörka ravinen var han duktigt trött. Han såg ett enormt fallfärdigt skjul som det lyste i. Skjulet var nästan lika stort som det kungliga slottet, kanske till och med lika stort eller rentav större. Johan gick fram och bultade på dörren och en storvuxen kvinna kom och öppnade. Han uppskattade att kvinnan som tornade upp sig framför honom i trasiga kläder måste ha varit minst två meter, fast det var svårt att avgöra eftersom hon hukade sig så när hon gick. Hon tittade nyfiket ner på Johan och undrade försynt vad han hade för ärende i hennes enkla boning.
– Mat och dryck, sa Johan. Jag har färdats en lång väg och är alldeles matt.
– Jag vet inte…, sa kvinnan. Min man uppskattar inte att jag släpper in främlingar. Det är hårda tider och man vet aldrig vad folk är ute efter nuförtiden.
– Strunt i det, sa Johan. Jag håller på att svälta ihjäl.
Den storvuxna kvinnan hade inte hjärta att neka en hungrig pojke trots att hon knappt hade mat nog åt sig själv så hon bjöd in honom på lite bröd och ost.
– Varför är det så skitigt här nere? frågade Johan med munnen full av mat. Vad är det för sörja som rinner ned i ravinen?
– Vi vet inte riktigt, suckade kvinnan. Vi tror att smutsen kommer med vindarna nedifrån molnen någonstans.
– Hmm. Ja, jag vet inte vad det skulle kunna vara, sa Johan. Men det luktar verkligen hemskt.
– Ja, men det är så det är. Inte mycket vi kan göra åt det, sa kvinnan och torkade fundersamt lite smuts ur pannan.
Plötsligt hördes några stora dunsar utifrån. Klamp, klamp, klamp, precis som tusen stridsvagnars parningsdans lät det.
– Det är min man, sa den storvuxna kvinnan. Fort, pojk, göm dig!
Johan gömde sig snabbt i ugnen, och precis när han dragit igen luckan bakom sig dundrade en enorm jätte in genom dörren. Johan kikade med en förskräckt min ut genom ugnsluckan. En stor och luden jätte var det, och han vädrade omkring sig och röt:
– Ge mig mat, kvinna. Jag har jobbat hela dagen i gruvan och nu behöver jag något att mumsa på.
Den storvuxna kvinnan lagade kvickt i ordning något åt jätten som åt så att det dånade i hela skjulet. Plötsligt avbröt han smaskandet och slängde upp några stora säckar på bordet. Han tömde den och Jack såg till sin förtjusning att det var rent guld. Guld i mängder.
– Jag har tagit med mig lite metaller från gruvan, sa jätten. Jag tänkte att vi kanske behöver smida lite nya grytor och sånt.
Jätten och den storvuxna kvinnan samtalade om detta en liten stund, sedan gick de och la sig för en eftermiddagstupplur. Ut från ugnen, snabb som en missil, skuttade Johan. Han grep en av säckarna som jätten lämnat på golvet och fyllde den med så mycket guld han orkade bära. Sedan sprang han sin väg, hela vägen uppför ravinen ända bort till bönstjälken. Han klättrade nedåt och nedåt och ännu längre ner tills han befann sig i sin mammas orkidéträdgård, och sedan gick han in och visade henne vad han hade fått med sig.
Tack vare guldet kunde Johan och hans mamma fortsätta leva livet i sus och dus, men så en vacker dag fick Johan för sig att klättra uppför bönstjälken igen, och rakt uppför stjälken klev han, högre och högre tills han var tillbaka i jättarnas smutsiga land. Han gick raka vägen tillbaka till jättens stora skjul. Han bankade på dörren och den storvuxna kvinnan kom och öppnade:
– Vad vill du för nåt? Ska du komma och stjäla från oss igen?
– Nej, nej, det har jag inte alls gjort. Och jag är så hungrig. Kan jag inte få komma in? sa Johan och smet in under kvinnans arm. Han slog sig ner och väntade medan hon gjorde i ordning lite käk åt honom. Johan rensade fatet och skulle precis be om mera när han hörde jättens klampande ute på gården. Han smög snabbt in i ugnen och gömde sig igen, och precis som förra gången dundrade jätten in och krävde mat av sin kvinna. Sedan hävde han upp några säckar guld på bordet och förklarade att de behövde ett nytt badkar.
– Vad som vore ännu bättre, sa den storvuxna kvinnan, vore om du kunde få betalt i mat istället för den där värdelösa metallen. Det enda vi kan göra av den är fler grytor och badkar och andra saker vi egentligen inte behöver.
Jätten blev jättearg över denna kommentar och började skälla på sin maka:
– Det finns inte mat så det räcker åt alla förstår du väl?! De smutsiga vindarna lägger sig som ett täcke över åkern, och kväver djuren. Jag tar hellre betalt i metall än inget alls.
Johan tog tillfället i akt när makarna höll på att gräla, och kröp ut ur ugnen. Han roffade åt sig flera säckar guld och smög ut från skjulet, men precis när han skulles stänga dörren efter sig upptäckte jätten honom. Det behöver förstås inte förklaras att Johan insåg att han skitit i det blå skåpet. Han stack iväg snabbt som en rymdraket och efter följde jätten:
– Kom tillbaka din ödsliga lilla tjuv, ska jag visa dig vad jag tycker om såna som dig! vrålade han bakom ryggen på Johan, som hade fullt sjå att springa uppför ravinen med flera säckar guld i sin famn.
Han nådde bönstjälkens topp och började klättra ner så fort han kunde. Johan sneglade uppåt och såg hur jätten också börjat klättra nedför stjälken som började skaka nervöst. Han klättrade allt fortare och fortare nedåt, förbi molnen, fåglarna och flygplanen och smogen och till sist landade äntligen Johan pladask i sin mammas trädgård. Han tittade sig förvirrat omkring och skulle precis ropa åt sin mamma att ringa brandkåren så de fick komma och hugga ned stjälken när han såg att några storvuxna män redan höll på med just detta.
– Är det du som planterat den här bönstjälken? frågade en man i en orange overall.
– Nja… kanske det, sa Johan.
– Det var inte bra det grabben. Vi har fått order från kommunen att hugga ned den här bönstjälken eftersom den inte är EU-anpassad. Du vet väl att de får vara som högst 19,5 cm långa, och inte kortare än 11,3 cm? Din är alldeles för lång, alltså håller vi på att såga ned den. Det är hårda bud. Men lagen är lagen.
– Jaha, sa Johan. Vilken tur.
Och precis i samma ögonblick bönstjälken gått av kom jätten klättrandes ned på den. Stjälken svajade av och an, och jätten vrålade och vrålade. Han försökte klättra upp i skyn igen, men ju mer han klängde ju mer svajade stjälken, och till sist brakade den samman och stjälken och jätten föll från himlen som kraschande flygplan, och landade med ett brak i trädgården, där jätten blev liggande lika död som en Ericssonaktie.
– Så kan det gå, sa Johan. Och gick in i huset med sina säckar guld.
Johan och hans mamma var nu rika igen. De återgick till att leva sitt liv i sus och dus på guldet som Johan plockat ned från himlen. Detta kunde mycket väl ha varit slutet på den här historien, om inte det vore för att Johans mamma hade hittat de resterande bönorna som inte landat i bördig mark. Hon sålde dem för dyra pengar på svarta börsen. Det tog inte lång tid förrän bönstjälkarna spred sig över hela Sverige, och snart hade var och varannan gård minst en bönstjälk som svajade bland molnen. Sverige lyckades till och med få den bestämda storleken på bönstjälkar ändrad i EG-domstolen, så Sveriges bönder levde gott på sina jättebönor. Men, snart ville det sig inte bättre än att bönorna orsakade fullständigt kaos på marknaden. Priset på vanliga bönor sjönk kraftigt på världsmarknaden vilket fick alla europeiska bönder att resa sig som en man och storstrejka, och USA införde handelsembargo mot EU för att skydda sina intressen. Följden av allt detta blev förstås att den konjunkturkänsliga handelsmarknaden kröp in i ett hörn och gömde sig för att kunna gråta ostört. Men detta var inte det värsta av allt.
Till råga på allt elände hade de skitiga jättarna från riket där ovan molnen börjat klättra ned längs bönstjälkarna, och när de upptäckte hur ljust och fint och rent det var nere på marken, och hur bra alla hade det blev de mycket ledsna. Och när de fick reda på att deras speciella skimrande metall var värd hur mycket som helst i pluttarnas land blev de alldeles förkrossade. Och det tog förstås inte lång tid förrän någon pluttmänniska påpekade att bag-in-box och billig öl från Tyskland är orsaken till och lösningen på livets alla problem. Det var inte en så bra idé. Jättarna blev nämligen mycket aggressiva av alkohol och började leva fan på Sveriges gator. De sparkade sönder bilar, krossade affärer och hus, och började äta människor som tilltugg till sina öl. Ja, de levde fan helt enkelt. Johan och hans stackars mamma fick skulden för allt detta elände och tvingades fly från sin fina villa på Östermalm. De flyttade till Borneo där ingen skulle kunna hitta dem och lämna över en stämningsansökan. Och så vitt jag vet levde de olyckliga i alla sina dagar någonstans i en riktigt våt och varm djungel.