[highlight color=”purple”]Skrivuppgift: Fortsättning på en början av en Ulf Lundell roman(i fet stil)[/highlight]
Det var på den tiden jag bodde i en park efter att ha bott hos en brud som tog tripper och misstänkte mina och Barts telefonsamtal om Hemingways noveller vara förtäckt skitsnack om hennes karlaffärer. Vadå vadå vadå? sa jag och försökte komma upp från hennes till vanvett låga säng … nästan nedsjunken i golvet … madrasser överallt förresten och en massa utslagna hippies på dom för det mesta… såna hon hittat under sina påtända Florence Nightingale-nätter i city. Jag förmådde inte ens lägga på luren i rena chocken.
Nä, det var inget, sa hon och muttrade nåt om opålitliga män. Jag la på luren och tittade mig omkring. Dagsljuset hade börjat sippra in genom persiennerna och började väcka det döda folket. En man, i 40 till 60-årsåldern (ålder är svårt att avgöra med de här människorna) vaknade upp från sin tillflykt under soffan där jag satt. Han tittade på mig med rödsprängda ögon och sa:
Det må se mörkt ut för tillfället, men snart kommer livet snabbt bli 12 % bättre. Mannen kravlade upp från golvet, satte sig bredvid mig och halade upp en flaska billigt rödtjut ur sin kavaj. Jo, förstår du grabben, sa han medan han korkade upp flaskan. Om en timme eller så kommer stadens kantiga linjer bli simmiga i kanten, varats fyrkantighet sjunker ihop till en cirkel. Fåglar kryper och grisar flyger. Gulp, gulp.
Rummet började flåsa och stöna. Människor kravlade upp ur sin dödsdvala och började ragla omkring. De snubblade på varann, svor och morrade. Jag måste skaffa mig ett liv tänkte jag, när en ung brud med rödvinsfläckig blus och cigarettgula tänder plötsligt ramlade ner i mitt knä. Hånglade vi igår, sa hon och rufsade till sitt yviga röda hår.
Nej, det betvivlar jag. Vadå är du för fiin för mig sa hon och stirrade hotfullt på mig.
Nej, nej, bedyrade jag. Det var inte så jag menade. Jag menar att jag borde ha kommit ihåg om jag hånglat med en så fin tjej som dig. Mannen bredvid började gapskratta så vinet sprutade omkring honom. Snygg räddning grabben. Verkligen. Du borde bli målvakt.
När så zombiemänniskorna vaknat till tillräckligt för att börja hugga in på sin frukost, vilken bestod av hasch, fick jag nog och flydde från lägenheten. Jag gick ut i vårsolen och började planlöst flanera huvudstadens gator. På Mariatorget sprang jag ihop med Bart. Han flinade upp sig och utbrast:
Nämen tjena, Jack. Har du äntligen tröttnat på haschindianerna? Jag verifierade detta varpå vi satte oss ner på en uteservering och beställde en varsin flaska öl. Vårsolen fick ölen att smaka gudomligt bra. Snart är sommaren här sa jag. Vi måste fan ta oss till nåt det här året. Åka nånstans. Skaffa ett jobb eller nåt.
Jag är med på allt, sa Bart och svalde några klunkar öl. Men jobba? Har du tappat vettet Rådstedt? Fortsätter du på denna högst olyckliga linje kommer du väl snart föreslå att vi allierar oss med Jehovas vittnen, eller någon annan organiserad styggelse.
Ja… Jo… sa jag och skruvade på mig. Men vi är ju för fan snart 30 bast, Bart. Vi äger ingenting av värde, och våra framtidsplaner sträcker sig aldrig längre än till nästa helg. Vi kan inte hålla på så här.
Men, snälla nån. Vi är snart bara 30 år. Vi kommer nog få jobba vår beskärda del innan det är dags att trilla av pinnen ska du se. Fan, du gör mig orolig när du håller på så här. Det är småborgligt att oroa sig för framtiden. Sluta genast med det.
Jag tänkte att han hade nog rätt den gode Bart. Men någonting måste göras. Jag började känna mig alltmer rastlös. Det kändes som om livet var någonting som hände alla andra och jag satt på läktaren och tittade på. Visst… matchen folk spelade var en grymt tråkig sådan. Vardagen är en riktigt trist, svensk 0-0 match.
Jo, sa jag… Men jag menar inte att vi måste jobba för att Luther spikade upp lagboken för svenska själen på nån tysk jävla dörr. Jag menar bara att… livet är en bordell och vi har inga pengar. Vi måste börja vidga våra horisonter, åka ut i världen och uppleva saker.
Ja, ja, ja. Var inte så jävla melodramatisk. Men, kan vi inte bara dra nånstans och söka jobb på plats?
Visst, sa jag. Vart vill du åka då? Spanien?
Nä, det är för småborgligt.
USA?
För fascistiskt.
Men, Tibet då?
För kliché. Jösses, människa. Vi är väl inga jävla hippies?
Italien? Toscana… vore inte det nåt? Dricka vin, äta god mat och jaga slanka och mörka skönheter dagarna i ända?
Jo, för fan, Jack! Sa Bart och flög upp ur stolen:
Mama Mia, vi drar nu… ingen tid att vänta. Vi tar bussen till Arlanda och flyger iväg. Sommaren är redan framme i Italien… och den får inte gå till spillo. Vi drar. Pronto!
Men, det hela rann förstås ut i sanden. Som vanligt. Vi ställde oss och väntade på bussen. Efter att tio minuter gått tappade Bart lusten, och drog. Han hade glömt att han skulle träffa Karin lite senare på eftermiddagen. Jag väntade ytterligare några minuter, och till slut kom bussen, men tyvärr hade jag inte tillräckligt med pengar för en biljett. Jag drog hem till lägenheten igen, med förhoppningen att det döda folket slocknat på golvet. Det var ju trots allt redan middagsdags.
[highlight color=”orange”]Inledningen av romanen hämtad från Ulf Lundells debutroman Jack[/highlight]