Kategorier
Noveller

Kärlek och kakor

Det var en varm sommarkväll, vinden blåste försiktig och smekte hennes axlar och
doften av havet steg upp ovanför. Anastazja stod vid havsstranden och stirrade på
de brusande vågorna och begrundade sitt liv.
-Trots allt uppnådde jag det jag ville. Hon pratade med sig själv i sinnet.
-Jag studerade och klarade mina studier.
-Jag är en läkare.
-Jag köpte en lägenhet.
Hennes vackra stora bruna ögon var eftertänksamma hela tiden och långt mörkt hår blåste tillsammans med klänningen som täckte hennes smala kropp. Hon räknade upp i sitt sinne allt som kunde övertyga henne att hon hade allt . Ändå saknade hon något, hon känner det i hjärtan. Efter en stund såg hon ett par gå längst
stranden, hon kunde inte ta ögonen från kvinnans ansikte. I hennes ögon såg hon strålglans, glädje och oändlig lycka när hon pratade med sin älskade.
Anastazja insåg att hon aldrig tog sin tid att hitta sin andra hälft, upptagen med att
jaga drömmar om att bli en läkare så glömde hon vad som är viktigaste i livet,

  • Kärlek! Ja! Det är det! -Började hon skrika.
    Den unga kvinnan återvände till sin lägenhet som låg precis vid stranden och
    funderade på
    en plan för hur hon skulle hitta kärleken. På morgonen väcktes hon av solens strålar
    som föll genom fönstret och värmde hennes kinder. Hon reste sig villigt ur sängen
    för det var en lördag och som alltid skulle hon träffa sin vän Anna. Anastazja räknade
    med att hon skulle ge henne en ide till planen. Självklart blev det som hon förväntat.
    -Jag känner till en sierska som säkert kommer att hjälpa dig, sa Anna med
    övertygelse i rösten.
    Anastazja tog telefonnumret utan att tänka efter och bokade en tid med sierskan. På
    jobbet gick tiden lika fort som alltid, eftersom hon älskade sitt arbete och sina
    patienter. Enligt henne det fanns det inte något bättre jobb i världen än att hjälpa
    människor att ta hand om sin hälsa. Efter jobbet rusade hon snabbt till sierskan som
    hon hade bokat en tid med. Den unga kvinnan kunde inte vänta med att få veta något
    om den älskade som hon vill hitta . När hon kom in i rummet kände hon genast
    doften av
    Salvia och gamla möbler som var dekorerade i sierskan lägenhet. Anastazja kände
    att hon
    trivdes där, det fanns något vackert, extraordinärt och unik i varje möbel enligt henne.
    Antika möbler har en charm och skönhet från svunna år.
    En äldre dam satt i hörnet och stirrade på sin kristallkula.
    -Välkommen! – Sa hon till Anastazja.
    -Sitt med mig snälla, tillade hon.
    Den unga kvinnan närmade sig långsamt och satte sig vid bordet där sierskan satt.
  • Jag ser att du vill hitta något fint och magnifik, sa den äldre damen.
  • Ja! bekräftade Anastazja nyfiket.
  • Verkligen, kärlek är magnifik, sa sierska för sig själv .
  • Så låt oss inte slösa tid. I min kristallkula jag ser att du kommer att hitta det du letar
    efter.
  • Excellent! Gladde sig Anastazja.
  • Men …Kan du berätta för mig när det bli och hur min älskade ser ut?
  • Kristallkulan visar glädje i ditt ansikte och ögon fyllda av kärlek. I det ögonblicket när du smakar på en kaka med så god smak som ingen annan i hela ditt liv. Därför vet jag att du kommer att hitta vad du behöver. Sa sierska.
  • Jag kommer att bli kär i en konditor? – Frågade hon överraskad.
  • Inte nödvändigtvis. ibland är det som vi letar efter inte det som vi behöver.
    avslutade damen.
    Anastazja hade nu fler frågor i huvudet än tidigare, men den enda som tröstade henne var att hon skulle hitta kärlek och detta var det viktigaste. Dagen efter, vid morgonkaffet undrade hon.
    -Hur jag ska hjälpa sitt öde?
    -Jag vet redan! -Sa hon högt för sig själv.
  • En gång i veckan jag ska gå till konditoriet för att köpa en kaka, varje vecka till en annan och hon började hon titta efter adresserna till alla konditorier i hela staden.
    Efter ett tag hade hon alla uppskrivna på ett papper.
    -Nu kör vi! Sa hon med spänning i rösten.
    Anastazja reste sig ivrigt, tog på sig skorna och gick för att köpa en kaka. Efter 30
    minuter var hon hemma igen.
    -Ingen sa att det skulle bli den här gången. Tröstade hon sig i tanken.
    Nästa vecka gick ännu snabbare, den här gången på väg till nästa konditori från
    hennes listan tog hon med sin vän Anna . På vägen berättade hon till Anna vad hon
    fick reda på om hennes kärleken och varför de skulle köpa en kaka. Den historien gjorde Anna gladare och hon började skratta, men sen tänkte hon att människor träffar varandra under olika omständigheter. Så fort de kom in i konditoriet började de se omkring sig och såg de en man som ordnade tårtorna i ett kylskåp. Båda började titta på honom.
    -Det är han. Tänkte Anastazja och gick för att köpa en kaka .
    Anna tittade nyfiken på sin vän och i sitt sinne såg hon redan sig själv i
    tärnklänningen bredvid Anastazja i kyrkan. Plötslig märkte hon sorg i väns ansikte när hon kom tillbaka.
    -Vad hände? Frågade Anna direkt .
    -Det är inte han. Svarade Anastazja .
    -Är du säker? Fortsatte väninnan.
    Den unga kvinnan tittade i hennes ögon och sa:
  • Han har en ring på fingret.
    -Han är gift. Efter att har sagt dessa ord tystnade hon .
    De unga kvinnorna gick hem i tysthet. Framför huset stannade de för att säga hejdå,
    Anna kramade sin vän och sa:
    -Snart kommer du att hitta din kärlek. Jag lovar dig. Du får se. Sa Anna för att
    trösta sin vän.
    Anastazja gick hem och började fundera.
    -Hur länge ska jag få vänta? – Frågade hon sig själv.
    Efter ett tag bestämde hon sig att man inte behöver slösa tid på att tänka och så
    började hon städa för att hålla sina tankar upptagna på något annat.
    Så gick vecka efter vecka och månad efter månad, men Anastazja kunde inte hitta sin längtan efter kärleken. På en veckopromenad till konditoriet lovade hon sig själv att
    det skulle bli sista gången hon gick för att köpa en kaka .
  • Det har gått ett år nu, så jag behöver inte slösa mer tid. Kanske det inte är min tid
    för att hitta lyckan.
    Utan hopp gick Anastazja in i konditoriet och såg sig omkring, ingen var där så hon ropade:
  • -Hallå!
  • -Jag kommer! sa en röst från det bakre rummet .
  • Anastazja blev ledsen direkt eftersom det var en kvinnlig röst . Hon köpte en kaka
  • och gick resignerad ut. Precis framför huset satte hon sig på en bänk vid ingången till stranden och tittade på havet. Tårarna rann nerför hennes kinder. Den unga kvinna
  • hade aldrig känt sig så ensam. Anastazja satt så en stund och tänkte att hon skulle äta åtminstone kakan som tröst. Hon öppnade försiktigt paketet, tog en kaka i handen och vände sig för att kasta bort förpackningen. I samma ögonblick flög en fågel upp och skrämde henne så mycket att hon tappade godbiten på marken .
  • -Helvete! – Sa Anastazja med ilska i rösten.
  • På väg hem hörde hon musik. Hon kom ihåg att idag anordnade ett närliggande barnhem en festival på södra sidan av stranden för att samla in pengar. För ett tag sedan läste hon om det i tidningen. Hon gick dit direkt. Anastazja tänkte att det bli bra att dricka en kopp gott kaffe och stötta barn samtidigt. Hon köpt kaffe, slängde donationen i spargrisen och satte sig vid bordet. Tårarna bröt igen på hennes ansiktet och plötslig hörde hon en mjuk charmig röst:
  • -Varsågod! – Sa den lilla pojken som höll brickan med kakor.
  • Kvinnan tittade upp på pojken, han hade blå ögon, mörkbrunt hår och ett smutsig chokladansikte.
  • -Smaka av dessa kakor så goda att ditt bra humör omedelbart kommer tillbaka. Jag ber dig verkligen att tro mig och jag hoppas att när jag får min mamma en dag så kommer hon också baka såna. Sa han uppmuntrande.
  • Pojkens ord och hans omsorg berördes Anastazja. Hon tog en kaka och tänkte på en gång att hon aldrig har smakat så goda kakor som genast smälte in i munnen.
  • Den unga kvinna tittade på pojkens ansikte som log mot henne och hennes hjärta
  • fick veta omedelbart att det var den kärlek hon behöver så mycket. Den här pojken var allt som hon ville.
  • -Sierska hade rätt vi vet inte alltid vad vi behöver tills det kommer att hitta oss.
  • Hennes liv var vettigt, hon skulle göra allt för att adoptera den här pojken. Anastazja blev äntligen lycklig.
  • Vi människor jagar allt som vi anser att vara viktigt, men vi vet inte att det som är avsedd för oss kommer av sig själv. Det kallas öde :).

Författare: Michalina

4.48 avg. rating (88% score) - 21 votes

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *