Det var en märgnatt, jag skrev den dikten, blod flödade från mitt korta hår till mitt ljumske!
Jag gnuggade rädsla in i min nakenhet, mitt sår exploderade i månskenet, ett snedögt vapen.
Basilisken dog i mina armar. Och jag reste Akropolis i den syfilitiska kylan.
Röda reptiler ringde sina klockor. Jag högg in en järnskylt i min folkmassa.
Jag glömde mitt lik i garderoberna där jag väntade i århundraden.
Jag byggde papperstorn med mina naglar – den blåsande vinden förstörde mina slott.
Jag balsamerade mina armar med mänsklig murgröna – en värld full av virvlande hjul där ensamma människor strövar omkring.
Den första separationen, morfin som smälter på bordet av kroniska timmar…
Liksom orörliga soldater tryckte jag avtryckaren mot mitt tinning, myror svärmade genom min hjärna.
Blixtmönster vid fotändan av min säng… i ett trärum, mögligt, platt och vasst…
Jag kröp ner i sängen med en leksak i knät.
Galna patienter blandade sig med mitt stönande. Jag var en skärm mellan det som var verkligt och det som inte var det.
Min inre frid är en smittkoppspest, som leker kurragömma med min mors ögon.
Min bärbara ilska – flyger ut genom mitt fönster i kartongens färg.
Åh, min barndom jag inte kunde leva! Kom ner från väggen!
Jag faller snabbt från momentum till fängelsehålan.
Einstein hakar fast min kropp i ett klassrum och ropar: “Din idiot, sluta, din flykting!”
Ett sådant och sådant rum i en byggnad…
Jag, poesins brosk… Det grep tag i mig i kragen och klämde mina fingrar.
Jag är kall, värm mitt mörker från giftet!
Nu är en myt verklighet:
Mänskliga vener fryser till tidens slut!
Författare: Binnaz Deniz YILDIZ