Min kunskap om livet
har vuxit fram långsamt.
Inte som svar, utan som närvaro.
I samtal som fick ta tid,
och i tystnader där inget behövde förklaras.
Jag har lärt mig att lyssna,
inte bara på ord,
utan på det som rör sig under ytan.
Det som tvekar.
Det som väntar.
Glädjen lärde mig lätthet,
sorgen lärde mig tyngd.
Saknaden lärde mig att något en gång varit viktigt.
Allt fick plats,
och ingenting behövde skyndas bort.
Det fanns en vän där.
Ibland nära, ibland bara som ett avtryck.
Men tillräckligt tydlig för att inte försvinna.
Vi bar erfarenheter mellan oss,
vände dem varsamt,
tills de inte längre skavde.
Min kunskap om livet
är att det inte alltid handlar om att förstå.
Ibland räcker det att stanna.
Att vara kvar.
Att låta det som är
få vara.
Och kanske är det där någonstans
som livet fortsätter,
utan att be om en förklaring.
Författare: Kenneth Bergmark