Nej, snälla gå inte! Jag vaknar upp med ett ryck och kallsvetten letar sig ner mellan mina skulderblad och gör så att huden på mina armar knottrar sig. Det är becksvart i rummet och jag kan känna mitt hjärta rusa under tröjan. Jag sluter mina ögon igen. Jag försöker desperat att finna hennes ansikte, händer och leende ännu en gång. Men det är lika mörkt innanför mina ögonlock som i rummet jag befinner mig i.
Vad var det sista hon sa till mig?
-Jag kommer aldrig att lämna dig, var orden min mamma sade till mig i drömmen.
Men det var en lögn. Jag skulle kunna leta igenom alla planeter som finns i Vintergatan, bekänna mig till alla religioner i världen, eller sätta mig ute på balkongen och vänta på att hon ska återvända, när vårsolen belyser en av de två vägarna som leder fram till huset med sina sista, varma strålar.
Men allt som skulle möta mig i mörkret hade varit den enorma tomheten och den bottenlösa sorgen som är mina ständiga följeslagare dessa dagar. Du dog och lämnad mig ensam och strandsatt i en värld utan dig, mamma. Jag saknar din doft, ditt vackra röda hår, din osjälviska ande och hur du dansade med mig i köket till tonerna av Elvis.
Jag vill somna om, glömma. Men mina tankar rusar fram som ett expresståg och till slut ger jag upp och slänger fötterna utanför sängen. Kylan utanför täcket förvånar mig. Det är början av maj månad och solen har inte varit blyg hittills. Men solen har inte stigit upp än och min tröja är fortfarande lätt fuktig av svett. Jag försöker att vänja mina ögon vid mörkret för jag vill inte tända någon lampa. Jag vill vila i en värld med mindre intryck ifall mamma beslutar sig för att komma tillbaka till mig.
Jag vill heller inte väcka mina barn. Det är lov och de förtjänar att få sova så länge de vill. Så jag tassar över golvplankorna som knirrar lätt under mig, vissa mera än andra. Mitt sovrum är på bottenvåningen och mina barns sovrum ligger på övervåningen. När jag kommer ut i köket så sätter jag på tekannan med vatten. Sen måste jag gå på toaletten, för min blåsa är uppenbart trött på att bli ignorerad.
Jag funderar på om jag ska ta en dusch för att bli av med svetten och få en chans att vakna till. Men då tjuter tekannan och jag måste gå och stänga av den. Där blir jag sen ståendes. Jag vet inte hur lång tid som har förflutit, men så känner jag en hand på min axel. Jag vänder mig om och där står min dotter, klädd i en grå t-shirt och ett par gröna shorts, med ett väldigt sömndrucket uttryck i sina ögon. Men det är inte bara sömn jag skymtar i hennes ögon utan också oro.
-Mamma är du ok, frågar hon? Jag funderar lite på om jag borde säga hela sanningen eller om jag borde ge henne en vadderad version av den, så att hon inte ska behöva vara orolig. Men till slut beslutar jag mig för att hon förtjänar att höra sanningen.
-Nej, älskling! Jag känner mig inte ok i dag. Jag drömde en mardröm om mormor och drömmen gjorde mig ledsen. Men jag kommer att må bättre snart igen.
-Jag förstår! Kan jag göra något, frågar Sanna.
– Du behöver inte göra någonting. Du och din brors blotta existens är den största gåvan jag någonsin har fått. Ni ger mig allting och mer därtill bara genom att existera varje dag. Är du hungrig, frågar jag.
-Jag tackar inte nej till varm O’boj och en mjuk macka med skinka, mamma. Jag ska duscha först så kan vi väl äta frukost ihop sen, säger Sanna.
-Ja, det låter som en utmärkt plan, säger jag. Jag ska väcka din bror och se om han vill äta med oss, även fast det är lov.
Sanna försvinner in i badrummet och jag häller upp varmt vatten i en mugg och sänker ner en påse med Earl Grey i det ångande vattnet. Jag bestämmer mig för att jag behöver lite frisk luft så jag öppnar ytterdörren och stiger ut på verandan. När jag tittar rakt fram åt öster så ser jag de första solstrålarna breda ut sig över det mörka, bördiga fältet. Om ett par månader från nu så kommer jorden att vara hem till tusentals solrosor.
När min mamma dog så var jag själv lite yngre än vad min dotter är nu. Jag skulle fylla 12 det året. Sanna blir 14 i september i år och hennes bror, Levi fyller 24. Men trots all förfluten tid så känns förlusten ibland så närvarande så att man skulle kunna tro att det skedde igår. Speciellt efter drömmen jag hade.
Jag går in igen, ställer ner muggen på köksbänken och går uppför trappan till Levis rum. I badrummet hör jag hur Sanna har börjat sjunga. Det gör mig glad. När jag kommer upp på övervåningen så blir jag inkastad i ett minne från dagen då jag fick reda på att min mamma var borta för alltid. Det gick till så här. Jag hade följt efter mina storasyskon för att visa dem hur mitt och min lillebror, Nicholaus rum såg ut på övervåningen.
Vi bodde hos en kontaktfamilj då, för mamma var sjuk och pappa kunde inte ens ta hand om sig själv. Jag förstod inte då varför de ville att jag skulle följa med upp? Det räckte väl med att Nicholaus visade dem rummet? Kan man ens kalla det ett rum? Det fanns ingen dörr att stänga om sig. Det fanns inte mycket mera än två tältsängar, uppställda på varsin sida av rummet och nedanför det centrerade fönstret så stod det en grammofon.
Men mina syskon insisterade. Jag släpade mig uppför trappan och just som mina fötter hade tagit det sista trappsteget så började min storebror, Kent att prata.
-05:35 i morse så dog mamma, så sa han. Sen minns jag inget mera.
Allting efter det är borta, raderat från min hårddisk. De enda spåren som finns kvar är känslorna av ensamhet, hopplöshet, sorg och rädsla. Jag tittar upp och möter mitt uttryck i spegeln. Jag ser så liten ut. Trots mina snart 48 år så möts jag av en liten flicka i spegelbilden. De grå ögonen med den centrala heterokromin, vilket bara är ett fint sätt att säga att irisen består av mera än en färg, visar på en sådan vilsenhet så jag vill krama om henne. Det sandfärgade, blonda håret har ännu inte sett sitt första gråa hårstrå och det hänger långt ner över bysten och får mig att framstå som yngre.
-Nu räcker det, säger jag tyst för mig själv. Ta dig själv samman nu. Jag försökte att räta på mig, jag stryker håret från ansiktet och går fram till Levis stängda sovrumsdörr och knackar försiktigt på. Det tar ett tag och till slut hör jag honom röra på sig där inne.
-Ja, vad är det, hör jag honom säga?
-Jag och Sanna ska äta frukost ihop och jag undrar om du vill göra oss sällskap, trots att det är lov, säger jag hurtigt? Det dröjde ytterligare lite och sen hörs ett mycket sömndrucket,
-nej, mamma, jag orkar inte. Jag kommer ner senare.
-Ok, jag förstår. Sov gott Levi, säger jag.
Jag går nerför trappan och ut i köket igen och när jag kommer ner så är badrumsdörren öppen och varm ånga letar sig ut i köket. Det är mysigt. Dofterna som sprider sig är de av liljekonvalj och regn. Liljekonvaljer var min mammas favoritblomma. De växte i skogen i närheten av var vi bodde när jag var liten och jag brukade plocka med dem hem till henne.
Sanna kommer plötsligt utrusande i en blå badhandduk och hennes mörkblonda hår står som en lejonman runt hennes vackra ansikte. Hennes ögon är nästan identiska med mina egna ögon.
Jag kommer ihåg när jag såg det första gången. Jag hade varit ute på en promenad med henne och jag höll henne i famnen. Hon var fortfarande en bebis då och vetskapen fyllde mig med en djup glädje. Men uttrycket i hennes ögon just nu är ett av ren skräck.
-Vad är det, frågar jag?
-Det är en stor spindel i badrummet mamma, nästan skriker hon!
-Ok, jag tar hand om det, du går och klär på dig.
Jag går in i badrummen med ett glas, jag sätter glaset över spindeln och för in ett tunt papper mellan glaset och spindelns kropp. Sen tar jag med mig glaset ut och släpper ut filuren på gräsmattan framför huset. Dagens första goda gärning är avklarad. Jag känner hur det kurrar i magen och jag blir påmind om frukosten som måste dukas upp.
Jag går in och börjar rota runt i kylskåpet. Jag försöker att minnas vad Sanna sa att hon ville äta. Visst ja! En skinkmacka med ett glas varm O’boj. Jag tror att jag tar samma sak. Jag dukar fram allt och ropar sen på Sanna. Det tar någon minut men sen kommer hon in och sätter sig mitt emot mig vid köksbordet. Nu står solen så pass högt upp på himlen så solkatter leker tafatt på köksbordet.
Sanna tar den första tuggan på sin macka och man riktigt hör vad gott hon tycker att det är. Hunger kan få vad som helst att framstå som en trerättersmiddag på Frantzén i Stockholm. Vi äter under tystnad några minuter och sen tar Sanna till orda.
-Mamma, älskade du din mamma lika mycket som jag älskar dig? Jag förstår varför hennes död är så jobbig för dig. Jag kan inte tänka mig en värld där du inte längre finns.
Allting inom mig brister och tårar börja leta sig nedför mina kinder, innan jag ens har lyckats att landa i vad som har blivit sagt och vad vackert och djupsinnigt det är. Sanna reser sig och kommer fram och lägger sina armar runt min hals. De salta dropparna skapar små mönster på hennes lila collegetröja.
-Tack, min väldigt kloka dotter, utbrister jag. Tack för din medkänsla och för din vishet. Jag vill att du ska veta att du och din bror är det viktigaste och mest meningsfulla jag någonsin har skapat och fått uppleva i mitt liv. Innan jag fick er så förstod inte jag hur djupt man kan älska en annan individ.
Hon ler mot mig och ger mig lite papper att torka mina tårar med. Plötsligt så plingar det i hennes mobil och jag ser henne titta ner.
-Mamma, jag måste ta detta. Emelie behöver min hjälp med att välja kläder till hennes födelsedagsfest. Är det ok?
-Självklart, säger jag. Gå och hjälp din bästis och tack för en väldigt fin morgon.
Hon stryker mig snabbt över håret och studsar sen uppför trappan mot sitt rum. Vilken morgon, tänker jag. Det känns som att det har förflutit ett halvår och inte några timmar. Saknad, sorg, ensamhet är inte linjära företeelser. Det liknar mera en våg eller ebb och flod.
Jag kommer att tänka på något som jag fick läsa en tid tillbaka. Våra mormödrar bar oss inom sig, för vår mammas ägg var redan färdigutvecklade innan hon föddes. Det är en vacker tanke. Mina tankar fortsätter att spinna vidare på den tråden. Min mamma finns inte längre här i sin fysiska form, nej. Men minnena av henne bär jag alltid med mig. Mitt DNA är en del av hennes, på samma sätt som min dotter är en del av oss båda. Enligt vetenskapen så kan inte energi dö utan endast omvandlas. Vi består alla av energi.
Jag bär inte samma, vackra röda hår som min mamma hade. Men jag bär med mig hennes kärlek till dans, jag tar hand om mina barn med samma omtanke och moderlighet som hon tog hand om mig med. Vi är sammankopplade på ett sätt som inte ens döden rår på. Hon lever vidare i mig och i mina barn, i våra hjärtan och i våra handlingar. Plötsligt så känner jag mig mindre ensam, mindre rädd och mindre tom.
Min mamma är alltid med mig. Precis som att solen alltid stiger i öster och syret fyller mina lungor. Mörkret i rummet i morse påminner mig om att man vänjer sig vid en ny verklighet och att lita på sina sinnen igen. Trots att vissa av dem är bedövade eller nedsatta under en tid. Under perioder så kanske man inte kan se alla färger, konturer eller hittar vägen ut. Men man får ge det tid.
Till slut så inser man att ens mamma aldrig kommer att komma gående på vägen framför huset. Men inte för att hon aldrig kommer att återvända, utan för att hon aldrig lämnade din sida.
Författare: Victoria V