Bengt satte sig med skakiga ben ner på den nya och svindyra skinnsoffan. Han begrundade sitt öde. Han hade alltid betraktat sig själv som en orubblig man, stark, i det närmaste osårbar.
Han strök handen över skepparkransen och funderade på hur han skulle ta sig ur situationen. Hur kunde jag vara så dum, tänkte han. Jag var en vuxen man. Jag borde ha vetat bättre. Vilken tur att Charlotte är bortrest och att barnen är utflugna.
Det hela hade börjat med ett telefonsamtal några timmar tidigare. Bengt hade svarat med en sömndrucken röst, men rösten från det förflutna i den ändra änden hade gjort honom klarvaken, väckt honom ur hans slummer. Det är lustigt tänkte Bengt att 55 år kan vara stabila som ett berg, men det krävs bara ett fem minuter långt samtal för att välta berget på sin ända.
Han reste sig och började vanka av och an i huset. Bengt hade varit i chefposition under de senaste 20 åren av sitt liv. Han var van vid att handskas vid tuffa situationer, och tuffa möten. Men mötet som snart skulle äga rum hade han ingen beredskapsplan för. Han kunde inte erinra sig att han någonsin hade varit så nervös.
Han gick in i sitt hobbyrum. Det var hit han brukade komma för att slappna av efter en hård arbetsdag. Väggarna var prydda av bilder ur hans ljusaste stunder. Det var foton från lumpartiden, tågluffen och hans sorgslösa barndom i Skärgården. Skrivbordet var överfyllt av souvenirer från världens alla hörn. Han satte sig ner och tände en pipa. Rummet fylldes av den välbekanta sötklibbiga tobakslukten. Bengt lutade sig bakåt och försökte greppa sina rusande tankar. Hur skulle Charlotte ta det hela? Hur skulle barnen reagera? Vad innebär detta för min VD-position? Han såg de krigsartade kvällstidningsrubrikerna framför sig och suckade djupt. Bengt insåg att hans liv snart skulle ändras drastiskt. Då ringde det på dörren. Bengt for upp som skjuten ur en kanon. Han försökte lugna sig men det var lönlöst. Hjärtat dunkade och han svettades floder. Han stannade framför ytterdörren och samlade sig.
Niklas var en ovanligt härdad 18-åring. Han hade sett det mesta. Han hade gjort det mesta. Men han var tvungen att erkänna att det här mötet kändes mycket obekvämt. Men han hade ju lovat sin mor. Han hade inget val. Fast efter att ha sett den slottsliknande villan i Danderyd av alla ställen kände han sig lugnare. Och efter att ha sett den svettiga och patetiska gubben som öppnade kände han sig ännu lugnare. Och när han väl inspekterat det gigantiska rummet som tornade upp sig bakom den svettiga gubben med alla dess italienska designmöbler, Kostaboda-samlingar och valnötsbokhyllor och plasma-tv-apparater kände han sig helt lugn. Han visste att han inte hade något här att göra. Det skulle hans mor också förstå. Han sa lakoniskt:
– Hej, farsgubben. Trevligt att råkas, ditt svin. Sedan vände han på klacken och gick med bestämda steg därifrån.
Författare: Christian.