Kategorier
Noveller

Någon värd att leva för

Det var tredje dagen han fick mig att spy på skoltoaletten. Det var tredje dagen jag fick en smäll för att jag skolkade. Det var tredje dagen jag låg ute på gatan och bad till gud att någon skulle köra över mig. En tid hade funnits där jag mådde bra och älskade liket. Det kan ha varit fem år sedan. Jag tappade det mesta vid tolv års ålder, och tappade allt för tre dagar sedan. För tre dagar sedan när min pappa beslöt sig för att vistas i min skola. Han var inte nykter, det kunde vem som helst se. Men att lämna mina idrottskläder var tydligen nödvändigt för honom. Jag var inte ens förvånad över vad som hände efter det. 

Men liggande på den varma asfalten, hade varje dag fått mig att vilja smälta in i den. Det kändes som ett mycket bättre alternativ än att gå in i huset som jag tvingades kalla hem. Mycket bättre alternativ än att gå till skolan bara för att komma hem med ännu ett blåmärke. Nu vet jag i alla fall varför jag blir mobbad, det visste jag inte för tre dagar sedan. Jag blev bara slängd i väggen, sparkad i magen och slagen i ansiktet för ingen anledning. Enligt mamma är jag bara en svår person att gilla. Jag började tro henne första gången. 

Ljudet av en bilmotor fyllde mina öron och min kropp stelnade till. Nu skulle det ske; år av plåga skulle äntligen ta slut. Med slutna ögon väntade jag. En minut passerade, två, två och en halv.

     “Jag vill ha glass”

     Chockerande tittade jag upp på pojken som stod bredvid mig. Vad han gjorde här hade jag ingen aning om. Ingen i min ålder kom hit. Jag bodde ju ute mitt i ingenstans. “Vill du ha glass”   Eftersom mina ord inte ville komma fram tog jag bara hans utsträckta hand i min. Om jag inte skulle dö idag är gratis glass bättre än ingenting. Ståendes igen, en bekant känsla började krypa upp. Inget som jag inte var van vid såklart. 

     “Teodora, eller hur?” Hans mörka röst ekade inom mig. Det var inte den sortens mörk som min pappa hade. Killens röst var mjuk och lugn, något jag inte förr kände behovet att höra.  

     “Mm” Jag var inte typen som pratade, har aldrig varit heller. 

     “Kom igen” han vände sig om och började gå mot förarsätet. Utan att jag hann tänka igenom detta, förde mina fötter mig automatiskt mot sätet bredvid “Jag hoppas du gillar glass Teodora”  

Han visste inte hemligheten jag burit på sedan förskolan. Han visste inte att jag brukade sitta kvar och vänta på honom under lunchen. Han visste inte att jag föll första gången jag såg honom på förskolan. Henry var annorlunda, det hade han alltid varit. Han mobbades inte, han kastade inte pappersbollar i huvudet på mig, han fick mig inte att vilja krympa varje dag. Istället var han den som fick mig att resa igen.

     Henry, som precis räddat mitt liv, satt framför mig med sin chokladglass i handen. Att prata har som sagt aldrig varit min styrka, men under denna timmen hade min mun aldrig kunnat sluta röra på sig. Vi har diskuterat om absolut allt och ingenting. Mina kinder vill inte sluta värka från alla gånger han fått mig le och skratta. Något jag inte gjort på många år. 

     “Teodora” Han harklade sig och tog mina händer i hans. Allt mitt fokus hade helt plötsligt hamnat på våra händer. Hans stora i mina små. Ingen kille hade någon gång hållit mig i händerna. Det kändes som en elektrisk stöt som sköt mig rakt i bröstet “Jag tycker att vi borde prata om det.” 

     Han behövde inte säga om vad, det stod tydligt och klart på hans ansikte. Atmosfären runt om skiftades fort när jag tog bort händerna från honom och lät dem vila i mitt knä. Det som hände borta vid mitt hus var inget jag ville prata om, speciellt inte med honom. Han visste vad jag hoppats på skulle ske när han körde, och han visste att det inte var något missförstånd att jag låg där. Men att han hade bjudit mig på glass visade på något sätt att han brydde sig. 

     “Jag vill inte prata om det” 

     Att tala med någon utan att titta på dem i ögonen visste jag var otrevligt. Men i denna stunden kunde jag inte att bry mig mindre.

     “För några månader sedan såg jag dig inne på toaletten” Mitt hjärta sjönk av sorgen för honom att behöva se mig sådär. “Jag visste att jag borde ha gått fram och hjälpt dig. Men jag visste inte vad jag skulle säga. Allt snurrade i huvudet och jag fattade inte varför du satt och grät med blåmärken på kroppen. Jag trodde aldrig att någon skulle göra dig illa.” Min tystnad blev ett klartecken för honom att fortsätta prata. Och om jag skulle vara ärlig, hade jag inte något svar eller annat att säga efter vad han just erkände. ”För tre dagar sedan fick jag reda på din adress. Det var av ren olyckshändelse att jag gjorde det. Men när jag väl hade adressen i huvudet, ville den aldrig lämna. Jag höll mig borta i tre dagar innan jag tappade det. Något flög rakt in i mig och jag kände bara att jag behövde veta hur du mådde. Så när jag kom hit och såg dig ligga på asfalten, visste jag att det var värre än vad jag någonsin trott.”

     “Jag vill fortfarande inte prata om det” Han hade precis erkänt något jag inte ville höra. Att ta mitt liv var redan bestämt och ingen han sa kunde ändra det. 

     “Men det är viktigt att vi gör.” Ju mer han pratade om det, desto mer panik fick jag. Kunde han bara inte låta det gå. “Du kan få hjälp av kurator, en psykolog eller kanske dina föräldrar.” Att andas hade helt plötsligt blivit svårt, händerna skakade och jag ville bara därifrån. 

     “Tack för glassen” var mina sista ord innan jag stormade ut ur cafét. Vid möte av regndroppar suktade jag djupt av lättnad. Han visste inte vad jag hade gått igenom, inget sådant kan man bara ta in på fem minuter.  

Anledningen till varför han hade sprungit efter mig visste jag inte. Jag försökte att sluta bry mig. Jag försökte glömma mina känslor för honom. Jag försökte låtsas att hans hand på min axel inte påverkade mig. Men att låtsas var inget jag var bra på, aldrig varit heller. 

     “Prata med mig Teodora” han andades tungt, nästan som att han hade sprungit ett maraton. ”Snälla.”

     “Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga Henry”, att möta hans ögon var ett stort misstag. De var samma färg som hans mörkbruna hår. Samma bruna som jag drömmer om varje natt. 

     “Vad tänker du på?”

     “Varför körde du inte Henry? Varför stannade du och bjöd mig på glass? Vi har inte pratat sedan förskolan och helt plötsligt säger du att du bryr dig. Men hur kan du bry dig om du inte känner mig eller pratat med mig på flera år? Jag fattar inte och ärligt talat vet jag inte ens om jag vill.” Vi båda var helt genomblöta av himlen som inte ville sluta gråta. Fick mig nästan att vilja gråta tillsammans med den. 

     “Du tror att jag inte bryr mig” fräste han, troligtvis lika frustrerad som jag var “jag vet inte vad du har gått igenom för att hamna mitt ute på gatan. Men jag antar att det har något med vad som hänt innan jag hittade dig på toaletten. Och jag har inte visat det eftersom jag har varit rädd för att inte du ska känna samma. Jag har varit en fegis eftersom du förtjänar någon bättre än mig. Men jag orkar inte låtsas som att jag inte bryr mig längre. Jag vill veta hur du mår, jag vill veta vem som gör dig illa, så att jag sedan kan ta hand om det. Jag vill inte se något blåmärke på ditt ansikte” hans ögon fylldes av tårar och lät de sista orden komma ut som en viskning“och jag vill inte att du ska ta livet av dig.”

     ”Varför?” bara att se honom gråta fick mina ögon att fyllas. Det var inte heller meningen att skrika, men just nu var jag bara för förvirrad och visste inte vad detta skulle leda till. “Om du nu bryr dig så mycket, varför hindrade du inte dem från att sparka mig i magen, varför hindrade du inte dem från att få mig att spy varje dag, varför hindrade du inte dina lagmedlemmar från att svinga deras hockeyklubbor rakt upp i mitt ansikte.” Med tårar som nu hade börjat falla, tittade jag upp på Henry. Hans ögon var stora i chock, och att han inte visste något om detta syntes klart och tydligt.

     “Varför vill du att jag ska må bra Henry? Varför bryr du dig när du knappt känner mig?”

     “Du sitter alltid nere i det högra hörnet av matsalen. Du pratar inte med någon, inte ens lärarna. Du tittar alltid ner i marken så att ingen ska märka dig. Men Teodora,” han tog ett djupt andetag innan hans händer kom upp och kramade om mina kinder “det gör jag. Jag har varit på fel plats under fel tillfälle för att ens märka vad de gjorde mot dig. Jag skulle ha hindrat allt om jag bara visste. För jag har brytt mig om dig varje dag i 10 års tid”

     Jag var helt förbluffad av vad han precis hade sagt. Av allt han sagt. Men tecknet av alla tårar som föll ner hans kinder, fick mig att tro varje ord han precis sagt. Ännu mer förbluffad blev jag när hans läppar försiktigt snuddade vid mina i en öm och mjuk kyss. Kanske det här var första gången jag träffat någon som faktiskt brydde sig. Kanske hade Henry brytt sig hela tiden. Kanske han kunde förändra mig.

Henry stod lutad mot sin bil när jag började gå upp mot mitt hus.      

     “Teodora” mitt namn på hans läppar gav mig en känsla jag aldrig ville vara utan. En känsla jag gärna ville få oftare. 

     “Henry?” Rösterna var troligtvis höga nog att väcka mina föräldrar. Men det brydde jag mig inte om. Inte när han bara stod några få meter ifrån mig.

     “Jag kommer se dig imorgon, eller hur?” Jag insåg att det både var en fråga och ett löfte som han ville att jag skulle besvara. 

     “Klockan tolv vid matsalen om jag minns rätt.” Jag log mot honom innan jag stängde dörren bakom mig. Lutandes mot ytterdörren suckade jag högt. Hjärtat bultade och kinderna värkte fortfarande. Jag bestämde mig då för att jag skulle kämpa. Jag skulle ge allt jag hade. Honom var det värt att leva för.

Författare: Ida Carlander 

5.00 avg. rating (85% score) - 1 vote

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *