Himlen är så vacker såhär års. När solen är på väg ner skiftar den i rött och guld. Det är dessa tankar som fyller mitt huvud medan jag springer över savannen på alla fyra. Min päls är gul och fylld av svarta fläckar. De sista strålarna för dagen värmer mig och jag känner mig fri.
Jag närmar mig byn där min älskade väntar i en av hyddorna. Som tur är känner jag mig trygg här. Min kärlek accepterar mig för den jag är och de äldre i byn har mycket kunskap om mitt tillstånd. De har varit med förr. De vet att jag kan byta skepnad, någonting jag inte var medveten om förens nyligen. Det kom som en överraskning för mig då ingen tidigare berättat för mig om att det var möjligt. Visst vet jag att vi omges av saker ingen kan förklara, men det här hade jag aldrig trott.
Tillbaka till nuet. Jag har varit ute och sprungit på savannen. I och med mitt tillstånd kan jag speja utan att väcka misstanke från fienden. Jag smälter in bland de andra djuren och ingen skulle någonsin misstänka att jag var människa egentligen. Vi är en liten by med endast kvinnor. Alla i området är inte lika accepterande av det som inte går att förklara och vi som lever här är under ständigt hot från utomstående. Man jagar oss och dödar oss om vi blir fångade. Vi som bara vill leva i fred och i närhet med den jord som föder oss.
Många i byn är läkekvinnor, och likaså min älskade. Hon var en av de första som fick uppleva min förvandling. Den där dagen då solens strålar försvann och dagen blev till natt. Dagen jag föddes på nytt. Jag förstod inte vad som hände med mig när jag föll ner på alla fyra på marken. Jag kände hur kroppen pirrade och hur mina leder knakade. Det gjorde inte ont som man kanske kan tro, utan det kändes bara rätt. Som växtvärk. Äntligen växte jag in i den kropp som var menad för mig, jag som alltid känt mig malplacerad i min kropp. I den här kroppen var jag faktiskt mitt riktiga jag och jag var fri.
Jag försöker att balansera mellan att vara i mänsklig och djurisk skepnad så gott det går. Hade jag bara haft mig själv att tänka på, hade jag aldrig bytt tillbaka till min mänskliga form. Trots det finns det saker jag uppskattar i den mänskliga formen som också är en del av mig. Som dig. Du min underbara, vackra, starka, älskade. Det är du som får mig tillbaka om och om igen. Du som får mig att återgå till det civiliserade samhället. Du som får mig att släppa mina djuriska instinkter som jag får i min leopardskepnad.
Nu vet jag att du väntar inne i vår hydda med en varm famn för mig att vila i. Min älskade, vackra gudinna. Tänk vilken tur jag har som vann ditt hjärta. Jag byter till min mänskliga
skepnad och klär på mig på min vanliga plats och börjar gå mot vårt gemensamma hem med en behaglig värme i bröstet.
När jag lyfter på skynket som täcker ingången till hyddan sköljer ett varmt ljus över mig. Vår eldstad är igång och du sitter vid den med en bok i knät. Det har börjat mörkna utanför och det är skönt att komma in i värmen och det mjuka ljus som eldstaden kastar över vårt lilla hem. Din blick möter min och även mitt inre fylls av värme. Jag går fram till dig, omfamnar dig och kysser dig mjukt på munnen.
Efter vi ätit middag tillsammans lägger vi oss i vårt lilla skrymsle till sovrum. Allt i hyddan är egentligen ett och samma rum, men vi har inrett det som små rum i rummet, med eldstaden som centrum. Jag ligger på din arm och du stryker mig över håret medan vi pratar fram och tillbaka om hur vår dag varit. Jag berättar om mitt spejande på savannen och du berättar om ett nytt recept på en läkande salva du hittat i boken du hade i knät när jag kom hem.
Det börjar bli sent och eldstaden börjar fallna så du går upp för att lägga ett vedträ på elden. När jag ser din nakna skepnad i det dova ljuset pirrar det till i mig av kärleken jag känner för dig. När du kommer tillbaka och lägger dig tätt intill mig under filten börjar jag kyssa dig på halsen. Du suckar djupt av behag när jag fortsätter kyssa upp längs halsen och till läpparna samtidigt som jag smeker dig lätt över ena bröstet.
Du kysser tillbaka med samma passion som första dagen vi kysstes och pirret sprider sig inom mig. Du börjar kyssa dig nedför min kropp och jag känner hur våt jag är när du låter dina fingrar glida in i mig. När din tunga börjar leka med min klitoris försvinner jag in i dimman av behag och efter att vi älskat somnar vi svettiga, varma och utmattade i varandras armar.
Plötsligt vaknar jag av att jag hör en smäll. Jag känner en extrem hetta och ser att hyddan står i lågor. Trots att jag känner panik försöker jag väcka dig så försiktigt jag kan för att inte skrämma dig. Du är redan halvvaken och drabbas av samma skräck som jag känner växa inombords. Vårt hem står i lågor och vi drar snabbt på oss de kläder som ligger närmast och kastar oss ut i kaoset som råder.
Det är inte bara vår hydda som brinner utan hela byn står i lågor. Vi hör skrik av skräck från de andra byborna som också flyr i panik från sina hyddor. Vem kan ha gjort detta, hinner jag tänka, innan jag och min älskade söker skydd en bit bort från det som en gång var vårat hem. Jag ser en grupp män med facklor rida iväg i natten och bannar dem för vad deras hat och okunskap lett dem till att göra. Det finns ingenting annat för oss att göra än att se vår by brinna ned till grunden och be till alla högre makter att rädda de som räddas kan.
Gryningen kommer och det enda som återstår av byn är en rykande hög av aska. De bybor som klarat sig undan elden börjar komma fram, en del gråter, andra är stumma av sorg. Jag ser hur några letar efter saker värda att räddas i resterna av sina forna hem. Det som slår mig är hur få vi är som är kvar. Hur många av oss har omkommit i elden? Varför kan de inte bara låta oss leva i fred? Varför måste de hata och förfölja oss?
Min älskade ser på mig. Hon vet vad jag måste göra och jag ser på henne att hon inte kommer försöka stoppa mig. Även hon har fått nog. Denna gång klarade vi oss, men hur blir det nästa gång? Jag kysser henne farväl innan jag intar min leopardskepnad. Denna gång är det inte frihet och behag jag känner i min djuriska skepnad. Denna gång är jag ute efter hämnd och jag kommer inte att återta min mänskliga skepnad förens jag utplånat vartenda spår av männen med facklorna från denna jord. Jag kan fortfarande känna doften av dem och jag kommer följa spåret av doften tills jag hittar dem. De kan böna och be allt de har, men denna gång kommer jag inte skona dem. Denna gång är jag ute efter blod. Deras blod.
Författare: Ellen Lagerkvist