Jag heter Börje och föddes nära Vasa 1937. Min berättelse och dess karaktär är en sann grym läsning, där berättaren blev fången i sinn egen spelbubbla. En tidsspegel på 11 000 ord med 36 rubriker där varje text berör, vad, hur, när. och varför vilket krävde ständigt nya arrangemang och tuffa beslut för att upprätthålla spelandet, som gränsar till vad en mänsklig spelhjärna klarar.
Mitt poker spel
Att redan som liten grabb sitta vid sidan av äldre pokerspelare och drömma om potten satte tidigt spår i mig. Min fascination för spelet växte i takt med åren, och snart blev helgerna tillfällen då jag sökte upp kamrater för att få spela. För varje vinst pirrade det till i magen, men det var inte bara lyckan som lockade – det var också gemenskapen och spänningen, en flykt från vardagens bekymmer och krigets efterdyningar. Att samla ihop pengar till nästa spelomgång blev en drivkraft, jag plockade bär, fiskade och sålde fångsten, allt för att kunna vara med runt bordet. Det var som om spelet gav vardagen färg, men också lade ett täcke över oron som låg kvar efter kriget, där fattigdom och umbäranden var ständigt närvarande. Pengarna gick ofta i rundgång mellan oss, en sorts oskriven pakt om att hålla spelet levande, men för mig blev det till slut mer än ett tidsfördriv. Det blev ett behov, ett sug efter nästa chans, nästa hand, och så småningom förlorade jag greppet om när nöjet övergick i beroende. Spelandet blev ett sätt att fly undan ansvar och regler, och även om det aldrig handlade om lån eller skulder, så pressade det ändå mina gränser – både ekonomiskt och känslomässigt.
Krigs minnen
Mitt första minne var då jag fick följa med mamma till Vasa för att hälsa på pappa, som låg inlagd på sjukhus med granatsplitter i benen under kriget mot Sovjetunionen 1939–1944 mot Sovjet. Finland förlorade sammanlagt 70 000 tusen soldater under kriget. Från Sverige kom 8000 frivilliga soldater under benämningen “Finlands sak är vår”. 8000 barn kom från Finland till familjehem i Sverige. Finland fick avstå betydande områden i finska viken i karelska näset Viborg och Kexholm till Sovjetunionen. Mamma berättade att hon fick mörklägga alla fönster och inga lampor fick tändas ute då Vasa blev bombat under fortsättningskrig Efter kriget och åren därefter blev mödosamma år för alla, Jag fick ofta vara hos släkten för att underlätta för mina föräldrar. Jag var ett problembarn i många avseenden. När jag låg över hos moster Evy eller farmor Edla, hände det att jag inte kunde hålla tätt på nätterna. Jag fick höra att jag gjorde allt man inte fick göra hemma, i skolan, mot grannar och kamrater, vilket ofta kom till pappas kännedom. På kvällen då jag låg i sängen drog han livremmen ur sin byxa, vek den dubbel och slog mig i ändan. Jag grät och undrade om jag hade en sådan pappa, jag hörde mamma ropa från köket att nu räckte det. Jag skulle tro att pappa var trött på mina uppsåt.
Barndomshemmet
Jag fick inte alltid gå ut på söndagarna eftersom han var rädd att jag inte skulle sköta mig. Jag minns att om jag inte gjorde som mamma ville, sade hon alltid bara vänta tills han kom hem. Pappa var hård saknad, empati var kritisk och bedömande. Jag tror kriget satt sina spår hos pappa, mamma var tvärtom sympatisk och förlåtande. Hos henne fanns ingen fruktan, hon fann ro bland nära och kära. Ofta hörde jag mamma sjunga för oss barn, hon var kyrklig och troende. Det var vanligt med tältmöten i våra trakter, där någon fri pastor förkunnade Guds ord och församlingen sjöng. Trots allt detta fanns det ändå en slags värme och trygghet i hemmet, särskilt när kvällarna smög sig på och doften av nybakat bröd spreds i köket. Det var stunder då vardagens bekymmer för en stund fick vila, när vi satt samlade vid bordet och delade enkla måltider. Minnena från barndomshemmet bär på både det hårda och det mjuka – kontrasten mellan pappas stränga ordning och mammas milda omsorg. Det var mamma som fick oss att känna oss sedda, även när världen utanför kändes kall och krävande. Hon lyckades alltid skapa en atmosfär där vi barn vågade drömma, där sången och tron blev ett sätt att hitta mening även när tillvaron skavde.
Drömmar
Min berättelse bygger på tankar, idéer och känslor, saknaden av impulskontroll, starka viljor och drömmar om att få vara del av något större. Jag minns hur blickarna vid pokerbordet avslöjade både förhoppningar och tvivel, och när de äldre spelarna log i mjugg över sina kort kände jag mig för ett ögonblick som en av dem. Det var som om varje parti innehöll ett löfte om att bryta sig loss från vardagens ramar och få tillhöra en värld där det oväntade kunde hända. Men samtidigt var det svårt att hålla isär vad som var verklig gemenskap och vad som bara var en flykt undan det tunga och svåra. Ingivelser och svårigheter att reglera tankar och infall följde mig som en skugga; ibland var det som att sitta fast i sina egna mönster utan att riktigt förstå varför. Det där ständiga sökandet efter betydelse och samhörighet – viljan att vara med, men också rädslan att förlora sig själv i något som var större än man kunde hantera – blev en ledstjärna i vardagen.
Det skulle dröja många år innan jag kunde sätta ord på vad det egentligen betydde för mig. Poker bordet kunde skifta från skratt till allvar på ett ögonblick – som om själva spelet bar på ett löfte om frihet, men också risken att förlora sig själv. Barndomens fascination över spelet växte i takt med att jag blev äldre och mer insatt i regler, strategier och de små knepen som kunde vända ett parti. Det gick inte att värja sig mot känslan av att alltid vilja ta nästa steg, att söka närheten till de äldre spelarna och deras hemligheter. Pokern blev en plats där jag kunde testa mina gränser, men också en arena där jag fick smaka på både framgång och motgång. Dessa erfarenheter, från de första trevande stegen till att verkligen förstå spelets dynamik, formade min syn på både risk och gemenskap. Samtidigt förblev livet på gården och i familjen en grund att stå på. Så växte min karaktär fram, präglad av både längtan och tvekan, där spelet alltid fanns i bakhuvudet men också där känslan av samhörighet och trygghet i hemmet aldrig riktigt släppte taget. Det är i skärningspunkten mellan denna inre kamp och de yttre villkoren som min berättelse tar form – ett liv där varje val, varje impuls, och varje förlust eller vinst har lämnat sina spår och där barndomens minnen och pokerdrömmar tillsammans utgör själva kärnan i vem jag blivit. Ingivelser och svårigheter att reglera tankar och infall. Saknaden att kunna stanna upp och utvärdera betydelsen i stunden, de tankar verkligheten hade. och känslor följer karaktären i min berättelse från passion till spelmissbruk. Poker är ett av världens mest klassiska spel från femtonhundratalet i Persien, bland flodbåtarna på Mississippifloden och dess besättning. Pokerspelet i Finland kallades för stötpoker med rätt tuffa budgivningar. Allt gick ut på att kunna bluffa sin medspelare, att tro att man hade bättre kort än vad man hade.
Starka minnen
Men först några minnen av pappa vid fronten mot Sovjetunionen 1939–1944. Pappa berättar för mina kamrater hemma och jag lyssnade spänt. Han var på väg mot fronten med 400 liter ärtsoppa då hästen blev skjuten av en rysk krypskytt. Eller då en ny soldat i pappas skyttegrav stack upp huvudet utan att använda periskopet, något som kunde gått illa, sa pappa. Eller då pappa med andra soldater på natten smög sig in i en bondes lagård, mjölkade kor och tog äggen från hönsen. De närmaste åren fram till Sverigeresan var pokerspel för mig ett genomgående mönster, så varje helg sökte jag upp kamrater för att spela. Jag vill också minnas att han hette Tauno som var tillsammans med grannflickan, Han drog i gång stryktipset hemma. Varje lördag följde de den rätta stryktipsraden på radion.
Fortsättningen blev för mig att få fram pengar till pokerspelet. Jag plockade lingon och blåbär som jag sålde. Små pengar kunde jag ibland få ta av pappa. En gång plockade Joel, en grannpojke, och jag lingon. Det fanns så mycket att vi måste komma på en lösning på hur vi skulle få hem allt. Joel kom med en lösning. Vi drog av oss långbyxorna, drog åt livremmen och slog lingonen genom byxbenen tills allt var fullt. Det blev tunga ryggsäckar och vi var två kilometer från hemmet. Vi fiskade gädda och abborre också, Abborren blev middag medan gäddorna köptes upp och såldes till Frankrike. Det öppna pokerspelet var vanligt efter kriget, ett buska spel på sommaren. Jag märkte att det var ett slutet system ett harmlöst spel. Pengarna gick rundgång mellan spelarna, fick någon slut på pengar fick han låna av en medspelare för att kunna vara med i fortsättningen.
När dagarna blev längre och sysslorna på gården avlöste varandra, gled tankarna ofta tillbaka till spelet och allt det som drev mig att hitta nya vägar för att få ihop pengar till nästa omgång, fanns alltid en förväntan inför helgen – skulle någon av kamraterna vara sugen på ett nytt parti poker? Det var inte bara pengarna eller själva spelet som lockade, utan även gemenskapen och möjligheten att för en stund få skratta och glömma vardagens slit. På gården fanns alltid arbete, men även små ögonblick av frihet när mamma satt vid spinnrocken och jag hjälpte till att samla ved, och mellan dessa stunder växte känslan av samhörighet. Så fortsatte dagarna, och varje stund vid köksbordet fylldes av berättelser, skratt och doft av färskt bröd, medan tanken på nästa pokerspel låg och lurade någonstans i bakhuvudet. Men det var inte bara själva spelet eller jakten på pengar som präglade min barndom, utan också livet på gården och allt det vardagliga slit som följde med.
Umbäranden.
Det var fattigt hemma efter kriget. Finland hade stor krigsskuld till Sovjetunionen, mycket av det som gick att handla var kupong belagt som kaffe och socker. Mina föräldrar hade häst, kor, gris, får, höns, det lilla jordbruket var stort sett självförsörjande. Mamma hade trädgårdsland med alla grönsaker, de söta goda rovorna. Hon hade ett stort fat jordgubbar insyltade i rummet där jag låg, om jag tog en gubbe så flöt en annan gubbe upp utan att det märktes. Mamma hade koll och flyttade fatet, Pappa fick ingenting veta, för hon visste att han skulle bli arg. Mamma handmjölkade korna, bakade rågbröd, klippte fåren, kardade ullen, satt vid spinnrocken. Det skulle bli varma sockar och vantar, inslagen som julklappar till oss barn. Nytjärade skidor, och pliggade pjäxor fick vi av pappa, som vi la halm inuti till vintern. Grisen slaktades och blodet blev bröd, ena halvan bars till byns utebastu för rökning i två veckor. Efter rökning fick det ligga i härbret för att få rätt fasthet för styckning ock avsmak, Det dröjde inte länge innan jag var där och skar en bit av det basturökta fläsket.
Bristen på jordbruksmaskiner gjorde att arbetet blev tungt och utdraget genom alla årstider. Vi skördade och plockade potatisen för hand, tröskverket flyttades mellan gårdarna. Halmen användes i madrasser och säden förvarades i härbret. Fårens ull klipptes med sax och skinnen garvades. Hästen Ulla drog ved från skogen drog plogen harven slåttmaskin Jag hjälpte pappa i skogen för att betala de förskotts likvider han fått. Livet på gården var slitigt och arbete fanns alltid, men vi lärde oss att uppskatta det lilla vi hade.
Trots de vardagliga mödorna och den ständiga bristen på bekvämligheter fanns det en slags tyst samhörighet i arbetet. När händerna blev röda av kyla under vedhuggningen och doften av färskt hö spreds i ladorna, kändes det som om tiden saktade ner och vi alla blev delaktiga i något större än oss själva. Arbetet blev ett sätt att hålla samman familjen, och även om maskinerna saknades, fann vi styrka i gemensamma ansträngningar. Medan snön låg som ett vitt täcke över åkrarna och kvällarna blev allt mörkare, dröjde sig ofta tanken kvar vid det som ändå gjorde livet värt att leva – berättelserna vid köksbordet, skrattet som ekade mellan väggarna och känslan av att alltid ha någon att luta sig mot. Så vävdes våra dagar samman, steg för steg, där varje syssla och varje årstid satte sin prägel på oss och formade minnen som aldrig riktigt bleknar.
Alfred vår lärare
Jag ville inte läsa läxor fick ofta sitta kvar och gå om årskurs fyra. Mamma berättade senare i livet för andra hur besvärlig jag var under alla uppväxtåren. Alfred, min lärare, tvingade mig att stå med två vedklampar intill kakelugnen inför klassen med utsträckta armar pekpinnen under armarna så länge jag orkade tills tårarna kom. Jag hade kastat en snöboll i den öppna skorstenen, där sotet drogs ner i den stora järngryta som skulle bli klassens lunch. Alfred hade ett grövre rep på en halv meter med knut i ena ändan hängande i slöjdsalen. Det repet var ett exempel på aga. Det repet fick jag smaka på, jag hade gott till Dagmar, en granne för att tigga äpplen under en rast. Jag hade inte kommit till uppställningen och kommit sent till lektionen som hade börjat. Han tog ut mig från klassen, höll min ena hand och slog med repet i den andra handen, vi valsade runt ett antal gånger. Det Alfred gjorde med mig tänker jag på en i dag. En dag då skolan var slut stod jag på vägen med mina skolkamrater då en pickup stannade till. Jag tog tag i flaket, hängde med i en kilometer för att sen släppa och gå sista kilometern hem. Men jag låg avsvimmat på vägen där en cyklist hade tagit hand om mig. Jag hade fått en hjärnskakning enligt mamma. Det fanns saker som inte kom till lärarnas kännedom alla gånger, jag skulle tro att pappa visste vad som pågick i skolan.
Branden
Sommaren 1951 då jag var 14 år brann vårt hem ner till grunden, Mina föräldrar hade åkt till Kyrkbyn och jag var hos min moster Elna. Jag och några kamrater satt och spelade poker på gräsmattan, då jag fick reda på att vårt hem brinner. Min yngsta bror som var fem år och hans kusin hade gått upp på vinden hemma. Dom hade tändstickor med sig, men vad som sen föregick vet jag inte. Pojkarna hittades välbehållna ute gömda i en skogsdunge. Jag var ledsen och höll mamma i handen där vi satt och såg den långa svarta skorstenen fick våra tårar att rinna. Alla minnen och deras livsverk fanns inte längre kvar. Deras snälla granne erbjöd mamma och pappa en tillfällig bostad i deras annex under tiden det byggdes ett nytt hem. Namnlistor låg ute och bidrag kunde lämnas till nytt hem.
Sverige febern
Efter krigsslutet 1945 var Finland ett fattigt land, och det uppstod en Sverige feber bland ungdomar. Ett välfärdsland utan krig hägrade med goda statsfinanser, med ledare som Tage Erlander, statsminister 1946–1969, Gunnar Sträng, finansminister 1955–1976. Dessa folkkära ledare hade en enastående karisma att attrahera och charma människor. Tage Erlanders bevingade ord: “Huka er gubbar och kärringar nu laddar han om” är välkända: Gunnar Stängs inledande tal om folkhemmet innan kavajen åkte av, och med tummarna bakom hängslen fortsatte Gunnar sitt tal om de goda statsfinanserna. Bara Gunnars röst fångade allas uppmärksamhet. Finland hade efter kriget en trygg och beslutsam president i Urho Kekkonen under åren 1956–1982, känd som en god förhandlare med Sovjetiska ledare om det så krävdes. Han blev även för Sveriges kung Carl-Gustaf en faderlig gestalt på jakt turerna i norra Finland, det var åren då emigrationen från Finland till Sverige var som störst. Det fanns familjer som sålde sina små jordbruk i Finland för att köpa nya i Sverige. De som kom hem till Finland på semestern var pojkar som jobbat några år. Med avund lade jag märke till de fina klockorna och cyklar pojkarna hade med sig från Sverige
Sverigeresan
1953 anlöpte Finlandsfärjan Ragne Sundsvall och på kajen stod Carambole, envälkänd italienare med sina gipsfigurer. För mig var ankomsten till Sverige överväldigande, jag var inte fyllda 16 år. Jag hade drömmar om att kunna köpa det som inte fanns i Finland. Mina två yngre bröder åkte senare till Sverige och blev målare som sin far. Min syster blev gift i Finland, vår yngsta bror blev kvar hemma hos föräldrarna. Vi träffades under åren på semester i Finland, barnen trivdes med alla djur på gården och fick bada i sjön intill. Mina föräldrar hade tidigare avtalat med Edgar, en grannpojke att jag skulle få följa med till Sverige. Han var anställd hos SCA skogsförvaltning i Västanå -Korsomon. Edgar blev min ledsagare, ordnade jobb åt mig och lära mig det jag tidigare inte visste om skogen. Det blev vinter och kallt, min vadderade sovsäck med dragkedja var varm i överslafen där jag låg. Stormlyktan en fotogen lampa var den enda ljuskälla vi hade i baracken, den hade en så kallad strumpa, som pumpades upp och gav bra ljus.
Jag blev ledsen vid flera tillfällen då jag gjorde illa mig med yxa eller barkspade. Edgar som hade en 125cc Husqvarna skjutsade mig till läkaren för att sy skadorna. En termos med kaffe och en mattermos, och en frusen macka på vintern var vår lunch i skogen. Vintern var svår med dåliga löner, men vi hade inga större utgifter heller, vårt boende var gratis. På sommaren fick jag vara med och bränna kalhyggen och sätta plant. Allt kändes främmande och ovanligt för mig, jag saknade pokern ingen ville spela poker med mig. Jag satt och lärde mig trollkonster, bland annat kunde jag plocka fram 13 kort av samma färg utan att se mer än överdelen av korten. De gånger jag åkte med på dans stod jag mest runt pokerbordet, för att spela över och under sju. Kortleken var jag fascinerad av. Ny kortlek kunde jag bära på mig då jag i förväg visste att det kunde bli en pokerhand.
Nya uppdrag
Det söktes skogsarbetare efter stormen som hade drabbat Gästrikland. Jag åkte med en kamrat till Sevalbo för att delta i uppröjningen. Vi bodde i baracker med arbetare från andra kommuner. Här fanns matservering för alla med dagens rätt och färdiga matlådor att köpa till dagen efter. Det spelas poker lite här och där bland arbetarna, så jag anslöt mig också till ett pokergäng. Jag insåg tidigt hur viktigt det var att kunna visa upp ett bra pokeransikte samt markera en säker hand med kortleken. Vi besökte Folkets park med lite feststämning och avkoppling. Jag besökte även travbanan i Gävle med förhoppning att kunna vinna en slant, travkuskar jag minns var Gösta Scott och Gunnar Vallberg. Hösten 1957 åkte jag till Finland för att göra lumpen i sju månader. Jag var fortfarande finsk medborgare, svensk medborgare blev jag 1979. Jag var inte den bästa soldaten under kapten Haga, utan fick två gånger permissionsförbud för olydnad mot befäl. Jag förstod nog inte allvaret.
1958 var jag åter i Sverige och fick diverse jobb åt SCA, bland annat fick jag sätta plant och plocka kott. 1959 fick jag anställning på Fagerviks sulfatfabrik. Det jag inte glömmer var tre ingenjörer med de fina och speciella efternamnen, nämligen Stolpe, Bjälke, och Trolle. Kunde det vara Trolles son som jag anlitade som mäklare vid en husaffär 2007. Det spelades mycket poker med andra finländare då vi fått våra löner. Finsk arbetskraft var vanligt på ett skiftlag, allt för att underlätta kommunikationen mellan arbetarna. På Stenhammar intill fabriken fanns matservering för arbetarna, den berömda unika boxen var vanlig bland äldre med mat från hemmet. Jag hyrde rum i Böle hos Hildur och Kalle, en snäll familj. Hildur skötte varje år deklarationerna åt oss grabbar som hyrde rum av henne. Jag tog mitt körkort hos Norlins körskola samma år, Min första bil var en begagnad Saab.
Ungdomsåren
Stig, min kamrat, ägde en Humber super med en V8a under den långa huven. Köpmangatan upp Köpmangatan ner i Sundsvall var raggarstråket. Vi blev kända bland tjejerna som pojkarna med de vita nylon skjortorna, det gnistrade till ibland eftersom skjortorna var statiska. Vi satt ofta på Gunnars café i Sörberge med tjejerna och spelade valfria låtar på jukeboxen med 25-öringar. Plötsligt blev jag så upptagen av tjejer, bilar, och annat att jag glömde tid och rum på ett tag. Jag vågade inte visa mitt spelbegär för tjejerna på helgerna då vi träffades.
1959 var jag redo att gå en boxningsmatch i Sundsvalls Sporthall. Jag hade tränat rephoppning och sparrat några månader tillsammans med Anders min arbetskamrat en god boxare i sin klass. Killen jag mötte var också debutant från Älgarna i Härnösand. Vi gick en 3-ronders match som jag vann med 2–1. Matchen gick helt i publikens smak enligt Sundsvalls tidning. Det var samma år som Ingemar Johansson blev världsmästare i tungvikt mot titelhållaren Floyd Pattersson USA. Stig och jag följde matchen på natten i bilen genom radio Luxemburg.
1961 fick jag anställning på Wifstavarvs nya pappersbruk som rullare, passare, senare som torkare och någon gång extra maskinförare. 1982 fick jag utbildning till intern väktare i vaktstugan, där jag blev kvar i 20 år fram till pension 2002. Jag åkte mycket skidor under alla mina år. Vi skidåkare inom Wifsta-Östrand hade varje år skidutbyte med Obbola-Holmsund. Jag deltog varje år i Energiloppet 20 km, vi var trehundra på startlinjen intill ishockeyladan i Timrå. Korp Hasse arrangerade kvällstävlingar varje vecka i elljusspåret. Samma Hasse drog även i gång gåbingo varje söndag vid korpstugan. Då tidens stora namn i skidspåren var möten mellan Sixten Jernberg -Veikko Hakulinen, Assar Rönnlund – Eero Mäntyranta, Thomas Wassberg – Juha Mieto, samt Mora Nisse med 9 Vasaloppssegrare 37 SM guld med stafetter och 17 individuella SM guld.
Trav totalisatorspel
Travet kom att bli ett dragplåster med närheten till Bergsåker, det blev spelets förlängda armmed V65 och direkt spel på hästar genom banans totalisator. Nu fick jag blodad tand för trav när jag såg grannar och arbetskamrater på travet. Ett legitimt spel tyckte jag, att åka på trav för att få spela och lämna V65. Jag minns hur osäker jag kunde vara, då jag åkte till Hagmyren på en lördag och travet skulle gå på söndag. Eller då det blev omstart av lopp att då springa och satsa en ny häst, ett okontrollerat och osäkert beteende. Att travet blivit så populärt i dag är de höga ersättningarna och jackpottar. Det fångar mångas intresse. Jag skulle nog föreslå ett andelsköp för att minska riskerna, var inte en andel jag själv hade som gav en större vinst. Men se travet som en sport i din vardag och fastna inte i ett beroende med för höga förväntningar. Jag kan minnas från pokerbordet när jag satt med mina kamrater klockan ett på natten, då min blivande fru klev in, slog näven i bordet och pekade mot dörren. Att sitta med ungkarlar och spela poker kändes inte bra. Vi skulle då få vårt första barn, men det skulle visa sig att mitt spelbegär var hängivet och svårt att få ordning på. Det var ett sjukt spelberoende utan hänsyn och ansvar mot min blivande fru. Det var en svår tid för mig.
Vi hade så mycket att förbereda inför en vigsel som vi planerat, så ett uppehåll i spel var ett måste. Det var inte lätt att avstå. Ett tidigt utvecklat spelberoende som med tiden övergick till missbruk, Jag gick ofta i Stallarna hos Holger, Elis, Göran, Hans-Erik för att få tips inför dagen. Skoglundarna var dominerande hemma kuskar på sextiotalet. Stall Engbloms framgångsrika travare tillhörde också mina favoriter. Jag hade ett utskrivet system med ABC hästar på sex kuponger som jag sålde som ekonomisystemet i Sundsvalls Tidning, allt för att få in pengar till mitt spelande samtidigt som vi planerade att gifta oss. Var någonstans skulle jag ta dom pengarna, jag fick kraft och mod att pröva det beslut jag planerat. Det krävdes omänskligt mycket energi och beslutsamhet, men jobbet måste jag göra. Jag vågade inte berätta för min blivande fru vad jag planerade, senare skulle hon få veta om allting gick bra. Jag kände kalla kårar inför mötet med disponenten, säkert skulle jag vara den första och sista med ett så specifikt ärende.
Min stora kärlek
1962 på sommaren gick jag upp till huvudkontoret på Wifstavarv, utan att ha föranmält mitt besök. Jag framförde mitt ärende till de tjänstemän som fanns på kontoret, något frågande visade de mig en trappa upp. En till synes förvånad disponent förstod att jag ville berätta någonting. Han bad mig sitta ner. Med dov röst frågade jag, om jag kunde få låna 10 000 kr av SCA med avräkning på lön någon månad för vi ville gifta oss. Disponenten svarade att det skulle han ordna, Han märkte att jag blev glad. Vi gifte oss den 6 oktober 1961, den som vigde oss var Sveriges första kvinnliga präst i vårt län, Ingrid Persson. Vi hade då fått vårt första barn. Vi åkte på dansgalor i Sundsvall, paviljongerna Åsen Liden, Gläntan Tynderö, dansade till Vikingarna, Tor Leif, Lasse Stefanz med Lotta och Kicki. På vår semester i Finland besökte vi paviljongerna Åminne och Fagerö med svenska orkestrar, där vi fick tillfälle att träffa andra finlandssvenskar. Alla hade någonting med sig från Sverige, vissa hade hunnit skaffa sig en bil av märket Volvo.
Åter till Sverige. Vi tog en dagskurs i bugg, senare lärde vi oss gammeldans. Vi var ofta på dans i folkparkerna Bergeforsen och Härnösand, samt alla föreningsdanser typ Trädgårdsodlarna och Bowlarna. Åter till mitt spelande. Jag var med på ett större andelsspel i Mickes spelbutik i Sörberge. Det gav drygt sex hundra tusen, som delades på tio andelar vilket var mycket pengar då. Det spekulerades i vem som var med att vinna så mycket pengar, det kom småningom fram att jag var med. Alla i min bekantskapskrets som visste att jag spelade förvånade sig inte. Jag satte undan en slant till frun och barnen som blev glada, vi köpte oss en nyare bil. Familjen glömde för stunden mitt spelande.
Nu eller aldrig
1971 nio år sen sist gick jag upp till huvudkontoret på Wifstavarv, för att besöka kamrer Notstam som hade hand om bostäder för Wifsta – Östrand. Jag frågade om jag kunde få en tomt av SCA, tomterna var i första hand avsedda för tjänstemän. Jag skulle få en tomt om jag fick kredit i banken svarade kamrern. Vi sökte och fick kredit till att bygga en villa på Molnvägen2 på Tallnäs. Det väckte starka känslor hos mina arbetskamrater. Jag kunde själv inte föreställa mig att jag hade lyckats bygga en egen villa till familjen, då infann sig en viss stolthet över att ha byggt en villa på gräddhyllan som området blev kallad i folkmun. Hälften vågat är hälften vunnet var ofta minn paroll.
Det har hänt mycket kring vårt boende genom åren.
1972 byggde vi ett Gullringshus på Molnvägen2
1982 sålde vi villan på Molnvägen2
1982 köpte vi en bostadsrätt i Vinkeln Timrå
1983 köpte vi 2 tomter på södersidan av Åstön
1984 byggde vi en Jörnstuga på 120 kvadrat
1986 sålde vi bostadsrätten i Timrå
1986 köpte vi en villa på Åkervägen 26 i Söråker
1986 sålde jag Jörnstugan på Åstön
1986 sålde jag tomt 2 med Friggebo på Åstön
2006 sålde vi Åkervägen 26 i Söråker
2006 köpte vi en stor tomt på Mastvägen 6 i Söråker
2008 byggde vi en ny villa på Mastvägen 6 i Söråker
2012 gjorde vi en tillbyggnad på villan.
2018 sålde vi en avstyckning från vår tomt.
Frilans och knalle liv
Försäljning har varit mitt stora intresse genom alla år, samtidigt som det bidrog till att försörja det eskalerande spelberoendet. Jag jobbade som frilans åt HA Johanssons Radio TV samt Curt Thylin Sundsvall, med små annonser i ST ”Hemleverans av TV med installation”. Även musikmaskinen Hitachi med allt i ett var ett bra säljobjekt. Jag sålde Star Mix köksmaskin genom ombud med demo på varje besök, min läromästare Hainz på Johannedahl hade tre visdomsord: Lova inte mer än du kan hålla, Stillestånd är tillbakagång, var lika glad då du går som då du kom oavsett om du sålt någonting eller inte. Min läromästare sa till mig: ” Börje, du ser ett köksfönster i varje bostadshus och där bör det finnas en Star Mix”. Att sälja mot provision krävdes ett visst ansvar, att kunna se för och nackdelar.
Jag fick en annan idé då jag såg övergivna gamla lador, jag frågade bonden om jag kunde få ta ner ladan och ta reda på virket. Jag fick en del lador som började tillverka snapsskåp, väggskåp, och hörnskåp av de solbrända brädorna, vilket gjorde att jag var tvungen att söka bygglov för att bygga ut garaget på Åkervägen 26 för mitt hantverk. Dessa hantverk sålde jag på Åsele marknad, som pågick i fyra dagar och överträffade alla andra marknader. Det var en miljö jag trivdes med, att sälja på dagen och sedan spela poker på kvällarna. Även dottern var med på marknaden med sina hantverk. Vårt boende var en begagnad husvagn intill marknadsståndet. De andra marknaderna som Selånger och Hudiksvall, var alltid efterlängtade med knallar från hela Sverige. Dessutom de lokala marknaderna där mindre hantverkare kunde ställa ut sina alster. Jag hade ett gott utbyte varje år med byggde målaren Bror Eric från Delsbo, Han ställde ut sin konst varje år i Matfors Bygdegård. Han köpte hörnskåp ”snapsskåp” av mig, och jag fick Bror-Erics fina almanackor varje månad och hans reproduktioner med signatur och år.
Mitt företag
1986 startade jag en enskild firma med mink och blåräv. Jag hade 100 mink och 100 blåräv (avelsdjur). Jag var tjänstledig i sex månader under uppförande av farmen, jag gick en snabb företagskurs. Det blev tuffa besök hos Länsstyrelsen, Lantbruksnämnden, och banken, en liten men viktig erfarenhet hade jag från den finska pälsnäringen, eftersom min yngsta bror blev pälsfarmare i Finland. Men kommunen hade påbörjat en ansökan om avfallstipp i anslutning till min minkfarm, vilket inte var förenligt med djurskyddslagen. Det slutade med förlikning med kommunen efter en utdragen process och nedläggning av djurhållningen. Jag beredde skinn från blåräv, sydde kapuschongen, skinn till kragar med mera, som såldes på lokala utställningar. Återigen blev det pengar över till spel utan att jag reflekterade över det hänsynslösa missbruket.
1991 öppnade jag ett kaninpensionat i de byggnader som blev kvar efter att djurhållningen avvecklats. Allt för att hyra ut kaniner. Gallerburar från rävfarmen på gräsmattan med rävlyan inuti blev deras hem över sommaren, en del kaniner kom tillbaka till hösten för övervintring.
1997 sålde jag kvarvarande byggnader och arrende avtalet med Kommunen upphörde. Aktiemarknaden var glödhet stora som små aktier fick en sällan skådat uppgång, där Eriksson och Nokia var vägledande. För min del fick jag lära mig vad ånger betyder även för en luttrad spelare, nämligen att inte sälja trots en vinst utan motstycke Där sedan den snabba nedgången blev en förlamande verklighet.
Uppgång och fall
Nokia och Ericsson rusade och alla mindre bolag följde med i uppgången. Jag gjorde hundratals affärer, som mest var det en miljon på kontot. Affärerna blev så omfattande att jag fick ta hjälp av en redovisningsbyrå under tiden köp och sälj pågick. År 2000 inträffade det som många med mig fick erfara, nämligen aktiebubblan sprack, Eriksson slutade med 2,50 per aktie med Kurt Hellström som VD. Jag satt som förlamad kvar var 200,000 av ingångsvärdet. Det jag hann med att köpa under resans gång var en ny bil, en inglasad altan på Åkervägen 26. Den resan får jag aldrig uppleva. Pengar för en spelmissbrukare hade i sig inget mer en ett symbolvärde, då resultatet hela tiden byggde på en tillfällig stimulans till något större. Mitt aktiva liv min vardag med många strängar på min lyra har gjort det möjligt att hålla ihop äktenskapet. Hennes enastående förmåga att alltid finnas för barnens bästa, hennes omtanke kläder till barnen, maten, tvätten, skolan osv. Hon själv fick avstå saker utan att misströsta. Det var inte ovanligt för en fabriksarbetare på 60-talet att maken stod för inkomsterna och fruarna hemma skötte familjen då barnen var små.
Själen gråter
För mig var stillestånd en tillbakagång. Det jag inte visste tog jag alltid reda på om än frågan var obekväm för många, jag har säkert kunnat vara den pappa och morfar som de förtjänat om inte spelandet satt sina gränser för ett socialt liv. Jag är ledsen och ett förlåt kan ändå vara en påminnelse om spelets grymma värld, det som säkert många fått erfara och kommer att få göra. Att skaffa fram pengar till fortsatt spel oavsett tillvägagångssättet: Vad är det då för skillnad mellan två psykisk sjuka spelare. Hen spelade bort hundratusentals kronor av lånade pengar för att sedan komma till Lyxfällan, eller som i mitt fall spela bort motsvarande pengar från villaförsäljningar och annat. En sak hade vi gemensamt oavsett tillvägagångssättet och följderna, det vi trodde var att hålla fast vid vår övertygelse. Självförtroendet är en färskvara som måste underhållas och fyllas på med jämna mellanrum.
En psykiskt trött spelhjärna blir följden av ett långvarigt spelande som övergick till missbruk. Det kan för många vara svårt att ta till sig med tanke på alla de pengar som runnit mellan fingrarna. Mitt spelberoende skiljer sig säkert från många andras genom att ständigt se möjligheter utan att börja ta dyra lån. Jag försökte alltid hitta lösningar för varje problem som jag själv skapat, min elementära drivkraft blev allt starkare med åren. Du som läser min berättelse har säkert frågor jag borde besvara, snälla förlåt men det krävs mod att offentligt besvara vad en mänsklig spelhjärna upplevt. Hur många gånger sade inte min fru: Du måste söka hjälp Börje. Jag insåg själv hur rätt hon hade. Allt detta gjorde att jag fick hjälp att stängde av mig på ATG ett år. En tid då jag trevande sökte alternativ mot mitt spelande. Det blev även återfall i spel efter ett år. Samtidigt som jag hela tiden kunde skapa nya inkomster. Det var inte lätt men jag måste hålla ihop det jag en gång lovat min fru, trots att vår ekonomi gick berg och dalbana.
Digitaliseringen
Ett nytt verktyg sattes så sakteliga i händerna på givare och mottagare. En ny era såg dagens ljus för spel med mobil och laptop, som stärkte varje spelares tilltro till spel med pengar i en tidlös tillvaro, där den digitala plånboken fick styra. Spelreklamen fick genombrott. ATG med, V75 som stärkte varje spelares tilltro till stora vinster, utan att reflektera över de konsekvenser som kunde uppstå. Ekonomin i familjen blev lidande, att sluta spela var inte det första jag tänkte på. Spelmissbruket ökar i samhället, spelreklamen får ett allt större utrymme i vardagsrummet. Möjligen en följd av vårt välfärdssystem, där våra politiker hade en vag inställning till det ökande spelberoendet. Kontrollen över ATG och online spel utan svensk licens var eftersatt. För mig krävdes nya inkomster för att upprätthålla spelandet. Jag gjorde allt för familjen det var inte lätt, men att sluta spela var betydligt svårare än att få fram pengar.
Jag började tillverka grantomtar. Granriset fick jag gratis och skägget och luvan var inte så dyrt. Försäljningen på marknader gick bra till jul med hyfsad vinst på varje tomte. Tomtarna var ju en färskvara. Pengar som jag löpande spelade bort under alla år var sidoinkomster från min kreativa verksamhet, villaförsäljningar och annat. Då spelberoendet fått fäste, då sitter det i ryggmärgen. Jag köpte jokersystemet från Norge, ett utskrivet system med utgångshästar typ ABC hästar. Det hade jag tidigare men med mindre antal kuponger. Smygandet och ljugandet präglade min vardag. Det var ett sug, ett måste, att få spela trots att det hela tiden var ett sjukt beteende. Jag vågar inte tänka tanken hur mycket pengar jag spelade bort löpande under alla år. Det gör ont i själ och hjärta.
Det skulle bli mycket värre när jag började spela på utländska spelsajter utan svensk licens, som jag upptäckte av en tillfällighet då jag var avstängd på ATG. Jag satt på mitt rum med blicken fäst vid skärmen. Framför mig klickade tangenterna när jag navigerade mellan olika spelsajter. Alla dessa online spel var något nytt för mig med alla dessa bonusar och jackpottar, jag undrade var det möjligt att kunna vinna så stora pengar. Mitt spelande fick en annan dimension, svårigheter att få ut en vinst genom krångliga penning överföringar från Malta. Det var viktigt i alla sammanhang att inte spela på någon spelsajt där skatt kunde dras för att sen deklareras i Sverige. Det var en ständig trafik av erbjudanden från tidigare kända och okända spelbolag.
En svår balansgång
Vad har då mitt spelande fått för konsekvenser? De umbäranden som min kära hustru fått utstå har nog ibland gränsat till uppgivenhet. Men så länge det fanns pengar till mat och utgifter blev det aldrig några större konflikter i hemmet. Jag förde hushållsbudget och min fru hade kontrollen varje månad. Hon var rädd att jag skulle bli sjuk, eller göra illa mig och inte kunna jobba, men så länge jag klarade löpande utgifter var det ändå lugnt men oroligt. Jag har svårt att kunna ge ett bra svar på varför mitt spelmissbruk excellerade och blev som det blev, den kreativa förmågan att hitta lösningar utanför boxen. En grundläggande övertygelse styrde mitt behov, eller en spelmissbrukares exceptionella förmåga i stunden. Även jag kunde ljuga i min framfart för att få en poäng, det följer nog spelets abc i allra högsta grad och smittade av sig i det vardagliga. Min svåra uppväxt och umbäranden bör nog tillskrivas en central del, följd av svåra år i primitiva skogsmiljöer utan insyn och ansvar är en annan del. Små lån av utomstående kunde förekomma i väntan på lön, ingen skulle känna tvivel jag gjorde så gott jag kunde utifrån min situation.
Efter mycket om och men slår mig en tanke, bör man verkligen vara utbildad för att förstå för -och nackdelar i livet. En rimlig förklaring kan vara. ”Vi vet bara en del av vårt handlande så länge vi befinner oss mitt i det” den verkligheten drabbar oss alla förr eller senare. Åter till min vardag. Pengar vi fick över efter en husförsäljning kunde vi köpa en ny snöslunga eller en begagnad husvagn, som vi använde på marknader och som sen såldes. Jag var ledsen att jag inte kunde sluta spela och spara alla pengar som jag spelade bort, men alla dessa risktaganden och beslut som jag tagit genom åren, har vägt över till min fördel i många svåra situationer. Inför turen är vi alla lika, men inför ett vägval är vi olika.
Min hustru Anne-Marie förstod nog inte hur allvarligt mitt spelbegär var. Hon fick ta det stora ansvaret i hemmet då våra barn föddes, med stort stöd av sina föräldrar vid de tillfällen. Skulle jag någon gång kunna återgälda alla hennes svåra stunder, dessa tankar var ständigt återkommande. Jag gjorde det jag hann med, men inte det de förväntade sig att jag skulle hinna med. Hur skulle jag som pappa kunna förklara situationen för dem? En pappa, en morfar med så starka skuldkänslor, kan bli för mycket för en söndertrasad själ. Spelmissbruket är svårt att upptäcka eftersom vi inte har några fysiska problem. Jag blev bra på att ljuga för att dölja sanningar, och fortsätter tills bomben briserar och att alla lögner exponeras. Jag hade svår ångest i perioder för att jag inte alltid talar sanning. Till er som känner att jag inte alltid gjorde rätt. Förlåt: Mitt samvete bär på skuld, där många obesvarade frågor staplas på varandra.
Casino Cosmopol
Som att det inte räckte med poker och trav då öppnade staten Casino Cosmopol live i Sundsvall 2001, De flesta spelare hade aldrig varit på ett Casino tidigare. Jag besökte Casinot rätt ofta och kände legitimitet tillsammans med andra spelare, unga som gamla, alla hade samma målsättning att en dag få vinna en jackpott. Det blev ett kollektivt tänkande bland spelarna, alla glömde tid och rum. Jag fick en jackpott efter någon månad men det var stor dramatik bakom ryggen där jag satt, bonusspelet gav tio nya frispel till en stor jackpott på 400,000 men det gick inte. Nu fick jag trots allt den mindre jackpotten på 21,000 kr min lilla räkmacka. Jag, den passionerade, hörde den lilla rösten viska att han borde sluta. Vi kämpade mot varandra jag den passionerade han den oroliga observatören, vi var på två sidor om samma mynt. Pengar blev en överraskning och kunde vara ett litet plåster på såren, även om en del gick till spel. Jag satt på Casino från klockan 15.00 till 03.00 utan mat, det fanns liksom ingen tid att lämna spelandet med undantag för bankomaten. Jag åkte hem klockan tre på natten, 200 meter från hemmet släkte jag lyset på bilen, för ingen skulle se när jag kom hem. Alltid var det någon som såg och visste att jag satt på casino på nätterna. Smygande gick jag till sängen, jag ville inte väcka min fru. På morgonen fick jag en utskällning av henne, tystnaden blev total och ångestfylld. Hur många gånger har jag inte lovat min fru att det här var sista gången. Casinot i Sundsvall stängdes efter 19 år. Efter att suttit bland alla dessa spelmaskiner på Casino Cosmopol, fans det Spelmaskinerna även på andra ställen där kontanter krävdes för att spela.
En triggande tillvaro
En ond cirkel blev följden av att ständigt bli påmind av den malande tanken: “Fortsätt spela” och samtidigt få fram pengar till spel och familjen. Under alla år jag byggt och sålt villor, gjort affärer, drivit företag, jobbat åt bemanningsföretag blev det allt svårare att få fram pengar till fortsatt spelande. Men för mig fanns det alltid en livlina kvar. Jag kunde ta tillfälliga jobb privat för att hålla spelandet uppe. Det var en del av hjärnans eget belöningssystem, så länge det fanns pengar så länge kunde jag spela online. Det drabbar allt fler och det är vanligare än vad vi tror. Psyket gjorde sig påmint med många sömnlösa nätter. ”Min svåra RLS”. Dess biverkningar kan nog tillskrivas vara en del som påverkade mitt spelande. Vem skulle lyssna och förstå en psykiskt störd spelhjärna, en triggande tillvaro där spel och pengar blev rutin i det vardagliga livet. Spelmissbruket ger inga vänner, ingen vill kännas vid någon annans problem. Det som en spelberoende får räkna med är ryktesspridningar, det är nog det allra svåraste för en spelmissbrukare att bli utsatt för. Hjälpen känns så avlägsen.
Spelmissbruket blottas ofta genom tillfälligt lån från någon utomstående eller nära vän. Det blev ett självändamål att alltid ha någonting på gång för att kunna försörja spelandet. Pengar med god vinst på varje fastighet, och andra bisysslor blev en försäkring. Spelberoende med övergång till missbruk och ett undertryckt krav att alltid få fram pengar till fortsatt spelande. Att göra någonting var alltid bättre än att inte göra någonting alls. Jag var rädd att min fru skulle lämna mig. Det kännetecknas av karaktären i min berättelse Mitt spelande byggde fort murar mot släkt och vänner. Att tro att de inte vet är att förneka sig själv sanningen. Det ekonomiska ansvaret i familjen var alltid mitt, medan min fru hade familjerollen och alltid tänkte på barnens bästa under alla år.
Så var det alltid inför Julen då mamma i god tid skickade efter julklappar från Ellos, där även hemstickade sockar och vantar fans med inför tomtens besök på julafton. Inför denna högtid har mina tankar under alla år gått till mina fyra syskon, där vi alla fått fylla 80 år. eller som många framhåller ”åldern det är en siffra” För min del ger tankesmedjan ett annan version av åldern. ”Det finns ett mått” Jag fyllde det med vatten, jag förde ner ena handen och rörde om. Jag kunde åstadkomma vågor stora vågor, men upphör jag en enda sekund är vattnet lika stilla som förut. Det blev måttet på hur mycket jag kom att saknas. Vad du en gör men gör ditt bästa.
Sorgen
1995 gick vår dotter Annika bort 33 år gammal, två dagar efter att hon födde tvillingar genom kejsarsnitt. Saknaden efter Annika blev tunga år för oss alla. Vi är så stolta över våra tvilling flickor och deras äldre syster, alla tre med högskoleutbildning. För min del fick spelandet vila, eller som någon antydde, det finns många får i vår herres hage. Det är nog den bild jag själv uttryckte i ett samtal med min bror, då mitt spelande kom på tal. Jag sa då till min bror att jag nog blev det svarta fåret av oss syskon.
Trolig diagnos
Med facit i hand med de risktaganden och den kreativa inställning jag hade till livet genom alla år, där ingenting var omöjligt, blev tanken allt starkare. Kunde ADHD vara en trolig diagnos som jag burit på sen jag var barn, att alltid fånga dagen med entusiasm och att aldrig stanna upp. Det som kännetecknar min beslutsamhet var att det alltid skulle ske utan större dröjsmål, som på jobbet då andra tvekade gjorde jag det för att visa att det går utan att behöva vara efterklok. Samtidigt ha förmågan att alltid få fram pengar till spel för att familjens ekonomi inte skulle bli lidande, att tro på någonting var att hålla fast vid min övertygelse. Det viktigaste är budskapet en självrannsakan som ska ses i relation till familjen och andra.
Själv behöver jag tid till eftertanke, för att bearbeta alla de skuldkänslor jag bär på till familj släkt och vänner. Jag sitter tyst tillsluten och frånvarande fåordig i min spelbubbla, “Eftertankens kranka blekhet”, ett oåterkalleligt beslut utom allt tvivel kommer, jag får bita i det sura äpplet, spel med pengar måste upphöra. Jag vill att ni ska minnas “Herden som återfann sitt borttappade får,” jag ser ljus långt borta i tunneln där resan en dag skall sluta. Trots mitt spelmissbruk har det alltid funnits dagar då glädjen och skrattet fått stort utrymme, både i hemmet på arbetet och bland släkt och vänner. Ni som läser min berättelse är kanhända lite förvånad över att spelaren själv inte insåg vilka möjligheter som fanns, att kunna bli en förmögen familj med tanke på de summor som spelades bort. Eller var det en utopi? eftersom jag själv inte någon gång reflekterade över den möjligheten i min spelbubbla?
Att få berätta
Mina självavstängningar de flesta på Casino Cosmopol i Sundsvall ledde till rastlöshet och ångest. Spelfantasin tog över då jag var avstängd, gjorde ett V75-system gick till en kompis och bad honom lämna in systemet. En panik åtgärd för att stilla den hunger och tomhet som uppstår, där en medspelare själv blir delaktigt i sin tro att hjälpa. Under de sista åren har jag ägnat mycket tid till att skriva och berätta. Det har varit helande och läkande för att komma vidare, det hjälpte mig att mildra den ångest och depression som annars skulle ha präglat min vardag. Alla som förtränger risker i spel om pengar, kan säkert hitta ledtrådar från min berättelse som gagnar och stärker de beslut ni står inför. För er som inte spelar men är berörd av en nära anhörig som ni vet spelar, eller som ni försökt hjälpa, ta gärna stöd av mina erfarenheter och varningar. Se dina möjligheter till hjälp din omtanke till någon som behöver dig, sträck ut din hand för du äger någonting som din vän saknar. Min berättelse frigör tankar att kunna se utanför boxen, fånga upp alla dolda och falska sanningar som råder i spelarens värld. Min långa erfarenhet från alla dessa fallgropar som avlöste varandra, där jag blev fånge i min egen tro. En tro på någonting som aldrig finns, eller aldrig funnits, eller kan komma att finnas. När återfall i spel är överhängande efter att varit pausad, då är det definitivt bättre att ta steget fullt ut och sluta. Det är nog det sista halmstrået som avgör ett vägval, om inte så begär en ny spelpaus omgående för att få mer tid till eftertanke. Det är så viktigt att kunna bryta det dagliga spelmönstret, och för en stund bearbeta de känslor du bär på.
Hur kunde detta ske
Fråga de hos kronofogden
Fråga de på stödlinjen
Fråga de på Lyxfällan
Fråga de 122,000 som är avstäng
Fråga de 700,000 som behöver hjälp
Vad händer med våra barn
som idag kallas för “Dator slavar”
Äktenskapet
Hur kunde ett 64-årigt äktenskap gå obemärkt förbi utan större komplikationer? Det ska nog min kära Anne-Marie ha en stor eloge för. Hon hade ett outtröttligt tålamod och omsorg till familjen, då jag själv var upptagen med att ständigt att skapa nya arbetstillfällen efter 45 års anställning inom SCA. Hon förstod nog inte hur svårt mitt spelbegär var. Hon undrade ofta varför jag sitter så tyst, hon ville att jag skulle släppa spelandet och ägna mer tid till familjen. Jag stångades mellan två viljor. Med det ansvar hon fick bära genom åren var hon alltid starkare i svåra stunder. Den som inte berörs eller aldrig kommer i kontakt med detta monster som förföljer varje spelares vardag, är nog inte motiverad att förstå detta omänskliga trauma som en spelmissbrukare bär på. Det är så viktigt att inte bruka våld mot dessa människor eller ta avstånd för det gagnar ingen. Spelberoendet är ett allvarligt tillstånd, där kroppen behöver substans för att fungera. En beroendesjukdom som drabbar allt fler. Jag tänker jag på de ungdomarna som sitter med sin mobil och laptop, det är så lätt att bli beroende till och med bli missbrukare som i mitt fall. Jag kunde gå upp tidigt på morgonen för att spela medan min fru sov. Jag kände en osäkerhet inför tanken att berätta, om lögnerna, om osanningar, skulle min fru och barnen lyssna och förstå? Den otrygga verklighet som min fru stundom bar på, men med kärlek till livet till mig och barnen har hon alltid förstått att värna om.
Känslofyllt
En dag började jag tappa förmågan att tänka konstruktivt, för första gången brast jag i mitt omdöme verkligheten har hunnit i kapp. Min förmåga har alltid varit att hantera varje situation för vad den var, familjen har varit drivkraften i det vardagliga livet att aldrig låta ”speldjävulen” ta över vårt gemensamma värde. Det skulle bli ett slut på det skoningslösa spelmissbruket, men hur skulle jag hantera situationen. Till slut började jag tycka synd om mig själv, destruktiva tvångstankar uppstod jag fick svårt med koncentrationen jag måste fixa det ingen annan gör det. Inga betalningsanmärkningar endast några påminnelser under alla år, och en relativt nybyggd villa samt en ekonomi i balans vad fan är jag rädd för, Var det att aldrig mer få spela det kan inte sägas tydligare kära läsare. Var det någonting jag inte klarade av att hantera under resans gång, var att inte kunna bryta det eskalerande spelberoendet och pengaflödet. Hängivet spelbegär utan skyddsnät och insyn blev ett livslångt speltrauma, där familjen blev lidande med förhoppning att jag någon gång skulle sluta.
Den snabba digitaliseringen var svår att hantera för mig, där sedlar blev siffror och butiken öppen dygnet runt. Ett sjukt behov av spel med tvångstankar i två avseende, det ena var att ständigt kunna spela med hjälp av hjärnans eget belöningssystem. Det andra en obeveklig rädsla att min fru med barnen kunde lämna mig det fick bara inte hända. Jag kunde inte släppa tanken att en konspiration inom familjen kunde uppstå, jag märkte antydningar därom Det skall nog tillskrivas alla tvångstankar jag bar på. Dygnet runt var jag hänförd av tanken att våga berätta sanningen för någon trovärdig person. Till slut frågade jag en nära släkting som visste att jag inte mådde bra, om hon ville hjälpa mig att stänga av mig från allt spelande en tid. Hon föreslog en avstängning på tre år från allt spel vilket jag accepterade.
Tro men inte veta
Under de tre år jag var avstängd ägnade jag en del av den tiden till att analysera dussintal spelsajter, för att komma närmare sanningen. Vilka sajter som kräver mest pengar utifrån risker, allt detta kunde jag genomföra med de gratisspel som finns. Svaret på frågan är nog redan besvarat i min berättelse: För det första: jag hade alldeles för mycket pengar i omlopp under spelets gång. För det andra: jag läste av min plånbok hela tiden jag spelar ifall det behöver fyllas på. För det tredje: jag ser pengar som siffror utan kontroll så länge jag spelade. Det fjärde: det jag trodde på och som någon annan också trodde på, och alla som trodde blev loser. Här har ordet efterklok fått en annan dimension utan att någon medansvarig funnits. Under de tre år som min avstängning varade blev vardagen en ständig påminnelse av ordet spelpaus, där min spelfantasi alltmer fick en tro på något bättre. Jag intalade mig själv att öppet börja redovisa för min fru mitt fortsatta spelande.
Bearbeta skuld ta kontroll
Från kronofogden kommer alarmerande siffror, spelmissbruket växer för varje dag. Och våra politiker börjar inse hur allvarligt spelmissbruket är. Förslag kom från socialministern till en stödlinje dygnet runt, och från finansmarknadsministern ska alla snabblån ses över. Äntligen har politikerna vaknat och ser ett alltmer uppskruvade spelberoende, allt för att ge utrymme till eftertanke och rehabilitering för den enskilde spelaren. Tag kontroll över ditt spelande, visa att du är vuxen i rummet, släpp tanken att kunna bli en vinnare och försök inte hoppa över din egen skugga. Det som är viktigt i alla sammanhang, att inte tillåta spelreklamen ta över, det gagnar enbart dom själva. Jag försöker sätta ord på den verklighet jag bar på, nämligen kampen mellan ett spelbolag och min egensinniga falska tro på vinst som inte fanns. ”Den som är satt i skuld är inte fri” Göran Perssons bevingade ord.
Att inte våga stå upp och berätta sanningen är skrämmande. Kan du tänka dig koppla bort spelet en dag, vem skulle lyssna och förstå din fråga. Få hjälp utifrån din situation som råder, jag förutsätter att du vill. Du har säkert en bäste vän berätta för hen om du inte vågar eller kan så hjälper hen dig med kontakten. Jag hoppas och tror att du vet vem du skall ringa för att få hjälp. Det tog år av lidande och frustration innan jag själv förstod att jag själv måste sluta, jag orkade inte längre det måste bli ett slut. Det är ett svårt beslut för en åldrad spelhjärna att genomföra, skulle jag efter 70 år stänga av mig från allt vad spelet heter det kändes svårlöst men ändock riktigt. Min ålder mitt samvete blöder det går inte längre själen gråter. Jag tog mig samman, jag tror mig veta vem jag ska ringa, mitt öde står och faller med hans beslut.
Slutet kom
Jag klappade mig på axeln tre gånger, tog mobilen och slog ett nummer till en nära släkting. Jag frågade med darr på rösten, om X kunde vägleda mig ur spelmissbrukets grymma värld.
Det blev tyst i luren innan svaret kom, att han skulle ringa nästa dag. Det gjorde han också sa: Jag vill att du lägger alla kort på bordet. Vi träffas om tre dagar.
Vi träffades och X gick igenom min ekonomi. Han hade under tiden ordnat möte med kommunens ekonomirådgivare, samt vuxenstöd för spelmissbrukare av erfaren person som jag senare besökte två gånger.
X krävde omedelbar avstängning från allt vad spelet heter, och att jag skulle ta bort alla utgifter jag kunde avvara. samt ge dottern fullmakt, att ha full kontroll över alla mina transaktioner och konton.
Våga berätta
Det var efter att X ordnat tid hos kommunens ekonomi rådgivare, samt vuxenstöd för spelmissbrukare ett par gånger som jag bestämde mig för att sätta ord på den verklighet jag gott igenom. Där börjarjade jag min berättelse med rubriken ”Från passion till spelmissbruk” Nedstämdhet och fåordig är vanliga symtom på depression inför tanken att sluta spela. Vetskapen om hur svårt det är att sluta är nästan omöjligt för den spelare som sitter fast i ett belöningssystem. Det kräver professionell hjälp som mitt fall, men det och kom alldeles för sent och första steget måste du själv ta. Ta dig tid, gå igenom din situation och kom ihåg att du äger stunden. Sätt ner foten; hit men inte längre. Att säga till en spelare sluta spela är fel väg att gå. Det finns säkert de som har full kontroll över sitt eget spelande, och har lärt sig sunt förnuft. Spel med pengar är varje individs rättighet med svensk lagstiftning. Alla söker någonting. Spel med pengar är ett problem i vårt samhälle. Spelandet eskalerar och klassas som sjukdom i de flesta fall. Är inte travet ett bra exempel på den extrema utvecklingen av spel. Där statens skatte intäkter växer i samklang med det växande spelberoendet.
Spelmissbruket triggar och behåller greppet samtidigt som arbetslösheten ökar och klyftorna växer. Det ökar tilltron till den spelreklam som dagligen omger oss. De yngre påverkas av den snabba digitaliseringen, vilket befäster och alltmer styr deras behov och livssyn. Att få folk att sluta spela låter ju befängt, de är ju vuxna människor med ansvar. Man kan inte klampa in och börja styra och ställa över en människas vardag. En brottsling kan dömas men en spelare med psykisk ohälsa måste få hjälp. En tid innan slutet kom då mitt spel var uppe i varv satt jag på mitt rum i min spelbubbla, då dörren öppnades. Jag vänder mig om och sa att jag inte ville ha någon hos mig idag. Jag blev påkommen där jag satt, blev för stunden avvisande och rädd att han skulle se. Jag är ledsen i själ och hjärta att så förnedrat och sårat min bäste vän, men ibland gränsar ord och handling inte till vad en mänsklig spelhjärna klarar av att hantera.
Jag vill ge spelaren en ryggrad av självdisciplin inför de utmaningar hen själv väljer, tilltron till sig själv att kunna visa sin bästa vän vad som inte går att uppnå. Att säga till en spelare sluta spela det vore för mig ovärdigt, de orden har ni hört förut och behöver inte upprepas. Nej så enkelt är det inte. Det vet jag själv som satt i en spelbubbla jag inte kom ur, utan rullade den framför mig i 70 år. Den vardagliga bilden kan fort förändras genom krig och lidanden, där den digitaliserade människan inte längre har kontrollen. En kedja av vinstintressen där pengar är makt, och där maktspråket alltmer styr världsbilden. Det som kännetecknar bilden av Sverige i dag är den höga arbetslösheten, den eftersatta vården, och det ökande våldet, Klyftorna växer: mellan fattiga och rika. Samhället blir vad våra politiker gör det till. Tro är att inte veta: Men att få veta, är vad de inte visste.
Sådan pappa – sådan morfar
Mitt familjeansvar: Det var ovärdigt, där frun och barnen kände saknaden av pappa, då han hela tiden försåg spelbolagen med nya pengar. Det var för mig som att bära på en ryggsäck full med tankar och känslor, där en mörk tanke triggade en ny tanke, där känslor formades och höll greppet om hjärnans belöningssystem. Eller som någon antydde ”Är inte detta djävulens påfund”. Jag har varit avstängd upp till tre år på ATG, kortare perioder på Casino Cosmopol i Sundsvall. Alltid med återfall i spel. Det som skulle bli en pojkes dröm om en ljus framtid i Sverige blev en livskris, en ojämn kamp även i vuxen ålder. En tragedi, en förnedring, att både erkänna och leva med. Det var som att förneka sanningen. Den öppenhet som präglat min berättelse och karaktär får inte stanna vid ord, de anhöriga har rätt till saklig insyn för att kunna avläsa en spelmissbrukares lögner och försvar. Vi skall komma ihåg att det är pengar vi pratat om, det kan även för en utomstående vara svårt att hantera utan att själv vara spelberoende. Nu ska jag öppna det sociala fönstret som har varit stängt från insyn, jag ska verka för ett värdigt familjeliv och i fortsättningen och motarbeta denna beroendesjukdom som kan leda till allvarliga komplikationer. Med andra ord väntar ett socialt arbete. Jag tänker på unga förtvivlade människor som sitter hemma skuldsatta i sin vardag, det allra svåraste blir rehabiliteringen av en psykisk och rastlös spelhjärna. De som säger att alla kan vinna, du kan vinna, räkna inte in dig som nästa vinnare i det sammanhanget.
Vi spelare lever i en anonym värld ovetande om varandras situation och hälsa, rädda att någon ska fråga rädda att erkänna våra fel och brister. De flesta vinster är tillfälliga och kan knappast motivera de risker vi utsätter oss för. Jag har säkert någon gång fått en större vinst, det är ingen vinst utan räknas som en tillfällig reducering av ett pågående minuskonto innan spelet börjar. Ni som spelar känner säkert igen er från det mönster jag beskriver. Alla har vi förväntningar som kan trollbinda fascinera och fängsla oss, inför en hockeymatch eller en fotbollsmatch. Alla i publiken sitter tillsammans jag sitter ensam någonstans, upplever en annan spänning i min mobil. Spelmissbrukets anonyma tillvaro är att verka men inte synas, spel med pengar är ingenting man planerar det bara händer kan det även hända dig?
Varningsklockorna ringer
Under alla år jag spelat har antalet personer med spelrelaterade skulder ökat markant, liksom antalet avstängningar. Det är inte realistiskt att tro att spelberoendet skulle minska, särskilt med tanke på den osäkra hållning och vaga inställning våra folkvalda politiker har. Det finns starka ekonomiska motiv som lockar och förstärker risken för att bli spelberoende. Ett grundläggande samhällskrav som inte alltid åtföljs av skyldigheter. Den tidigare svenska alliansfriheten är ett minne blått, den sociala tryggheten utmanas av det ökande våldet. Baserat på mina erfarenheter noterar jag att den politiska bilden av vårt rättssamhälle börjar få konsekvenser, även för våra folkvalda politiker.
Åter till mitt spelande. Mindre vinster tas sällan ut. ”I stället programmeras tankesättet” att vänta på en större vinst innan uttag görs. Detta kan leda till att den tidigare vinsten går förlorad. Ett exempel: Jag köper tre trisslotter för nittio kronor, den ena lotten gav vinst. I stället för att ta ut vinsten på trettio kronor tar jag en ny lott, vart gick vinsten? till Svenska Spel så klart, det förstärktes av att kassörskans fråga om ny lott. Eller du ser en tjuga på gatan framför dig, du tar upp den så klart eller väntar du tills det ligger en hundralapp framför dig. Många vinster små, är bättre till än från. Försök aldrig höja insatsen för att snabbt få tillbaka förlorade pengar. Jag försöker få ner spelberoendet på en nivå där ansvar och kontroll alltid måste gå före ett eget belöningssystem, som bara triggar och undergräver alla möjligheter till en ordnad ekonomi. Jag tror att du löser problemet, du har ett ansvar och du är ingen brottsling, men jag har sagt det förut, jag säger det igen: Du kan inte sluta själv utan hjälp, en strid du själv inte har råd att förlora. Din mamma din pappa dina syskon väntar på dig. Min långa erfarenhet av avstängningar upp till tre år med återfall, är ett bevis på att en spelhjärna inte klarar av att sluta själv. Bildlikt talat är Spelberoendet/Spelmissbruket en ekonomisk synda flod, som fortsätter medströms mot fallet. Du går till Rubriken ”Slutet kom” Där finns slutet där finns låset.
Jag har följt Lyxfällan genom åren med starka upplevelser i rummet, ni behöver inte känna skam ni är så modiga, ni får den hjälp som många andra inte får. Mina erfarenheter av spelpauser slutade alltid med återfall, då är sannolikheten stor att mönstret inte avviker hos Lyxfällan. Så länge hen har tillgång till mobil och laptop, kan det vara svårt att motstå det som en gång var en självklarhet. Den abstinens som uppstår efter ett spelavslut är nog svårare än vad hen tror.
Till eftertanke
Med ansvar och tillit började jag sakta hitta en ny riktning. Det var som om varje dag gav mig en chans att återupprätta det som gått förlorat, samtidigt som jag bar på en ständig påminnelse om vad spelmissbruket kostat mig och de jag älskar. Det är inte alltid lätt att ta sig ur anonymiteten och våga visa sina svagheter, men jag har märkt att det finns en kraft i att dela med sig av det svåra – att våga stå kvar när skammen vill ta över. Det är också i de där tysta stunderna, när blicken möter den man svikit, som hoppet väcks om att det faktiskt går att bygga upp något nytt. Nu försöker jag leva varje dag med ett öppet sinne och vara närvarande i min familj, där vi tillsammans bär vårt gemensamma ansvar och inte längre låter gamla mönster styra. Vägen framåt är inte spikrak, men jag har insett att det är i de små stegen och i ärligheten mot sig själv och andra som styrkan växer. Genom att fortsätta skriva och reflektera hoppas jag kunna hjälpa både mig själv och andra.
En Självrannsakan
Min vilja och beslutsamhet har hjälpt mig att hantera problem som beroendet orsakat. Texten speglar min bakgrund och är en personlig reflektion över mitt liv med spel under 70 år. Att få berätta om det som är så tabubelagt har varit både helande och lekande, där jag hoppas med små steg kunna ta mig vidare. Jag insåg hur svårt det kan var att bli fri spelberoendet, det krävde tid av självrannsakan och någon att dela tilltro och livsglädje med i vardagen. Mina värderingar och löftet till min fru, gav mig kraft att fortsätta gottgöra henne för det ansvar hon tagit. Vi kunde tillsammans tygla den oro som fanns, med förhoppning att jag till slut inte längre skall stå i en konfliktsituation mot min egen personlighet, där jag accepterar mig själv med mina egna fel och brister och mina egna svagheter. Med varje ärligt ord har jag känt hur en lättnad vuxit fram, och det har blivit tydligt att öppenheten också banar väg för försoning. Förhoppningen är att fortsätta på den här resan, där varje dag innebär nya utmaningar men även möjligheter till förändring och förståelse – både mot min fru och andra.
Förlåt
Kära Anne – Marie. Små…. ord och nära ting, så god är glädjen i ditt sinn. Jag tog de orden från ditt hjärtats rum, och viskar tryck dem mot min mun. Den omsorg till barnen du alltid bar, din trohet till mig du väntat har. Med glädje och samsyn vi funnit ro, att få åldras tillsammans i vårt eget bo.
Din Börje.
Författare: Börje