Nedanstående reflektion om skrivande var sista uppgiften i en A-kurs 10 poäng på universitetet i ”Skapande Svenska”.
Här sitter jag nu med vetskapen att jag får skriva precis vad jag vill, hur jag vill. Ingen lärare kommer att klaga på att min uppsats är för ”essäisk” i sitt språk, eller att jag inte refererar till tillräckligt många källor. Ingen kommer att anmärka på huruvida ämnet jag skriver om är relevant för uppgiften, och framförallt kommer ingen att klaga på att texten ”saknar röd tråd”. Härligt. Men nu sitter jag här… alldeles valförlamad. Vem dog och gjorde mig till Gud?
Jag brukade få beröm för att jag hade ett färgstarkt språk. Men detta var verkligen ingen tillgång i den akademiska världen visade det sig. Språket skall vara koncist, kärnfullt, vetenskapligt. Och man lär sig fort att man inte ska ha för många egna tankar, man ska istället leta upp andra författares teorier som man sedan på ett mycket noggrant sätt skall referera till i texten. Har alla dessa år på universitetet institutionaliserat mig? Har mitt språk tappat färgen?
Det värsta är att jag känner mig som en unge med ena handen i kakburken, samtidigt som mamma i vilket ögonblick kan komma in och avslöja mig. Kan jag verkligen skriva så här? Jag har ju inte refererat till någon författare eller källa hittills. Och jag känner att den röda tråden börjar ta sina egna vägar. Ve och fasa. Jag är som sagt hämmad av att vara van att skriva inom strikta ramar. Den här formen av kreativ anarki kommer att ta ett tag att vänja sig vid. Det jag sysslat med under åren har endera varit uppsatser, som har väldigt väldefinierade ramar, eller låttexter, som med sina krav på rytm, rim och reson om möjligt är ännu mer hämmande
Ska jag skriva om situationen i världen? Om varats olidliga lätthet? Det mänskliga tillståndet? Jag har totalt glömt bort hur man skriver en längre text som INTE är faktaspäckad, och som vilar på pelare byggda av andra människor? Jag känner mig utlämnad, övergiven och svartvit. Jag känner mig som en torr gammal akademiker som kidnappats av ett gäng diktskrivande hippies. Och de kommer inte att släppa mig fri förrän de avprogrammerat mig, och lockat fram bohemen i mig.”
Mina farhågor visade sig, så här i efterhand, totalt obefogade. Universitetets institutionaliserande grepp släppte taget om mig redan från första början. Lärarna var uppmuntrande och, visade det sig, villiga att låta sina elever tolka uppgifterna på vilket vis de själva ville. På skapande svenska kursen är fantasin den enda begränsningen. Uppfriskande! Dessutom är eleverna som går denna kurs väldigt öppna till sinnet och räds inte alls att blotta sina mest intima tankar – sitt innersta – inför totala främlingar. Härligt! Jag har trivts väldigt bra på kursen och har utvecklats mycket i mitt skrivande. Och framförallt har jag vågat blotta mig mer än förr.
Nu ska jag hoppa på en liknande kurs i engelska som går under sommaren. Fokus kommer att ligga på såväl kreativa som akademiska texter. Jag räds dock inget längre. Jag tar med mig erfarenheten från skapande svenska och alla de andra, mer akademiska kurserna. Jag är utrustad med en penna som fäktats i alla världar. Jag är redo. Hoppas vi ses till hösten igen!