En satirisk berättelse
Det berättas att Shamhat, det berömda tempelhelgonet, en dag beslöt sig för att överskrida Mesopotamiens gränser och göra en rekognosceringsresa till Hauranslätten. Hon hade nämligen nåtts av underrättelser om att en ny mytisk hjälte hade dykt upp där: lång till växten, med ett strålande ansikte, vältränad och muskulös, orädd och stark, trogen sina löften, en som strövade omkring bland gasellerna på stäpperna och inte erkände någon överhöghet.
Enkidu var, enligt de hemliga rapporterna, naken och ägde inget annat än sin värdighet. Han fruktade varken monster eller härskare och böjde sig aldrig för någon, annat än när han ville plocka upp något från marken. Gasellerna omgav honom på samma sätt som smickrarna flockas kring en segerrik härskare.
Shamhat tog sig i hemlighet över gränsen. Hon hade med sig en liten väska, några förförelsemedel och ett outtalat mandat från det högsta templet. Uppdraget gick ut på att tämja varje hjälte som kunde utgöra ett hot mot den regionala stabiliteten.
Hon fick syn på honom där han låg utsträckt på en stenig klipphäll i Lajat, nära Bosras amfiteater. Hon insåg genast att uppdraget inte skulle bli enkelt. Men ur hennes perspektiv var han ett lovande politiskt projekt.
Hon närmade sig honom och sade med mild röst:
”Välkommen, Enkidu, du som himlen aldrig har skådat någon like till! Vi har hört talas om dina hjältedåd, om ditt motstånd mot underkastelse och om gasellernas kärlek till dig. Jag har kommit för att erbjuda dig ett strategiskt partnerskap, grundat på kärlek, förståelse och gemensamma intressen.”
Enkidu öppnade ögonen och såg frågande på henne.
”Vem är du?”
”Jag är Shamhat, templets representant för frågor som rör civilisatorisk närmande. Jag har lång erfarenhet av att förvandla upprorsmakare till goda samhällsmedborgare.”
Enkidu skrattade och svarade:
”Jag behöver varken ett tempel, någon förmyndare eller någon som lär mig hur jag ska leva.”
Shamhat log.
”Ingen vill vara din förmyndare, min käre. Vi respekterar din suveränitet och tror på din rätt att bestämma över ditt eget öde. Men världen har förändrats. Det finns en ny regional ordning, och det är bättre att du blir en del av den än att du står utanför den internationella konsensusen.”
Förhandlingarna om närmande tog nu sin början. De pågick i sex dagar och sju nätter.
På morgonen den åttonde dagen upptäckte gasellerna att Enkidu inte längre var den man de en gång hade känt. Han föredrog nu tillagad mat, brydde sig om sitt yttre, talade om säkerhet och stabilitet och förespråkade normala förbindelser med templet.
Gasellerna närmade sig honom inte längre. Själv betraktade han dem med misstänksamhet och anklagade dem för att inte förstå vad den nya fasen krävde.
Shamhat sade till honom:
”Du har blivit en modern människa, Enkidu. Du behöver inte längre vildmarken. Jag ska ta dig med till staden. Där kommer du att få träffa dem som fattar besluten.”
I Uruk väntade Gilgamesh på honom. Konungarnas konung hade hört talas om den nye hjälten och beslutat sig för att sätta honom på prov genom en brottningsmatch inför publik.
De två kämpade mot varandra, men ingen lyckades besegra den andre. När de insåg att rå styrka inte var tillräcklig, kom de överens om att grunda ett historiskt partnerskap. Inför tv-kamerorna förklarade de att det som hade ägt rum inte var någon maktkamp, utan ett prov på vänskap och ett utbyte av erfarenheter.
Shamhat applåderade ivrigt och lyfte händerna mot himlen, medan den officiella nyhetsuppläsaren förkunnade:
”Stabiliteten har segrat över kaoset, och regionen har gått in i en ny era av strategiskt samarbete.”
Gasellerna som hade stannat kvar i vildmarken utfärdade däremot ett skarpt formulerat uttalande. De fördömde kategoriskt vad de kallade Enkidus domesticering och krävde att han skulle återföras till sitt ursprungliga tillstånd. Men ingen brydde sig om dem. Deras sak hade nämligen strukits från toppmötets dagordning.
Shamhat återvände till templet för att överlämna sin slutrapport. Översteprästen tog emot henne, tilldelade henne medaljen för uppoffringar i stabilitetens tjänst och bad henne i detalj berätta hur hon hade lyckats förvandla detta vilda odjur till en pålitlig partner.
Hon svarade:
”Uppdraget var inte så svårt som ni föreställde er. Allt jag behövde göra var att övertyga honom om att världen inte har plats för självständiga hjältar och att frihet utan templets godkännande inte är något annat än kaos.”
Översteprästen frågade:
”Och vem blir nästa efter Enkidu?”
Hon svarade medan hon rättade till sina kläder:
”Jag har hört att en annan hjälte har dykt upp i södern. Han vägrar att underkasta sig någon förmyndare, erkänner inte de nya gränserna och tycks tro att jorden tillhör dem som lever på den.”
Översteprästen log, räckte henne en ny karta och sade:
”Den här gången vill vi att du arbetar med större precision. Vi vill inte bara tämja mannen själv. Vi vill också tämja minnet, så att människorna glömmer att han en gång var fri.”
Shamhat tog kartan och lade den i sin väska. Sedan frågade hon:
”Finns det någon budget för uppdraget?”
”Självklart”, svarade han. ”Det är ett heligt uppdrag, och budgeten är obegränsad.”
Shamhat lämnade templet. På vägen mot gränsen mumlade hon för sig själv:
”Så många hjältar det finns i detta land, och så få gaseller som fortfarande hittar vägen till vildmarken!”
Enkidu hade under tiden blivit rådgivare i säkerhets- och stabilitetsfrågor. Han började skriva artiklar om farorna med ett liv i vildmarken och om nödvändigheten av att bekämpa olicensierade gaseller.
Varje gång någon påminde honom om hans gamla dagar svarade han ilsket:
”Den tiden är förbi. På den tiden var jag ett offer för bristande politisk medvetenhet. Nu har jag förstått vad realism innebär.”
Så slutade Enkidus saga. Inte genom ett odjur från skogen, inte heller i en strid mot en mäktig kung, utan genom Shamhat, som inte behövde vare sig svärd, spjut eller armé.
Hon visste att vissa hjältar inte besegras på slagfältet, utan först när de övertygas om att deras domesticering är detsamma som frihet.
Och i templet upprepade prästerna varje morgon:
”Ära vare Shamhat, hon som tämjer hjältarna! Skam över den som låter gasellerna förbli fria!”
Författare: Assaf Salama Alsalman