Kategorier
Noveller

Skogsgläntan


Välkommen till skogsgläntan, ett litet samhälle där alla kan varandras namn. Ett samhälle där alla barnens föräldrar gick i skola tillsammans och som nu träffas för grillmiddagar under sommarens ljusa kvällar. 

På Enstigen, längs med skogens kant bor Emma i 8B. Det lilla huset med röd fasad och vita knutar kan skymtas bakom den välklippta häcken. Husets rödmålade fasad återspeglar en perfekt yta, lika perfekt som den reflektion Emmas familj utsöndrar. Den välklippta häcken som omringar huset har inte en skråma, inte en gren på fel plats. Precis som Emmas familj aldrig har en uns av skrynkliga kläder eller leriga skor. Precis som deras välstädade och minimalistiska hus, där varje sak har sin plats och inte ens det minsta dammkornet är välkommet. Husets röda färg byter skepnad om nätterna och intar en lila-liknande färg under månens ljus. Huset är släckt om natten, så som de flesta hus är. Men så varje natt, efter att alla har somnat, tänds en lampa. Från vägen kan man se hur den moderna kökslampan tänds och hur Emma tassar fram till kylskåpet. Kylskåpets hela innehåll lyfts ut och placeras på matbordet. Emma börjar äta, lite från varje sak, till en början sansat men för varje sekund som går, för varje tugga hon tar mister hon kontrollen allt mer. Till slut så känner hon inte längre smaken av det hon äter, allt blandas bara ihop till en enda sörja. Förloppet hinner bara pågå i några minuter innan hennes mage säger ifrån och hon får kasta sig in på toaletten för att få upp allt hon precis hetsat i sig. Från vägen syns det hur även lampan i badrummet tänds och talar om vad det är som försegår. Efter en stund blir det åter mörkt i det lilla fönstret som leder till toaletten men än är kökslampan tänd. Emma tar god tid på sig när hon städar hon undan alla spår från den senaste timmen. Noga torkar hon undan alla tecken som skulle kunna avslöja henne. Med en vana och en medvetenhet återupprättar hon den perfekta ytan som omsluter hela köket. För det måste vara perfekt, allt måste ligga på sin plats, inget får riskera familjens perfekta reflektion.

Vid vägens ände bor den gamla tanten – Lotta, men som alla kallar för galna Lotta. Hon som alltid står i fönstret och tittar ut. Väntandes på det som aldrig kommer, han som aldrig kommer. Galna Lotta är nog närmare 80 år, tänk! Tänk, 80 år av väntan. Snart kommer han hem, maken Lennart. Det är alltid så snart, varje dag, snart. Alla i Skogsgläntan vet att snart aldrig inträffar, att Lennart inte finns mer. Han kommer inte hem från jobbet, inte idag, inte snart. Men Lotta väntar, alltid väntandes. 

Bredvid Emmas hus bor Lydia och hennes familj. Lydia som så ofta sitter hos skolsystern trots att ingen kan hitta vad felet är. Lydia som alltid har ont i magen och går med nedåtböjt huvud, precis som om hon alltid letade efter något på marken. Ingen i byns lilla skola känner Lydia, kanske för att hon håller sina tankar för sig själv. Kanske för att Lydia pratar så tyst att det alltid låter som att hon viskar. Ingen känner Lydia, alla känner hennes föräldrar – är alltid med vid byns alla grillkvällar. Lydias pappa som jobbar på byns enda mataffär, han känner alla och pratar glatt med varannan person de möter på stan. Lydias mamma, som driver byns frisörsalong, hon pratar glatt med alla kunder. De pratar om deras barn, som alla går i samma klass. ”Lydia har ju så lätt för sig, får alltid bra betyg. Och så är hon så omtyckt i klassen”. Lydia brukar låtsas att hon alltid är bjuden på pyjamaspartyna och skoldiskona och hennes mamma brukar alltid hjälpa henne att fixa håret. Lydia går hemifrån, med fixat hår och alltid men en ny klänning på sig. ”Ha det nu så roligt” ropar hennes föräldrar efter henne när hon går grusvägen bort från huset. Lydia vill alltid gå, aldrig få skjuts. Det tar bara 10 minuter att gå, det är inte långt. Fast Lydia vet, och bara hon vet, att hon aldrig går dit hon ska. Istället går hon alltid till ett fik på torget. Aldrig till ett fik där hon riskerar att bli sedd, för egentligen är hon ju inte där. Bara hennes hemlighet. Nej, hon går till fiket som i folkmun brukar beskrivas som ”nergånget”. Dit går bara mannen som sprider ett doftmoln av sprit när han pratar. Ibland går också Galna Lotta dit, i väntan på att Lennart kommer hem. Lydia beställer alltid en kopp te, alltid samma smak och sitter alltid vid samma bord; det bordet längst in i hörnet. Där hon knappt syns, för egentligen är hon ju inte där. Lydia sitter där en stund innan hon sedan går sakta hemåt. ”Var det kul på diskot?” Frågar hennes föräldrar innan Lydia knappt hunnit innanför dörren. Hon ger alltid samma svar, ett ytligt svar som inte möjliggör för några detaljer, inte öppnar upp för några fler frågor. ”Ja, jag hade det jättebra, men nu är jag trött så jag går nog och lägger mig tidigt.” Alltid samma svar, inövat och slutet. Men hennes föräldrar nöjer sig med det. Lydia har gjort det igen, hon har kunnat behålla sin hemlighet för dig själv. Bara hon vet. 

Sommaren har verkligen omfamnat Skogsgläntan. Som om moder jord äntligen hittat sin värme och nu bara längtar efter att få krama varje meter, varje vrå i den lilla byn. Sommar – den årstid som så många går och suktar efter. Det varma vädret, solens strålar som smeker huden, kvällarna som aldrig går över helt i mörker. En fin årstid, kanske den bästa, kanske den mest ångestfyllda. 

På vägen mot mataffären bor Madde med sin mamma. Där bor bara de två. Emmas pappa kallar de för fattiglappar men det stämmer inte. Inte vad Emma kan förstå iallafall. Madde är alltid den som har pengar i skolan, som alltid har råd att bjuda på skolans café, alltid Madde som köper något när de går på stan efter sista lektionens slut. Madde är rik, ett överflöd av pengar, som om inga gränser finns, som om allt är möjligt. Emma känner ett sting av avundsjuka när hon ser på Madde. Alltid så smal, nästan som en liten flickas kropp. 

  • Hur gör du det egentligen?
  • Vilket då? Frågar Madde. 
  • Du är så smal, hur jag än försöker blir jag aldrig som du. 
  • Det är väl bara så jag är.

Madde vänder om och går, Emma står ensam kvar. Så som det ska vara, som det alltid är. Madde är på väg någonstans – rör sig framåt. Emma står stilla på samma plats, på samma stadie i livet, alltid samma hur mycket hon än försöker förändras. Alltid samma. 

Madde känner sig illa till mods av Emmas kommentar. Ökar takten där hon går längs med vägen. Tänker att om Emma bara visste, om hon bara visste vad Madde hade kunnat göra för att få bort sin flick-liknande kropp. Den som de gamla männen tycks avguda, som om hon vore deras barn. Fast egentligen tvärtom. Emma som är så ren, Madde som aldrig får vara ren. Hennes kropp är täckt av smuts, smuts från mannens händer, smuts som aldrig går bort. Skrubbar hårt, skrubbar så att hela hennes hus blir röd och flagnar. Ändå blir hon aldrig ren. Pengarna hon har i sin ficka – männens pengar – gör henne mer smutsig. Gör så att hon tynar bort allt mer, smälter in i gatans grusiga yta. Syns hon ännu? Syns hon eller är hon nu en del av gatan? Gatan som alla trampar på, Madde som alla trampar på. 

Lydia ser på håll hur Galna Lotta kommer gåendes, sneddar mot parken. Lotta som väntar på Lennart, alltid väntandes. 

  • Lilla barn, har du sett Lennart idag? 
  • Nej, inte idag frun, svarar Lydia som så många gånger förut. 

Inte idag, inte igår, aldrig mer. Undra hur det känns att mista någon, ens andra hälft. Lydia tror att det måste göra väldigt ont, men mer smärtsamt blir det nog om man är som Lotta. Lotta som alltid väntar, som vägra släppa taget. Lydia tänker att det måste vara som att förlora någon varje dag, en återkommande smärta varje gång Lennart inte kommer hem. En återkommande smärta, en återkommande väntan. Lydia väljer att tänka tvärtom; att det förmodligen finns ett återkommande hopp hos Lotta, alltid ett hopp att Lennart nog kommer snart. Alltid väntandes. 

  • Det var synd, lilla barn. Jo, du förstår att jag och Lennart precis fått veta att vi väntar barn.
  • Va trevligt, svara Lydia. 

Fast Lydia vet att det egentligen inte finns något barn. Lydia vill inte såra Lotta mer, tänker att Lotta har nog med sorg redan. Sorg eller hopp, hur hon nu väljer att se på det. Men det finns inget barn, det finns ingen Lennart. Bara Lotta finns, Lotta med sitt eviga väntande. 

Madde står vid trottoarkanten och väntar. Hon har fått till sig att det är en röd, liten bil hon väntar på. Det är svårt att hålla reda på alla bilar, så många olika män, så många olika bilar. I början var hon nervös men nu för tiden har det gått över. Nu känner hon istället ingenting alls. I början var det obekvämt när hon klädde på sig, tog på sig de kläder som männen önskade att hon hade på sig. Vissa ville att hon skulle vara lättklädd, ha utmärkande sensuella kläder. Sådana kläder som hennes föräldrar skulle kalla för ”horiga”. Kanske var det det hon var, en hora, ja, det är nog så. Andra män ville att hon skulle ha flickkläder och håret i flätor. Någon man ville att hon skulle trosor liknande de hon hade som barn. Hon hade känt sig obekväm, generad, ändå så gjorde hon som de sa. Ändå så uppfyllde hon männens alla önskemål. Maddes kropp är tom på känslor där hon står och väntar. Tom på känslor men fylld av tankar – tankarna vägrar försvinna. Hon hinner fundera över om hon verkligen syns, om hon nu hunnit bli en del av gatan. Kanske finns hon inte längre, kanske har hon blivit ett med smutsen. Smutsen som täcker hela henne, som utgör hela hennes existens. Så plötsligt ser hon den, bilen komma farandes på håll innan den svänger in och stannar vid trottoaren där Madde står. Så fick hon det bekräftat, hon syns fortfarande. Hon har ännu inte blivit ett med gatan, ännu har smutsen inte tagit över henne. Hon syns, syns då hon hoppar in bilen. Hälsar kort på mannen bakom ratten innan de sakta kör iväg. 

Det är grillkväll vid Emmas hus, som så många gånger förut. Emmas pappa står vid grillen medan Emmas mamma fixar salladen i köket. De flesta från den lilla byn är där, iallafall de som är bjudna. Alla är inte bjudna. Alla får inte chansen. 

Emmas Mamma, Christine, står vid det alltid så glänsande köket. Skär lök, tomater och gurka, lägger hela sin själ i salladen. Så som hon alltid gör, alltid hennes själ som får offras för allt det andra. Aldrig klaga, aldrig göra något som riskerar att rubba deras familj. För dom har det väl bra? Frågan hon så ofta ställer sig. Självklart har de det bra. Hur skulle de inte kunna ha det bra när det är de som har flest pengar i den lilla byn, det är de som har det finaste huset, det största huset. Emmas familj är alltid bjudna, de får alltid chansen. Nej, Christine ska inte klaga. Aldrig skulle hon klaga när hennes man väljer en pokerkväll med sina vänner istället för en kväll med familjen. Aldrig skulle hon klaga när hennes man kommer hem sent på natten med gylfen fortfarande öppen och med en söt doft av kvinnoparfym som sprider sig i sovrummet. Aldrig skulle hon klaga när hans ilska blir övermäktig de gånger hon konfronterat honom. Aldrig klaga, aldrig se, aldrig ifrågasätta. 

Emma ser på de tjocka köttbitarna som ligger på grillen. De ligger där och jäser, ligger och utsöndrar fett. Köttbitarna talar till henne, ”oss kommer du inte undan”, ”nu är du körd”. Emma tänker förtvivlat hur hon ska kunna smita från kvällen, smita från de talande köttbitarna och den gräddiga gratängen. Som vanligt finns det ingen utväg, som vanligt är hon fast där hon är och kan inte ta sig vidare. Hon förbereder sig på att besöka den enda trygga plats hon känner till, hennes enda trygghet – toaletten. Som så många gånger förr kommer hon låta maten komma ur henne, rena henne från allt fett. Det är så enkelt egentligen, det är bara att trycka ner två fingrar i halsen och vidröra den dinglande grejen hon har i gommen, grejen som hon kallar för den renande maskinen. 

Madde ligger på sängen och lyssnar till det porlande ljudet som hörs från duschen i badrummet. Hon ser sig om i rummet, observerar och tar in. I hörnet står en TV, en gammal sådan som liknar mer en bred och otymplig kloss än de smala och eleganta TV-apparater man så ofta ser nu för tiden. Mannen i duschen kanske föredrar gamla ting? Eller också är han bara för snål för att köpa nytt. För snål för att köpa en ny TV men tillräckligt frikostig att köpa Madde för en timma. De två ihopknycklade 500-sedlarna ligger på det slitna nattduksbordet, Madde ser på dem men känner bara det hon alltid känner, hon känner sig smutsig. Duschens porlande fortsätter, hur länge ska han duscha egentligen? Kanske känner mannen precis som Madde; att han aldrig blir ren trots hur länge han tvättar sig. Vid rummets enda fönster står en nedsutten fåtölj, en sådan som alltid säljs med nedsatt pris på IKEA. Madde har alltid undrat varför de fortsätter säljas, de är alltid på rea, precis som om kedjan ständigt vill bli av med dem. Nu förstår Madde, det är sådana som han, sådana som mannen i duschen, som köper dem. Köper fåtöljen till nedsatt pris. Köper Madde till ett så lågt pris som möjligt. 

Författare: Lisa Johansson

3 svar på ”Skogsgläntan”

Men wow Lisa!
Så gripande och viket vackert språk du har!

Ann-Marie du Plessissäger:

Vilken stark berättelse. Alla dessa sorgligheter, som människor döljer.
Jag upplever din text som realistiskt och mycket bra skrivet! Tack för läsningen.

Så imponderad! Vilken berättelse, vill läsa mer!! Heja dig Lisa!!❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *