Kapitel 1
NU
Solens första tvekande strålar blänkte till i ett stycke metall i det höga, fuktiga gräset. Daggdropparna höljde ännu hela stycket, men skulle snart sväva bort när gräset böjde sig för morgonbrisen och lämnade plats för solens värme.
Det var svårt att säga om metallen egentligen var något annat än resterna av någons bortkastade, förbrukade redskap. Ett dött ting, som en gång hade haft en uppgift, men som nu tidens obarmhärtiga krav hade gjort slut på.
I ett gammalt äppelträds blommande krona, strax bredvid, kivades fåglarna om vem som sjöng den vackraste morgonarian. Om de hade tystnat för en liten stund kunde de ha hört hur svaga röster steg ur gräset bortåt den gamla maskinen.
”Pst, Stora är du vaken?”, ljöd en röst med en smått metallisk klang.
”Ja, vem kan sova som de väsnas där uppe i trädet”, svarade en röst som möjligen hade en något djupare ton.
”Det blir nog en fin dag idag. Är det inte nåt särskilt med solen?”
”Du kan har rätt Lilla, nu kanske vi har nått den speciella dagen när något ska hända”, kom svaret.
”Tror du att hon kommer nu snart?”, frågade Lilla ivrigt.
”Jag vet inte. Men hon har gått sina promenader varje dag ganska länge nu, och för varje gång kommer hon närmare. Det kanske blir nu, vi måste vara beredda.”
”Jag är beredd! Jag hoppas att det blir idag.”, sa Lilla, ”Tänk att äntligen få ut och röra på sig!”
”Sakta i backarna. Även om hon kommer hit, är det ingen garanti för att hon är mogen för äventyr. Att resa i tiden kräver eftertanke.”, kommenterade Stora.
Brisen svepte tag i gräset och uppenbarade en ganska stor metallkoloss som låg i en grop, för det mesta dold av det höga gräset. Solen och vinden hade torkat bort morgondaggen och nu glödde metallen i svart och silver i det skarpa solskenet. Ett svagt tickande hördes från metallkolossen och det var som om den gav ifrån sig en suck.
”Vi har väntat så länge. Visst var det Eonas morfar som var den senaste som reste i tiden?”, undrade Lilla.
”Du har rätt. Och det var också han som bytte ut den lilla visaren i urverket strax innan han slutade komma hit, när han satte in dig i dess ställe. Eonas morfar gjorde många resor på sin tid”, sa Stora och lät med ens lite nostalgisk.
”Berätta mer!”, sa Lilla med entusiasm.
”Få se…han bodde i huset på andra sidan ängen tillsammans med Eonas mormor. Han var alltid rastlös och ville att det skulle hända saker hela tiden. Han forskade och var intresserad av gammal historia och så byggde han den här tidsmaskinen. Vi gjorde många intressanta resor tillsammans ”, sa Stora och av tonen att döma så log han, om det nu är möjligt för en klockvisare att le.
”Men vad sa Eonas mormor om det?”, frågade Lilla nyfiket.
”Hon var en fantastisk kvinna!”, svarade Stora. ”Hon förstod att Eonas morfar behövde lufta vingarna ibland. Hon var den enda som visste.”
”Men…hur säger man…berättar man om var man har varit?”, Lilla harklade sig och visste inte hur han skulle uttrycka sig.
”Du menar…Ja, det är ju egentligen ett grammatiskt problem. Men här i maskinen har vi hjälp i det sammanhanget, vi har ju Dr. Stoeckhammers genialiska grammatikbok. Reser man bakåt i tiden kan det vara svårt att förklara, men framåt i tiden är det Futurum Perfektum som gäller. Det är inga problem! Eonas morfar såg till att här skulle finnas allt man kunde behöva. Det finns givetvis en instruktionsbok till själva maskinen också”, förklarade Stora.
”Skönt att höra”, sa Lilla (och log).
Kapitel 2
NU
På andra sidan ängen, nedanför slänten och en kort promenadväg bort, låg ett litet rött trähus och gottade sig i dalen. Det var inga väldiga höjdskillnader men det kuperade landskapet gjorde ändå ett varierat intryck. Man kanske rentav var tvungen att stiga upp på närmsta höjd för att få en skymt av huset bredvid. Här var man inte van vid att ha full insyn i vad grannarna sysslade med. Ändå var grannsämjan god, eller kanske just därför.
Huset trivdes i dalen, värmdes av solen och omgavs av en mängd vackra blommor och rogivande grönska. Det var inte särskilt stort, men trivsamt, och lagom för tre personer. För nu var det tre personer som bodde i det lilla huset. Bella, husets dotter, hade just flyttat hemifrån. Det var som om även huset slokade lite och vissnade i saknaden av Bella.
Det var Eonas morfar och mormor som hade byggt det lilla huset då för länge sedan när de började sitt liv tillsammans. Hennes morfar hade letat länge efter en lämplig plats att slå sig ner och bilda familj på. När han fick chansen att lägga vantarna på den fina tomten här i dalen visste han ögonblickligen att det var här han ville leva och bo i resten av sitt liv. Det var inte särskilt långt in till den närbelägna staden och landskapet här ute andades frid och harmoni. De byggde sitt hus med kärlek och omsorg, storleken efter plånboken, men med den tanken att det skulle vara möjligt att bygga ut i framtiden om de ville och hade råd. Det enda krav han hade var att det skulle innehålla ett särskilt rum för honom, ett arbetsrum där han kunde fortsätta sin forskning och sitt skrivande, ett rum som med åren kom att bli husets värdefullaste del – ett gediget bibliotek. Hennes enda krav var att det skulle finnas ett trivsamt och väl inrett kök, det önskemålet uppfylldes också.
Lyckliga och nyförälskade flyttade de in så snart det överhuvudtaget var möjligt. Mormor tog hand om inredningen av huset och började också anlägga en trädgård som sedan år efter år gav husets invånare både vad magen och ögonen begärde. Morfar tog själv hand om arbetsrummet/biblioteket som i början nog var ganska primitivt – ett skrivbord, en skrivbordsstol, en skrivbordslampa och en enda stor bokhylla där han kunde förvara sitt forskningsmaterial och sina värdefulla böcker – den ringa begynnelsens början. Här levde och bodde de hela sitt resterande liv. Eona mindes ännu med värme sin morfar, han hade dött när hon fortfarande var väldigt ung, men det fanns minnen och hon saknade honom. Sin mormor hade hon aldrig träffat, det var så sorgligt men morfar och mormor fick inte så många år tillsammans. Strax efter att deras enda barn föddes, Eonas mamma, så förolyckades hennes mormor, hennes liv gick inte att rädda. Då och då försjönk Eona i minnen och saknad, bläddrade i fotoalbum och tänkte på den mormor hon aldrig träffat och sin mamma som varit frånvarande ända sedan Eona var liten.
Ute i trädgården, vid husets ena gavel satt Eona nu i en hammock, gungade sakta och slokade på sitt vis, så många minnen och så mycket saknad. Vid just den här gaveln hade familjen sin förmiddags-oas. Det ännu smått fuktiga gräset doftade försommar. Den lilla gräsplätten omgavs av blommande jasmin- och paradisbuskar. Solen värmde hela hennes sörjande kropp där hon satt i hammocken, och bara ansiktet skuggades av hammockens tak. Hennes morgonkaffe stod på bordet bredvid, men frukosten hade hon hoppat över.
”Varför känns allt så tomt?”, undrade hon där hon sakta gungade fram och tillbaka. Bella, vad hon saknade sin enda dotter! Det var bara fyra dagar sedan Bella flyttade men det kändes som en hel evighet. Det var kanske inte bara Bella det handlade om, när allt kom omkring, det kanske mera var en slags medvetenhet om att tiden gick. Bella, som nyss föddes så obeskrivligt efterlängtad, var nu vuxen och stod på egna ben. Var befann sig då hon, Eona? Det är klart, hon var ju inte tjugo längre. Men fyrtio är väl ingen ålder? Eller, är det?
”Så många dagar, så många år”, funderade hon. Det var en så lång tid som hon hade ägnat uteslutande åt sin kära familj. Hon hade inte ens reflekterat över att tiden gått, hon hade varit lycklig. Men nu plötsligt kände hon tomheten och meningslösheten komma smygande över henne. Vad skulle hon göra nu? Det förstås, hon hade ju Timmy kvar hemma, han var bara nio år och krävde några år ännu av hennes omsorger. Fast nog hade hon utrymme för mer än Timmy, så mycket krävde inte en nioåring, om hon skulle vara ärlig. Så vad skulle hon göra då? Och vad skulle Urban, hennes älskade make, säga om hon ville något mer med sitt liv nu? Hon visste inte, hon visste helt enkelt inte…
Fönstret på gaveln av huset slogs upp och ett manshuvud tittade ut. Han såg inte oäven ut med sitt svagt gråsprängda, välklippta hår som gav honom en viss charm på medelålders mäns vis. Han var nog medveten om Eonas melankoli, för det var en viss tveksamhet i hans röst när han sa:
”Jag tar Timmy med mig in till stan, om det är ok för dig?”
”Gör det”, svarade Eona med ett svagt leende, ”jag tar en promenad…tror jag…”
”Är du…ok?”, sa han, och bannade sig själv för att han upprepade sig. Vad skulle man säga när hon var så där?
”Jag klarar mig tack”, svarade hon, ”jag lagar något gott till middag sen”, hon ansträngde sig att låta piggare än hon kände sig.
”Låter underbart. Ses sen!” Han skyndade sig, lättad att stänga fönstret igen.
Kapitel 3
NU
Eona hade tagit för vana att ta minst en daglig promenad de dagar hon tillbringade hemma i huset. Hon älskade att känna hur kroppen fick spänst när hon tänjde alla sina muskler i klättrandet över kullarna och ner för slänterna. Njöt av att känna vinden i ansiktet och håret och solen som gassade ner på henne nu på försommaren.
Vanligtvis fick hennes sinne också motion, ett slags stärkande och samtidigt lindrande meditation när hon lät naturen ge henne läkande kraft. Tankarna irrade hit och dit nu, och ständigt återkom hon till den där känslan av tomhet och smygande meningslöshet. Hon försökte skaka den av sig och ökade på sina steg där hon gick på den slingrande grusvägen. Hjärtat bankade och hon kände hur svettdroppar bröt fram i pannan på henne. Men det hjälpte inte.
”Hur kommer det sig att jag plötsligt längtar bort?”, undrade hon förtvivlat. Älskar jag inte Urban mer? Och Timmy, inte vill jag väl lämna Timmy? Men det var ju inte det, det var frågan om, det visste hon. Hon ville ha dem kvar samtidigt som hon behövde något annat, för att kunna fortsätta att vilja ha dem kvar… Hon började bestämt bli virrig, höll hon på att bli galen?!
Eona närmade sig nu en sväng av vägen där hon alltid brukade vika av in på en äng som sluttade ner mot en liten skogsdunge. Ofta var just skogsdungen hennes mål på promenaderna. Ibland satte hon sig ner en liten stund på en sten eller på ett omkullvräkt träd. Strax före skogsdungen fanns det några gamla äppelträd som nu stod i sin fullaste blom. Eona brukade fantisera om att det hade legat ett litet torp här för länge sedan. Någon hade planterat de vackra fruktträden då för länge sedan, eller också hade de hittat hit själva i vilt tillstånd. Sådant förstod hon sig inte på. Vackra var de i alla fall att se på och en trivsam hemvist för småfåglarna som höll till där.
Eona tog långa kliv i det höga gräset och drog in doften av solvarmt gräs, nästan likt hö. Ängen sluttade ner dels mot skogsdungen och dels mot en angränsande hage där Anderssons kor gick och betade. Idag drog hon sig lite närmare Anderssons äng. När hon var nästan ända framme vid gärdsgården som skilde ängarna åt, snubblade hon till och höll på att ramla över en hög med järnskrot som låg där i en grop dold av gräset. Först trodde hon att det var resterna av en gammal skördemaskin, men sedan såg hon att den inte kunde vara det, den här såg inte ut som något hon sett förut. Och det tickade om den…
Eona tog ett hastigt steg tillbaka, för att sedan paralyseras när det kom en röst ifrån järnskrotet:
”Var inte rädd!”
”Ta det lugnt, skräm henne inte”, sa ännu en röst.
Eona kände hur benen vek sig under henne och hon sjönk ner i gräset.
”Vem…vad…är ni?”, flämtade hon och stirrade på det silverglänsande föremålet.
”Det här är Tidsmaskinen som din morfar byggde för länge sedan”, sa en djup metallisk röst.
”Och vi är urverket som kontrollerar den”, tillade en något ljusare röst. ”Vi välkomnar dig! Vi har väntat på dig.” Nu såg Eona att det hon snubblat på måste vara något slags stödben till tingesten framför henne. Och skördemaskin, nej så stor var den inte, den såg mer ut som ett slags konstigt fordon. Den hade fyra silverglänsande ben som spretade ut som spindelben, ovanför en spegelblank plattform med vad som såg ut som en skinnfåtölj i mitten med en huva man kunde dra ner över huvudet när man satt där. Mitt över i markhöjd låg vad som såg ut som ett gammalt väggur med romerska siffror, på dem kunde man se en större, silverglänsande visare och en mindre mässingsfärgad.
”Vad!?? Morfar? Kände ni…jag pratar väl inte med en klocka?!” Eona kände sig än mer förvirrad.
”Men det är helt i sin ordning, din morfar pratade jämt med oss. Det vill säga med mig, Lilla kom hit på slutet och hann inte med några äventyr.”
Eona tog sig för pannan och svalde, hon måste få rätsida på det här. ”Det här är en tidsmaskin. Som min morfar byggde. Och han brukade tala med den. Har jag förstått det rätt?”, undrade hon upphetsat.
”Helt korrekt.”
”Använde han den också?”, frågade hon långsamt.
”Ja, det gjorde han, många gånger”, svarade Stora förtroendefullt.
”Då så. Det är mycket jag inte vetat om. Nu får ni berätta!”, sa Eona bestämt.
”Det gör vi gärna ”, sa Stora.
Eona satt länge kvar i gräset och fick höra den fascinerande berättelsen om hur hennes morfar hade byggt tidsmaskinen och sedan gjort många resor i tiden. Han hade älskat att göra små korta besök i olika tidsepoker, bara för att känna lite på atmosfären. Sedan hade han kompletterat sina kunskaper genom att läsa och studera om de olika perioderna. Det fanns faktiskt ett väldigt fint bibliotek som Eonas morfar hade grundat, i det lilla röda huset. Han hade lagt ner mycket av både tid och pengar för att samla alla dessa böcker. Egentligen var biblioteket alldeles för storslaget för ett så litet hus. Men Eona älskade det och hon förstod att hon hade ett mera gediget arv efter sin morfar än hon hade vetat om. Eona hade nämligen utbildat sig till bibliotekarie, och nu visade det sig att hon även hade ärvt sin morfars rastlösa själ.
”Tänk att få resa i tiden…”, sa hon drömmande. ”Men morfar reste bara bakåt i tiden? Var han inte intresserad av framtiden och reste framåt i tiden?”
”Jo, han gjorde det en gång”, svarade Stora. ”Det var då han träffade på dig, du träffade inte honom, så du visste ingenting om det. Det var när du just hade utbildat dig till bibliotekarie. Han kände igen så mycket av sig själv, så han var mycket angelägen om att tidsmaskinen skulle bevaras ifall du någonsin skulle vilja använda dig av den.”
”Så mycket jag aldrig vetat om”, mumlade Eona. ”Var han aldrig frestad att försöka ändra något som hänt, att påverka framtiden?” Hon tänkte på sin mormor, och på sin mamma…
”Nej! Man kan faktiskt inte ändra på någonting. Du kan resa och se, uppleva saker och ta med dig intryck, men du kan aldrig ändra på någonting. Det som har skett, det har skett”, svarade Stora med eftertryck. ”Tiden är något svävande som berör oss alla men som ändå ingen kan fånga och hålla kvar.”
”Ja, vad är tiden egentligen? Det har jag ofta undrat”, sa Eona.
”Tiden”, sa Lilla, ”det måste ju vara det som förhindrar att allt sker samtidigt.”
Eona skrattade ett befriande skratt, han kanske hade rätt i det. Man kanske skulle vara tacksam för att tiden gick, så att man ständigt fick uppleva nya saker.
”Du kanske har rätt”, sa hon, ”Jag har alltid trott att det bara handlar om planeternas rörelser. Men det kanske ligger mer i begreppet tid än så. Det vore verkligen spännande att försöka sig på en resa i tiden.”
”Vi finns här om du vill”, sa Stora chevalereskt. ”Du kanske skulle vilja förnya bekantskapen med din morfar? Eller se när han började bygga sitt fantastiska bibliotek? Möjligheterna är närmast oändliga”, framhöll han.
”Det låter onekligen frestande, men jag vet inte”, sa Eona. ”Jag känner mig lite desillusionerad just nu. Jag saknar Bella, min dotter så mycket. Kanske skulle jag vilja veta hur det kommer att gå för henne i framtiden”, sa hon tveksamt.
”Vi finns här när och om du känner dig redo”, sa Stora betryggande.
”Tack, det ska jag komma ihåg”, svarade Eona. ”Men nu måste jag nog gå tillbaka.” Hon reste sig på något ostadiga ben. Det kändes så overkligt och hon visste inte riktigt hur hon skulle bete sig. Ville säga tack men hon visste inte hur.
”Jag…det var trevligt att träffa…er. Tack för det ni har berättat, men jag måste nog tänka lite nu”, sa hon tveksamt.
”Naturligtvis! Ta god tid på dig, vi finns här”, sa Stora.
”Hoppas vi ses snart”, sa Lilla.
”Hej och tack!”, sa Eona och började kliva tillbaka genom gräset.
Kapitel 4
DÅ
Den landade med ett metalliskt klonk, ganska dovt, och sen otroligt nog bara med ett svischande ljud från friktionen mellan den varma plåten och det fuktiga gräset. Det var allt. Kolossen kanade ner för slänten över ängen och stannade slutligen i en liten försänkning i skogsdungen närmast hagen intill. Perfekt!
”Det här blev ju helt perfekt, bra kalibrerat!”, kom de berömmande orden från farkostens resenär och kapten.
”Tack, ja hon går som en klocka”, kom svaret.
”Så var, eller snarare när befinner vi oss nu exakt?”
”Precis som du önskade, tjugo år framåt i tiden. För att beräkna säkert och kunna använda oss av rätt vokabulär bör du konsultera Dr. Stoeckhammers grammatikbok.”
”Just det, toppen att vi har den boken, tack käre gamle Dr. Stoeckhammer!”, konstaterade Timor med ett belåtet grin.
Timor Chronos var en reslig man i sina bästa år, nu tjugo år framåt i tiden men fortfarande ändå bara medelålders. Han hade inte rest långt i distans, bara i tid, eftersom han var en äventyrlig person och dessutom väldigt nyfiken, han ville veta. I hela sitt liv hade han sökt kunskap, vetenskap i många fall, och hade så småningom hittat sitt eget område att forska inom, historia med koppling till resande: historiska vägar, handelsresor och pilgrimsfärder. Han var en rastlös själ som lät sig inspireras av sitt forskningsprojekt och därför ville erfara med egna upplevelser det som andra bara kunde läsa om. Med energi, sitt brinnande intresse, uthållighet och ska vi säga…ganska mycket tur, hade han så småningom hittat nyckeln. Det blev hans stora intresse – att resa i tiden.
De flesta resorna hade han gjort tillbaka i tiden till epoker han forskade om och som han ville veta mer om. Han hade tagit sig en titt på romarnas akvedukter och kullerstensgator, han hade iakttagit hur logistiken fungerade när kinesiska muren byggdes, han hade varit med på vikingars atlantfärder mot Kanada. Inte undra på att han hade gjort sig ett namn inom detta område, vem, på de flesta fakulteter och universitet, kände inte till den berömde Timor Chronos? Han hade skrivit ett otal artiklar, böcker och andra små skrifter som behandlade ämnet. Men ingen visste att han faktiskt själv också gjorde avancerade resor – fast i tid – ingen, utom Dr. Stoeckhammer.
De möttes av en slump inom universitetets väggar för många år sedan, när Timor fortfarande hade varit en ung, nyfiken men oerfaren pojkspoling på strax över 25 år. Han hade tillbringat många sena kvällar på det stora universitetsbiblioteket för att samla material till tentor, uppsatser och dylikt. En sen kväll när biblioteket snart skulle stänga och han måste gå hem till sin studentlya, krockade han med en äldre man med stort yvigt skägg och runda, stålbågade glasögon.
”Förlåt, jag såg mig inte för”, kastade han ur sig, backade ett par steg och stirrade in i den gamle mannens isblå ögon.
”Unge man, då möts vi till sist. Jag har haft ögonen på dig.”, kom det från mannen med en spröd fast knivskarp röst. Timor häpnade, den gamle mannen visste vem han var? ”Hur…ni vet vem jag är?”, fick han ur sig.
”Ja, du heter Timor Chronos och du studerar historia inom resande, om jag inte har fel.”
”De..det stämmer”, stammade han nu, ”och vem är ni, om jag får fråga?”
”Man skulle kunna säga att jag är ditt ankare, den som kommer ge dig verktyg att kunna hantera verkligheten när det blir dags. Hantera verkligheten, grammatiskt. Jag heter Dr. Stoeckhammer och det här är min grammatikbok”, svarade den gamle mannen och höll upp en tjock bok i stort format, en bok så stor att man skulle behöva en kartläsare för att hitta i den, ”du kommer att behöva den i framtiden, det garanterar jag.”
”Jag ber om ursäkt men jag förstår inte…”. Timor visste inte vad han skulle säga eller göra. ”Det är helt i sin ordning, unge man”, fortsatte Dr. Stoeckhammer nu, ”du kommer att förstå i sinom tid. Det är inte många som vet eller som har kapaciteten att ta till sig av hela detta spektrum, av låt oss säga resande. Men du kommer dit, det är jag säker på. När tiden är inne, glöm inte den här boken!” Och sen gick han sin väg.
Efter bara två dagar låg det ett stort paket i Timors postfack, i paketet låg Dr. Stoeckhammers grammatikbok, med ett litet meddelande från mannen själv om att detta var det absolut sista exemplaret av boken. Timor granskade boken noga men förstod inte då hur den skulle kunna vara honom till hjälp. Det skulle fortfarande ta något år innan han slutligen fann inkörsporten till sitt nya äventyrliga liv, tidsmaskinen byggdes och resandet i tiden började. Men den värdefulla boken, för Timor förstod genast att detta var en skatt att bevara, den följde honom tryggt genom livet tills den till sist fann sin hemvist i den nybyggda tidsmaskinen, och den hade stannat kvar där sedan dess.
Timor knäppte upp säkerhetsbältet som skyddat honom under den blixtsnabba resan, och öppnade takluckan till maskinen. En frisk luft med svag doft av äpplen och daggfriskt gräs slog emot honom. Han klättrade ur maskinen och ner på gräset i skogsdungen som omgav den. Han såg sig omkring, där låg Anderssons hage och såg likadan ut nu tjugo år framåt i tiden även om det måste vara en ny besättning av kor som betade där. Han skulle behöva klättra upp för sluttningen varifrån han kommit när han landade här, för att kunna se vidare i landskapet.
”Nu går jag på upptäcktsfärd”, sa han, ”vi täcker över maskinen med lite grenar och löv och sedan är det ert vaktpass tills jag är tillbaka. Jag blir inte borta länge, vi måste resa tillbaka i tid för middagen annars blir de oroliga hemma.” Maskinen tickade svagt till svar och ett par låga metalliska röster svarade: ”Aj aj kapten!”.
När Timor nådde backens krön spanade han ut över landskapet, allt var sig likt, grusvägen som slingrade sig ner genom dalen framför honom, och där långt borta skymtade han det lilla röda huset. Hans eget hus. Han skulle bara smyga lite närmare för att se att allt stod rätt till tjugo år senare. Han ville inte möta någon och riskera en konstig sammandrabbning, han hade ju ”bara gått ut en stund för att göra några ärenden i staden”. Hur skulle de reagera om de möttes, han fortfarande i femtioårsåldern och de andra tjugo år äldre? Tänk om han mötte sig själv? Var det fortfarande hans familj som bodde i det lilla röda huset? Han hoppades det.
Men det viktigaste av allt var att få veta om Eona, hans älskade dotterdotter. Ända sedan hon föddes hade han haft en känsla av ett speciellt band dem emellan, att hon skulle utvecklas till någon som likt honom själv frodades i ett äventyrligt sammanhang. Kanske fanns det speciella bandet också där eftersom han tagit över när Eona ännu var ganska liten och hennes mamma försvann. Han måste få veta. Hur såg hennes framtid ut? Det var därför han rest hit, för att få svar.
Smygande närmade han sig huset med dess ägor, allt såg lika fint och välskött ut som tjugo år tidigare. Den enda skillnaden han kunde se utvändigt var att någon hade byggt till en stor veranda utanför gaveln där biblioteket låg. Man hade öppnat upp väggen och omvandlat den till en stor glasvägg med en dörröppning i mitten, som ledde ut till verandan utanför. Vilken bra idé!, tänkte han. Det kanske var han själv som hade skapat den här fina miljön? Vilket ljus och så inbjudande biblioteket nu såg ut! Böcker hade en förmåga att äta upp allt ljus, förut hade rummet varit ganska mörkt och dunkelt. Han skulle ta reda på mer om det här, men hur? Fråga sig själv…?
Nu hörde han steg över gruset på gårdsplanen utanför huvudingången. Sakta tittade han runt knuten och såg precis en skymt av Eona som hoppade upp på sin cykel för att ta sig in till staden. Det var hon, så vacker hon var nu som vuxen! Hon såg ut att må bra men han ville veta vart hon var på väg, så han skyndade efter. Men snart försvann hennes cykel i fjärran, hon var för snabb. Vad skulle han göra nu? Han måste få veta hur hon levde sitt liv som vuxen.
Trött, svettig och törstig nådde han centrum av den lilla staden. Han satte sig en stund på ett kafé alldeles mittemot stadens bibliotek. Lite vatten och en kopp kaffe så skulle han snart vara i form igen. Som han satt där vid ett bord alldeles intill fönstret föll hans blick på ett föremål som äntligen gav honom den ledtråd han letade efter: det stod en cykel lutad mot bibliotekets fasad alldeles nära ingången. Eonas cykel!
Kapitel 5
NU
När Eona kom tillbaka till det lilla röda huset kände hon plötsligt att hon var hungrig. Hon gjorde i ordning en sallad och bredde en smörgås av sitt hembakade bröd. Brickan fylldes på med en kopp kaffe och en flaska källvatten och sedan tog hon med sig alltsammans ut till sin oas i trädgården. Solen stod högt på himlen nu och gräsplätten vid hammocken var helt i skugga, men det kändes bara skönt eftersom hon fortfarande var ganska varm efter promenaden.
Medan Eona åt lät hon tankarna vandra. Det var något väldigt konstigt hon nyss hade varit med om. Hade hon verkligen träffat på en tidsmaskin och dessutom samtalat med den? Vad värre var, hade hon verkligen övervägt att göra en resa i tiden? Allt kändes overkligt och ändå var det som om något oundvikligt höll på att hända henne.
Eona drog upp fötterna i hammocken, slog armarna om knäna och vickade på kroppen tills hammocken sattes i gungning. Sedan blundade hon. Hon njöt av ensamheten och tystnaden. Hon som nyss hade begråtit sin ensamhet och tomhet när Bella försvann! Men det kanske var just det: hon hade inte på mycket länge haft möjlighet att känna efter hur hon själv mådde, och vad hon själv kände och tyckte. De hade alla levt ett ganska hektiskt liv. Urban jobbade mycket som resande säljare, och Eona hade själv fått ta hand om barnens behov. Bella hade verkligen krävt mycket av henne. De hade egentligen varit mer som nära väninnor än som mor och dotter, något Eona idag undrade över om det hade varit så förståndigt. Bella hade inte haft så många vänner, utan istället delat allt med Eona som alltid varit där för henne. Alltid för dem alla. Timmy hade aldrig varit särskilt krävande, pojkar är inte så komplicerade, och dessutom var han bara ett barn ännu.
Eona hade alltid satt en ära i att ta väl hand om det hon hade omkring sig. Huset och trädgården tog mycket av hennes tid, och hon hade ägnat mycket tid åt att hålla det gamla biblioteket i fint skick. Det fanns en känsla av ansvar gentemot generationerna före henne, hon måste ta hand om det som getts henne av både hennes morfar och mormor. Hon älskade verkligen böcker, egentligen saknade hon sitt arbete som bibliotekarie.
”Men att få resa i tiden”, funderade hon, ”att få komma bort lite och uppleva något annat…” Tänk att få träffa morfar igen, som vuxen, det var en svindlande tanke. Hon var säker på att det fanns mycket som de skulle haft gemensamt, som de skulle ha satt värde på att få dela som mogna människor. Eona hade ju inte varit mycket mer än tjugo år när hennes morfar hade dött. Det var strax efter att hon hade fått sitt första jobb på stadens bibliotek. Då var hon oerfaren men ivrig att lära. Egentligen hade hon varit ganska självupptagen, så uppslukad av sin egen värld, att hon inte hade märkt vad hon gått miste om. Nu visste hon att det fanns så mycket som de kunde ha utforskat tillsammans, sådant som ingen annan i hennes omgivning brydde sig om.
Ibland försökte hon diskutera någon bok hon nyss hade läst med Urban. Eller fråga Bella vad hon tyckte om den senaste Nobelpristagaren i litteratur. Men det brukade vara hopplöst, det var helt enkelt inte deras värld.
Nu kändes det plötsligt som om nya vyer öppnade sig, kanske äntligen någon att dela allt detta som hon hade inom sig med.
Eona rätade på sig och sträckte på sina långa ben. Kaffet var kallt och maten uppäten. Hon ryste till, det började kännas lite kyligt att sitta stilla i skuggan. Hon tittade på sitt armbandsur och konstaterade att det ännu bara var tidig eftermiddag. Om hon satte fart skulle hon faktiskt hinna rensa ett par rabatter på framsidan av huset, innan det var dags att påbörja den utlovade middagen.
Efter att ha varit inne med disken och hämtat sina trädgårdshandskar satte Eona igång med att energiskt rensa en rabatt framför huset. Här stod inget hindrande i vägen för solens varma strålar. Fanns det något skönare än att känna solens ljuvliga värme över rygg och armar medan man påtade i den livsbejakande myllan?
Kapitel 6
NU
Eona tyckte alltid att tiden liksom stod stilla när hon arbetade ute i trädgården. Men egentligen var det precis tvärtom, för när hon avslutade sitt arbete och tittade på klockan fann hon alltid att tiden rusat iväg. Tiden, den tiden…
Hon förmodade att det var tid att gå in och börja på middagen, hon hade ju trots allt lovat att laga till något gott. Men först unnade hon sig ett skönt skumbad och tog sig dessutom lyxen av ett glas vin, fast klockan inte var så mycket än.
I badet släpptes tankarna åter lösa, lockade av de doftande ångorna och kanske av vinets värme. Jag har det ju egentligen ganska bra, tänkte Eona. Och vem skulle ta hand om dem om jag reste bort? Jag kan nog inte göra så emot dem. Dessutom tror jag att jag skulle sakna dem förfärligt… Vilken röra!? För hur skulle hon kunna veta exakt hur en resa i tiden skulle gå till? Vad är det som gör att vi människor har ett så vankelmodigt förhållande till tid, undrade hon. Vi vill liksom å ena sidan få tiden att stanna upp, behålla ögonblicket för evigt, och å andra sidan rusa in i framtiden. Det går ju inte ihop.
Eona reste sig ur badet och sträckte sig efter en tjock badhandduk som hängde strax bredvid. Medan hon gnuggade sig torr var det som om hon också gnuggade bort lager av melankoli. Framtiden, tiden låg ju faktiskt i hennes egna händer. Ja, naturligtvis fanns det sådant i livet som man inte kunde påverka, så var det ju alltid. Men hon kunde bestämma över om hon skulle ta itu med sitt liv och sina känslor av meningslöshet, eller om hon bara skulle låta livet och tiden gå.
När hon tänkte rätt på saken så var det bara en sak hon borde göra. Hon skulle höra av sig till biblioteket i staden och höra om det fanns någon tjänst ledig för henne. Sedan skulle hon använda sin energi och sin kreativitet för att kanske söka sig vidare därifrån. Hon kunde åtminstone erbjuda sig att bidra med det hon hade. Hon bestämde sig för att inte säga något till familjen ännu, utan begrunda det hela över natten och sedan se om det fanns någon tjänst för henne. De skulle nog bli överraskade över att inte ha henne där som en självklar del av huset varje dag när de kom hem. Men de skulle säkert alla vänja sig vid de förändringar som krävdes. Eona rätade på sig och kände sig med ens fylld av tillförsikt.
Smågnolande tog hon itu med förberedelserna av middagen. Det var alltid roligt att laga till en välsmakande måltid. Bella hade alltid hjälpt till när hon hade varit hemma och det kändes lite vemodigt att vara utan henne, men det fick gå. Till efterrätt tänkte Eona göra en äppelkaka enligt sin mormors gamla recept. På köpta stadsäpplen. Det fick henne åter att tänka på sin morfar. Var det fel av henne att kasta bort möjligheten att resa tillbaka i tiden för att träffa sin morfar igen? Och sin mormor? De hade varit fantastiska människor. Men hon hade ju fantastiska människor omkring sig nu också. Det vore naturligtvis slöseri att inte ta till vara det hon hade nära sig för att längta till något annat. Kanske någon annan i framtiden skulle vilja utnyttja möjligheten att använda sig av tidsmaskinen. Kanske Timmy… Eona ville inte tänka den tanken ut, den dagen den sorgen.
När maten var nästan färdig och bordet var inbjudande dukat hörde hon att en bil körde in på gårdsplanen, precis lagom i tid. Sekunderna efter kastades dörren upp och Timmy rusade in, han gav sig nätt och jämt tid att ta av sig skorna, innan han fortsatte in i köket. Urban kom strax efter något långsammare.
”Hej mamma”, sa Timmy ivrigt, ”vet du vad vi har med oss?” Han tog upp en plastpåse som han hade hållit i handen och tömde ut en hel bunt med resebroschyrer på köksbordet.
”Vi tänkte att vi kanske kunde göra en resa tillsammans ”, sa Urban med ett urskuldande leende.
”Kan vi inte åka till Antarktis, jag har aldrig sett några isbjörnar på riktigt ”, fortsatte Timmy.
Eona log ett inåtvänt leende, rufsade om i Timmys blonda kalufs och sa: ”En resa, det är precis vad jag har funderat på.”
Epilog
SEN
Sommaren var nästan slut, det märkte den unge mannen där han travade på längs uppförsbacken på den slingrande grusvägen som ledde bort från det lilla röda huset i dalen, den hårda vinden slet i hans kläder och bet i hans kinder. De hotande molnmassorna tycktes följa honom längs vägen, men ännu inga regndroppar. Vägen var bekant för honom, han hade gått den många gånger antingen själv eller i sällskap med andra, oftast med sin mamma som också älskade långa promenader. Nu hade han dock ett alldeles specifikt mål. Något han hade satt sig i sinnet att göra. Tiden var inne.
Medan han närmade sig ängen som sluttade ner mot träddungen därborta, ängen var nu fylld av högt gräs, ömsom grönt, ömsom gult, så tänkte han på hur han brukat smyga efter sin mamma för få veta vart hon var på väg. Han var alltid noga med att hon inte skulle upptäcka honom, det var som ett litet detektivarbete. En dag fick han belöning för sitt sökande. Han hade hört henne prata med någon han inte kunde se. Gömd bakom det gamla knotiga äppelträdet fick han se något mycket konstigt. Hans mamma satt på gräset och pratade…med sig själv!? Han smög närmare utan att tänka på var han satte sina fötter, en gren knäcktes under honom, det lät som ett pistolskott tyckte han. Hans mamma snurrade runt och kom på fötter.
”Timmy!”, utbrast hon nästan lite chockat. Nu såg han att det fanns något silverglänsande bakom henne.
”Vad är det där!?”, frågade han förvånat och pekade på föremålet.
”Detta var oundvikligt, Eona, det hoppas vi att du förstår”, kom en metallisk röst från den gamla maskinen eller vad det nu var. Timmy kunde inte tro sina öron, den pratade! ”Mamma, vad är det som händer?”
”Kom Timmy”, sa hon med mild röst och bjöd honom att sitta ner intill henne på gräset, ”så ska jag berätta och förklara allt.” Och det gjorde hon.
Timmy visste inte vad som hade gjort honom mest förstummad, att hans mamma konverserade med en tidsmaskin, att hans gammelmorfar, som han aldrig hade träffat, hade byggt en tidsmaskin, eller att det ens var möjligt att resa i tiden. Men på något sätt kändes allt mycket logiskt. När den första chocken hade lagt sig kunde han se att detta var något helt naturligt som helt passade in i hans verklighetsbild. När han var liten hade Eona läst massor av sagor och spännande berättelser för honom och ibland hade hon berättat utifrån sin egen fantasi. Det var nästan de berättelserna han hade tyckt bäst om. När han blev äldre hade han kommit henne ännu närmare och hade börjat förstå att trots sitt lugn, sitt milda och vänliga sätt så var hon också ganska äventyrligt lagd. Hon var alltid pigg på upptåg och att uppfylla hans fantasifulla önskningar om bus. Efter att Bella hade flyttat hemifrån hade de kommit varandra ännu närmare och han upptäckte också då att han delade hennes kärlek till böckernas värld. Han visste att det var Eonas morfar som hade grundat det fantastiska biblioteket som fanns i huset och nu fick han veta ännu mer om honom. Om arvet som generna och tiden hade gett honom.
”Har du rest i tiden någon gång?”, kunde han inte låta bli att fråga. Hon såg ut att tveka lite men sen svarade hon: ”En gång. Jag hade bestämt mig för att låta bli, att låta det förflutna och framtiden vara, det som sker det sker… Men jag var orolig för din syster och behövde få veta. Så jag reste framåt för att ta reda på hur det skulle gå, jag såg inte dig så jag vet inget om din framtid, men jag blev lugnad angående Bella i alla fall.”
Han stirrade på henne med både nyfiken och lite skärrad blick. ”Du måste berätta! Vart…till när reste du? Vad såg du?” Hon sträckte ut sin hand och smekte honom på kinden, log milt mot honom, och sen sa hon: ”Det kanske är lika bra. Som Stora sa, det var oundvikligt. Jag reste bara tio år framåt i tiden. Vi chansade på att hon skulle vara kvar här i trakten då. Jag hade tur. Jag tog mig in till staden, som inte hade förändrats nämnvärt på tio år, det kändes skönt. Tänkte börja söka efter henne på biblioteket, så jag var på väg uppför trappan dit när jag hörde en röst från andra sidan gatan, en röst jag kände så väl igen. Bellas röst. Hon stod på trottoaren med en barnvagn och en liten flicka bredvid sig, hon såg mig inte. Den lilla flickan hade frågat henne något och Bella svarade henne. Sen såg jag hur de gick in på caféet mitt emot och satte sig vid ett bord alldeles vid fönstret. Sedan stod jag där en stund och spanade på min dotter och mina framtida barnbarn…”.
”Men wow!”, utbrast Timmy. ”Syrran har fått barn, jag har blivit morbror ”, fortsatte han förundrat. ”Hm…inte riktigt ännu Timmy. Men du kommer att bli det.”, sa Eona och log varmt. ”I alla fall. Bella såg ut att må bra och ha det bra, så jag kände mig lugnad och smög mig bort. Och det var det.”
Han mindes ännu hur han förundrat hade begrundat det han fått veta, det var alldeles galet men ändå så inspirerande. Det var några år sedan, och under åren som gick pratade de inte ofta om det som hade hänt, det var ju bara de två i familjen som visste, Eonas morfar var borta sedan länge… Men Timmy bevarade minnet och återkom ofta till tanken på att någon gång själv kunna göra en tidsresa. Både Eona, det visste han även om de aldrig möttes där igen, och han själv fortsatte att ta sina turer ner till skogsdungen på ängen. Nu var han redo.
Det gamla äppelträdet stod där som förut, nu var det översållat av rödglänsande mogna äpplen men också ett och annat gulnande löv. Han sträckte ut sin hand och tog ett av dem för att sen ta en stor saftig tugga. Mmmm, han tog ett till och stoppade i fickan, färdkost tänkte han.
Timmy hälsade på maskinens besättning och förklarade att nu var det dags för hans första resa. De välkomnade honom med glada och upphetsade röster. Han tog plats och spände fast sig, det kändes verkligen spännande.
”Så när vill du utforska?”, frågade Stora med stort allvar, ”till vilken tid ska vi kalibrera klockan?” Det var ju det som var problemet. Timmy skulle snart börja på universitetet i staden och hade fått den glimrande idén att besöka det när hans gammelmorfar gick där. Han visste att det var ett gammalt universitet och att gamle Timor Chronos verkligen hade gått just där, så det borde fungera. Men exakt när i tiden?
”Vi får göra ett försök”, sa han nu, ”ställ in klockan på… 102 år tillbaka i tiden.”
”Ska bli, kapten!”
På darrande ben tog sig Timmy sen ur metallkolossen för att orientera sig. Han tycktes befinna sig i en skog mer eller mindre, men tack vare uppförslutet kunde han hitta ut åt rätt håll, mot den slingrande grusvägen som borde leda både hem till det lilla röda huset och in till staden. Han stannade förundrat uppe på backkrönet och iakttog landskapet. Tänk vad det har förändrats på hundra år tänkte han, just som han skrämdes av ett ljud bakom sig. Det var hästskjuts som kom skramlande längs vägen. Mannen på kuskbocken satt lite framåtlutad och höll i tömmarna men gav sig ändå tid att nicka till honom och hastigt lyfta på mössan. Timmy stirrade mållöst på ekipaget.
Efter att ha funderat över sin egen uppenbarelse, sin klädsel och sin frisyr, bestämde han sig för att det var bäst att komma så inkognito som möjligt in till staden, annars kanske någon skulle skicka polisen på honom. Han kände sig liksom hundra år efter i tiden, eller snarare före… Med försiktiga steg tog han sig in till staden och överraskades över hur liten den var. Men eftersom universitetet utgjorde en gigantisk byggnad hade han inte svårt att hitta det. Han väntade en stund dold bakom ett träd på att ungdomarna som rörde sig över gräsmattan och den öppna ytan framför huvudingången, skulle ta sig in i byggnaden. Under tiden funderade han på vilken imponerande byggnad det här var. Hundra år senare såg den nästan likadan ut, även om ytterområdena var annorlunda och det fanns inga andra annex intill som Timmy hade sett när han var och hälsade på innan han bestämde sig för just det här universitetet. Tänk att han skulle gå precis där hans gammelmorfar hade gått, en svindlande tanke. Men nu ville han upptäcka mer.
Försiktigt smög han fram i korridorerna när han väl hade vågat ta sig in. De flesta låg tomma och studenterna verkade vara upptagna med föreläsningar och annat. Var skulle han kunna hitta Timor Chronos? Var detta rätt år? Timmy tog sig uppför ännu en trappa och förstod att här fanns en stor aula och även ett bibliotek. Han öppnade en av de stora, tunga dubbeldörrarna som skulle leda in till biblioteket, enligt vad det stod på skylten utanför. Ja, vilket underbart stort bibliotek! Han stod en stund och bara gapade över det han såg.
Plötsligt hörde han röster, Timmy skyndade sig att gömma sig bakom en av de stora bokhyllorna. Vilka var det här? Han lyckades smyga fram för att titta runt hörnet på bokhyllan och såg då en ung man och en äldre man med stort vitt skägg stå och prata.
”Unge man, då möts vi till sist. Jag har haft ögonen på dig.”
”Hur…ni vet vem jag är?”
”Ja, du heter Timor Chronos och du studerar historia inom resande, om jag inte har fel.” Timmy hoppade till där han stod, den unge mannen var hans gammelmorfar, Timor Chronos! Men vem var den andre?
”De…det stämmer och vem är ni, om jag får fråga?”
”Man skulle kunna säga att jag är ditt ankare, den som kommer ge dig verktyg att kunna hantera verkligheten när det blir dags. Hantera verkligheten, grammatiskt. Jag heter Dr. Stoeckhammer och det här är min grammatikbok…”. Va!? Dr. Stoeckhammer? Det var ju så författaren till den tjocka boken som låg i tidsmaskinen hette. Det här var ju helt fantastiskt, de hade träffats, hans gammelmorfar och Dr. Stoeckhammer! Undrar om mamma visste det här, tänkte han.
Timmy lyssnade tills samtalet var över och under tiden sög han i sig av det han såg. Han hade träffat rätt i tiden och verkligen fått träffa sin gammelmorfar, konstigt att tänka så när de såg ut att vara i samma ålder, men ändå. Han var nöjd.
På väg tillbaka till sin farkost begrundade han vad han hade upplevt, och när han närmade sig skogsdungen där tidsmaskinen väntade kände han att han hade något i fickan. Visst ja, färdkosten, det extra äpplet han hade stoppat i fickan innan han reste. Han satte sig på en trädstubbe i närheten medan han åt det läckra äpplet. Det var ett så vackert landskap här, så fridfullt. Hit skulle han gärna återvända vilken tidsepok han än befann sig i. När han ätit klart reste han sig, kastade äppelskrutten som blivit kvar en bit uppåt backen. Sen var han redo för sin återfärd och livet som väntade 102 år framåt i tiden.
Vad han inte visste var att äppelskrutten som han kastat ifrån sig skulle komma att leva sitt eget liv…eller nåja inte äppelskrutten i sig själv kanske. Men en äppelskrutt som förmultnar har ändå ett kärnhus, ett kärnhus innehåller kärnor, och en äppelkärna kan med tiden växa sig stort som ett träd…
Väl tillbaka till sin vanliga tid tackade Timmy sin besättning som återigen hade kalibrerat alldeles utmärkt. ”Vi lär ses snart igen”, sa han till avsked innan han skyndade hem till det röda lilla huset.
Den kvällen när de satt tillsammans och åt kvällsmat, Timmy, Eona och Urban, frågade Urban vad han hade sysslat med under dagen.
”Snart är det slut på de lata dagarna, det är snart dags för dig att börja på universitetet.”
”Ja, det ska bli roligt. Det är verkligen ett fint gammalt ställe, längtar efter att få utforska det stora härliga biblioteket. Man vet aldrig vad man kan hitta där…”, svarade han nästan lite drömmande. Eona tittade forskande på honom.
”Det kommer tiden att utvisa. Det är jag säker på.”, sa hon sen med ett konspiratoriskt leende.
Slut!
Författare: Carina Jönsson
Instagram: marina2025hbooks