Kategorier
Noveller

Tredje helgen i augusti

Längs med det dukade långbordet lyser lyktor upp kvällen, som långsamt mörknar. Ellinor betraktar familj och vänner som satt sig ned, hon lyssnar på deras förväntansfulla småsurrande. Tredje helgen i augusti är här, och det är dags att öppna de utböjda, till bristen tänjda, surströmmingsburkarna.

Ellinor känner de fuktiga grässtråna som klibbar fast på fotsulorna. Solen har dämpats och vinden blivit svalare. Det är nu som både fisken och tiden blivit tillräckligt mogen. Sorlet stiger runt bordet och blandas med lukten av jäst förruttnelse när den saltade strömmingen läggs på tallrikarna. På bordet finns tunnbröd som smöras, fylls med mandelpotatis, strimlor av rå rödlök och benad fisk. Resultatet är en rejäl måltidsmacka. Strömmingen i sig smakar mest salt, men smöret och osten tar snabbt åt sig syrorna från fisken och börjar tillslut smaka så som omgivningen luktar.

Det här är högtidsstunden då det är okej att äta med händerna. Tillsammans med skratt och prat serveras flaskor med öl och små glas med snapsar. Och mjölk; ett måste kring augustibordet.

Ellinor häller i sig ett glas mjölk, reser sig upp och promenerar tyst för sig själv ner till sjön. Det är fortfarande varmt nog för ett kvällsdopp. I vattenytan speglas björkarna och de högresta tallarna. Hon känner sommaren mot sin hud när hon tar av sig kläderna. De första simtagen i sjöns ljumma vatten sköljer bort alla lukter från den högtidspyntade altanen.

Mitt ute i sjön ser Ellinor bubblor som sjuder upp från botten. De rör om i den lugna ytan. Ellinor gissar på en stor gammal gädda. Ibland simmar älgar över sjön, men de dyker inte under ytan. Inte vad hon sett i alla fall.

När hon tar de första tunga stegen upp på land så är lukten av förruttnelse tillbaka. På något sätt lyckas den ta sig från festbordet och ner till sjön. Precis som musiken, tänker Ellinor, när hon hör hur de vuxna börjar sjunga med i sina favoritlåtar. Några kommer snart börja spela luftgitarr då solopartierna sätter igång. Allt det där har hon sett förut.

Stubben vid vattenbrynet blir en bra plats att sätta sig på. Väl påklädd ser Ellinor hur en stor och lång gestalt närmar sig från vattnet. Detaljerna blir allt tydligare. Håret är slemmigt och det flätade skägget påminner om tång. Tatueringar täcker armarnas grånade skinn. Gestalten bär ett brett skärp med stort spänne, stövlarna är av läder. Hennes mamma skulle tycka att det fanns en snygging, där under förruttnelsen. Gestalten påminner om artisterna på idolplanscherna från de gamla tonårstidningarna, de som hennes mamma nostalgiskt sparat och visat för Ellinor.

Blicken hos gestalten är dimmig och längs ena byxbenet rasslar en rostig kedja. Ellinor känner stanken; likadan som den från fisken hon lämnat kvar där borta på bordet.

Hon stoppar handen i sin ficka medan hennes blick följder gestalten. Ellinor tar fram och snurrar på den finaste rödlök hon någonsin sett. Hon har tänkt plantera den, så att ännu fler rödlökar kan växa upp. Minst lika fina som detta exemplar. De skulle hon sedan skiva och lägga i glasburkar, tillsammans med ättika och socker. För extra styrka i smaken brukar hennes mamma krydda det hela med chili. Picklad rödlök är hur gott som helst. Och kontrasterna i det röda och vita så vackert att se på.

Gestaltens grumliga blick betraktar flickans knä, med alla dess somriga skrubbsår. Fokuset skiftar till rödlöken i hennes hand. Synen på något ätbart får minnen av mat att ta fart hos gestalten. Ellinor noterar dess reaktion när hon tar ett steg framåt.

Hon böjer sig ner mot marken och knuffar rödlöken med sin hand. Den rullar vingligt iväg och stannar framför de stövelbeklädda fötterna. Gestalten tittar på henne, plockar upp och studerar rödlöken. Tar sedan fram en klump ur sin ficka och knuffar den till Ellinor. Klumpen glimmar till. Den ser precis ut som ett stort hjortron, men bärnstenen är hård. Hon börjar rulla den mellan sina händer.

Ellinor hör suck efter suck rossla ut från kroppen framför henne. Gestalten kan inte längre prata, men är ständigt beredd på att berätta sin historia. För vem som helst. Om den ödesdigra natten. Vinglandet från festen för att ta ett dopp, men väl nere i vattnet inte kunna ta sig upp över ytan igen.

Allt börjar om igen för gestalten när den vänder sig bort från flickan och beskådar sitt hem. Vatten överallt och ständigt törstig, men kan inte längre svälja en enda droppe.

Precis efter gåva mött gåva så tystnar fåglarna tvärt där i träden, inför det annalkande ovädret. Med ett tungt plask sjunker gestalten under ytan, som en livlös klump. Ner till gäddorna och abborrarna. Ingen av dem talar med varandra, men alla sveper runt där nere och förstår.

”Allt kommer bli bra”, ropar Ellinor ut över sjön och hoppas att gestalten hör henne, ”det ordnar sig tillslut, jag lovar!”

Den livlösa blicken flackar till när gestalten svävar mot botten. Den stumma berättelsen fortsätter, som alltid, att följa med på resan.

Några änder lägger sig tillrätta vid vattenbrynet. Tillsammans med dem stannar Ellinor kvar en stund och lyssnar på lugnet.

Precis då ovädret bryter ut reser hon sig upp. Med bärnstenen i sin ficka börjar hon gå mot den inglasade delen av altanen. Där inne har alla samlats för att fortsätta festen medan sommarregnet vräker ned.

Författare: Carina Persson.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *