Ett korn av ingenting kan innefatta allt. Det kan kväva ditt andetag. Kornet som borde flyga förbi. Det tar död på något och gör det bärliga oumbärligt. Det etsar sig fast på hornhinnan det ställer allt på sin spets. Du vacklar, inget finns över dig inget under dig. Framåt in i ridån och din tid står still. Hjälp! Du hör dig själv. Hjälp! Alla skrattar. Ilskan bär dig och förgör dig på samma gång. Du skriker men i ett vakuum. Du ser inte längre, du gör inte längre. Motvinden är ditt enda motstånd. Lugn. Andas. Lugn.
Andnöd I neon
Lyckan lyser på en neonskylt. Det surrar till och den slocknar. Du tittar inåt där är det mörkt. Du famlar, du står rakryggad, ditt skal brister. Luften ger dig hopp men tyngden av lidandet gör dig vemodig. Du vill, du kan men ändå är det stopp. Labyrintens ingångar hänvisar i all sin prakt. Hittar du ut. Syret avtar, ryggraden förmultnar. Du vill inte, du kan inte, ingen säger stopp.
Rotlös
Vinden biter i träden på fältet. Sluttningen uppåt bär människan längs en smal stig. Det är tyst men vinden lyfter röster från då. Lyckan vandrar sida vid sida med motsatsen. Löven på träden fryser fast, tiden håller andan, kylan biter fast i själen. Tiden finns inte, hjärtat slår, tiden stannar, nej tanken stannar. Fälten är borta där stigen tar slut. Blicken över fallet ner mot den mörkblåa ytan vilar stilla. Tiden andas igen. Vinden slår kraft i vingarna som bär tanken. Styrkan slår rot. Vänd om.
Nusikt
Varför är man alltid två andetag efter?
Att vara vuxen oavsett livsstatus är ett förbannat maraton.
Andetagen liksom hugger i bröstkorgen eller nej de hugger redan i luftstrupen.
Ansträngningen att slå upp ögonen och känna pressen av alla prestationer och stressen över att helgen snart är nära och lika snabbt förbi.
Att hitta tid för sig själv men att i ett förvirrat tillstånd av ensamhet känna längtan efter samhörighet.
Önskan att allt ska var tyst kring dig men insikten om din sårbarhet när ingen är där. Rösten som brister när tålamodet är slut. Kroppen som värker av brist på träning.
Skönheten i att sova i sån klar kontrast till orklösheten… att tänka. Men man måste trampa framåt inte stanna upp för att reflektera. Mala och mala och mala. Snurrar jag eller cirkulerar allt kring mig. Jag hittar alltid ut men det är inte utvägen som är bekymret. Hur hittar jag in i själen. Vart är kärnan. Livet är inget pussel, livet är en förlist roddbåt på öppet hav, en pansarvagn som skövlar fram, en tidsperiod omringad av sina händelser, ett gråtande barn, en nostalgi över förlorade minnen, en blommande ros med vassa taggar. Jag måste stanna upp…bara en liten stund. Låta strupen få återhämta kraft. Men benen har missat signalen. Insikt, utsikt, försikt, nusikt? Bakåt i ett skimmer, framåt i en dimma. Djupt andetag. Jag är faktiskt
L Y – – L I G jag orkar bara inte springa så förbannat fort.
Författare: Jessica Sorting
2 svar på ”Vakuum”
Sällan läst en text som fångar känslorna (som jag känner igen, och vet att de är svåra att uttrycka) så väl. Tack!
Tack för dina värmande ord.