Appen bara snurrar. Jag står inte ut. Jag är så överhettad att
jag måste doppa mig i havet för att svalka mig, men vattnet är
inte tillräckligt kallt.
Jag kan inte sätta mobilen i viloläge för då kanske
den slutar leta, tänker Luciano.
Luciano är en ung man med solblekt vitblont hår.
Han har stannat intill ett räcke i kanten till medelhavets
kristallklara vatten. Det är flera meter ner längs muren innan
vågorna slår mot staden, mjukt men med ett bekant brus.
För några minuter sedan åkte en gammal Ford förbi och
körde nästan på den unga mannens fot efter han ställt sig lite
konstigt och öppet för att svära över en app.
Suck. Ett febrilt pickande på plastglaset är ett
mönster han repeterar tills han börjar längta efter något
annat som kan distrahera honom.
Efter åtta suckar svänger en dörr upp och några
turister knallar ut från ett turisthak, en taverna av något slag
som ser grekisk ut.
De är fulla mitt på dagen, tänker den unga mannen
och vänder sig bort, men ser sig snabbt över axeln igen. För
ett ögonblick känner han sig slemmig, som någon som ser
snett på alla turister, och det känns fel. Så han vänder sigtillbaka och hojtar. Glada fulla kvinnor vinkar och skrattar
när de vinglar ner för trottoaren. De blir också nästan
påkörda av den jäktade och jäktande trafiken.
Då har vi en sak gemensamt, nära-döden-upplevelser
– jag klarar inte heller bilisterna här. Som om jag hade någon
chans på blondinerna. Jag är snygg men inte på det sättet.
Luciano går åt samma håll som turisterna, för att ta
sig till marinan så han kan titta på fler tjejer och äta lunch.
Han tar ett par steg och inser att när han vinkade till
turisterna så tryckte han instinktivt på power-knappen på sin
mobil.
”Fan, jag glömde. Nu börjar det om igen. Snurra,
snurra, fan, fan, fan”, svär han lågt för sig själv när han
trycker på samma knapp och ser appen starta upp.
Stadens vita tänder, de gamla husen, reser sig i
horisonten när han fortsätter gå. Solljuset på armarna och
nacken får honom att inse att det kommer bli en vidrigt
varm dag med mycket aktivitet överallt, och inget roligt för
honom att hitta på. Han känner redan kvällen och det är
bara förmiddag.
Luciano önskar att han kunde röka inomhus
någonstans bara för att visa någon oskyldig hur frustrerad
han är. Han tar fram e-ciggen men lägger tillbaka den i
byxfickan. Ingen idé om han inte får röka ihop med någon.
Tjugo minuter senare befinner han sig vid guppande
segelbåtar och yachter. Guppandet gör honom alltid
illamående så han sätter sig under en gammal obrukad fyrför att nyttja skuggan. Nu äntligen ska han få dejtingappen att
fungera.
Mobilen är framme. Han svänger upp locket och
gnyr när han ser hela processen börja om igen.
I stället för att vänta än en gång så ringer han upp en
gammal vän, en tjej han dejtade för ett år sedan, men hon
har visst blockat hans nummer.
”Okej, okej”, säger Luciano när telefonen förklarar
att hans nummer är spärrat. ”Jag var väl för klängig. Om jag
fick en läsk nu skulle jag kunna skriva tio dikter om
ensamheten. Fan vad jobbigt det är ibland. Borde göra som
terapeuten sa och skriva ett fint brev till mig själv. Men jag
önskar att någon annan kunde skriva för en gångs skull.”
Luciano sitter i en halvtimme i fyrens skugga och
tittar på coola båtar som drar i väg vita hästsvansar som får
de andra båtarna att guppa, så mycket att han måste titta bort
som när man åker i en för snabb karusell. När halvtimmen
passerar anländer hungriga måsar som spanar från himlen
och landar på staden när spejandet är över.
Ping! Mobilen ger ifrån en signal och Luciano
hoppar upp och inser att han nästan hade somnat.
”Nej, fan, jag trodde det var en matchning!” säger
han när han läser reklammeddelandet från någon affär som
han nyligen handlade tröjor från.
När han fäller tillbaka mobilen och börjar vandra så
ser han något som ingen annan verkar se: en glimrande pärla
som har flutit iland vid en låg kant nära en träbåt.Det är nästan för varmt för att ens bry sig om pärlor,
men Luciano går med slappa steg hela vägen ner till båten
där allt är ett hemskt oljud av högljudda människor och
motorer som varvar. Där sätter han sig på knäna och doppar
handen i det skummiga vattnet. Först verkar ingen bry sig
om hans närvaro, men en unge med blå keps som äter en
glass går fram till honom och tittar på.
”Ff…” säger Luciano innan han inser att ett väldigt
ungt barn är precis bakom honom, så nära att han skulle
kunna knuffa ungen med en häftig rörelse.
”Är du hemlös?” frågar ungen.
Luciano skrattar så hela kroppen får slut på luft och
han sjunker ner på bryggan. Avslappningen hjälper
verkligen; han känner sig lägre och mer fokuserad. Hans
hand trevar försiktigt längs blöt sten.
”Nej, det är jag inte, jag är inte hemlös. Jag är bara
nyfiken”, svarar Luciano.
Ungen tappar intresset och börjar gå, men då känner
Luciano någonting hårt mellan långfingret och sidan av
tummen. Han inser att den kritvita pärlan är fastkilad mellan
två stenar. Han rycker enkelt loss den och återfår ungens
intresse när hans arm plaskar i vattnet och han skakar loss
lite skum.
”Vad är det!?” frågar ungen.
Luciano sätter sig med korsade ben för att titta
noggrant.”Det är visst en sann pärla, tror jag. Men titta, jag är
inte fattig och inte hemlös. Du kan få den”, säger Luciano
och räcker över pärlan som pojken tar.
Varför skulle jag se ut som en jävla hemlös?
Egentligen borde man skälla ut en unge när han säger en sån
sak till en främling. Jag är för snäll, tänker han.
Luciano lämnar bryggan, hans hand är täckt av
skummigt saltvatten som han får skölja bort senare för att få
bort stanken av havet. På ett stammishak slår han sig ner och
beställer något som inte påminner honom om båtarna och
guppandet – en tomatig pastarätt med fläsk i.
Jag känner mig upptagen idag men knappast att jag är
det. Kanske för att det är lördag och jag vet fortfarande inte
vad jag borde göra. Blir väl det vanliga. Fy.***
Det är eftermiddag, och Luciano vilar i sitt krypin på en vind
i en gammal lägenhetsbyggnad som en gång var ett sjukhus.
Han har ingen aning vad rummet högst uppe en gång i tiden
användes till, men nu bor han där sen han flyttade ut från
föräldrarna. Han har druckit en blaskig, iskall öl. Flaskan
vilar på golvet efter att han drog av de kalla dropparna mot
tinningen som omgav det kylda glaset. Det blev bara varmare
sen lunch. Ett cirkulärt fönster är vidöppet; det är placerat
för högt för att han sittandes ska kunna njuta av utsikten,
men ibland ställer han sig på tå och tittar ut. Just nu sitter
han på sin säng och inspekterar konturerna på en tegelvägg
medan han funderar, och under tiden spelar han postrock
på mobilen. Tanken var att hamna i något slags
förfesthumör av musiken och ölen.
Det enda jag njuter av nu är hur olidligt varmt alla
tycker det är, men min superkraft är hur lite jag bryr mig. Jag
skulle klara mycket värre utan att klaga. Ölen var fantastisk,
jag känner mig mycket bättre. Jag får väl sticka ut då, men
det blir samma ansikten.
Med musiken som ett bakgrundssurr startar han
samma dejtingapp som han trilskats med tidigare; Era
Romantica, som än en gång verkar ladda all data, bara för att
sen fastna i ett ständigt letande.Den snurrar och ber mig vänta, men jag vet att det
finns människor som använder den, tänker han.
Han lägger sig på sängen trots risken för att somna.
Han vill se ansikten, olika sorters tjejer. Just nu spelar det
ingen roll hur de ser ut. Och han vet inte ens om han skulle
bry sig om att läsa deras profiler – han vill bara se ansikten.
Allt han ser är en cirkulär grå pil över en varm, röd
bakgrund som pulserar mjukt som en hinna av tunt vatten
ovanpå en tjock röd textur. En text ber honom vänta
eftersom appen söker efter potentiella matchningar. Normalt
sett skulle den berätta att det inte finns någon i närheten att
matcha med, men det händer inte längre, vilket får Luciano
att tro att något inte fungerar korrekt.
En omstart av mobilen hjälper inte, han har provat
det flera gånger redan. Att avinstallera och installera om hela
appen leder bara till en frustrerande process där han tvingas
logga in på nytt med säkerhetskoder och annat som bara
frustrerar honom. Och när allt det är klart så hjälper det
ändå inte.
”Nu struntar jag i det här”, säger Luciano och tar på
sina skor och sticker ut. Några hundra meter bort har en
bekant till honom, Teri, fest. Musiken dunkar från
lägenhetens fönster och får det att verka roligare än det
brukar vara. Ikväll är alla de vanliga här; ett gäng andra
svettiga killar som vill supa lite för att sen mållöst dra ut.
Ingen av dem har direkt pengar att slösa men det går inte
heller att spara. Mellanlandningen är ofta en bar i
skymundan från turismen där allt är billigt men också tomt
och trist.Om jag spelar biljard en gång till så spyr jag, tänker
Luciano när han förstår var de kommer hamna om några
timmar. Men just nu slår han sig ned i en Terisoffa, en soffa
som Teri har hittat någonstans och fått sina närmare vänner
att släpa in. Lägenheten består av fyra soffor, riktade mot
varandra som en låda, och i mitten är ett fyrkantigt bord där
många dryckesspel har spelats. En session är redan i farten.
Tack och lov så är Luca här.
Luca dricker inte, han skjutsar folk, och trots att han
kan upplevas som tråkig när alla andra har dragits in i festens
virrvarr och drama så kan han mycket om allt möjligt, och
han är villigare att prata om normala saker när andra bara
svamlar strunt eller skriker som galningar.
Just nu har Luca lurats in i en diskussion med en
sluddrande trettioåring om fotboll. Lucas rygg är vänd mot
Luciano, som pustar och börjar spela med musiken med
smattrande fingrar på knät. Lucas svett stinker och får
cigarettlukten att skingras runt honom.
Någon kille som Luciano inte minns namnet på
ropar ’Luciano’ om och om igen och ber skrattandes honom
att vara med i nästa runda dryckeslek. Spriten står blandad
och redo på bordet.
Vilket slöseri att göra det här igen. Var tog min tid
vägen? tänker Luciano medan han nickar och böjer sig fram
för att spela något skitspel, och det enda han hoppas på är
att slippa behöva dricka mer än ett glas av den billiga,
utblandade camparin.Med nöd och näppe överlever Luciano supleken.
Spriten var utblandad med kolsyrat vatten, kanske aningen
för mycket vatten.
Fotbollsdiskussionen ebbar ut till några korta
medhållningar om saker Luca och trettioåringen redan har
gått igenom. Då lägger Luciano en hand på Lucas axel, och i
exakt samma stund reser någon på sig och börjar tjuta om att
åka till slottet för att festa dyrt. De kommer förmodligen åka
till slottet och strosa runt men något klubbande blir sällan av.
Några redan på väg medan bara ett par personer stannar för
att dricka mer.
”Luca, Luca!” hojtar Luciano.
Fyllechaffisen vänder sig om och ser på Luciano med
en dum, frågande blick.
”Öh?” grymtar Luca.
Fan vad korkad jag känner mig. Jag tänkte inte på att
det är en dejtingapp jag vill prata om med den här tönten.
Men appen är nu viktigare än själva längtan – den måste
fungera, av någon anledning.
Så Luciano klämmer till slut ur sig några ord medan
han skruvar sig på soffan.
”Kan du hjälpa mig med en datagrej?” frågar han.
”Ser jag ut som IT-support eller?” svarar Luca.
Luciano suckar och jonglerar med sin mobil som
han omedvetet hade fiskat fram medan han pratade. Det är
visst hopplöst att försöka.Men Luca är inte klar; självklart ska han hjälpa. Det
var bara hans dåliga sinne för humor som talade innan.
”Vad är det som krånglar?” frågar den svettiga killen
medan andra skriker om vem som ska sitta i passagerarsätet,
vilka som ska sitta i bak, vilka som får gå, och skämtsamt,
vem som ska tryckas in i bagaget.
”Oj! Här, kolla.” Luciano letar febrilt bland
värdelösa appar och hittar till slut dejtingappen igen och
startar den innan han praktiskt taget slänger telefonen i
Lucas händer. ”Appen funkar ju inte. Det är för dejting. Era
Romantica. Har du använt den?”
Tönten hinner knappt se Lucianos pinsamma profil
innan han börjar trycka på alla möjliga ikoner.
”Nej, alltså, där. Tryck där för att söka på tjejer. Du
behöver inte se vilka jag letar efter”, säger Luciano och visar
en sökikon.
”Vad är så speciellt med den här appen? Finns det
inte hundratals om den här krånglar?” undrar Luca. Han
trycker minst tre gånger på ikonen, slarvigt och hastigt, och
Luciano gissar att det är på grund av de gapande
ungdomarna som nu har börjat brottas med varandra i
samma hall som får Luca att stressa så.
Bra, brottning. Då får vi lite mer tid, tänker Luciano
innan han börjar fundera på ett vettigt svar till Luca.
Han kommer inte fatta om jag förklarar att jag är
både kåt och ute efter en livskamrat. De andra tänker bara,
sex, eller kärlek. Det finns något mitt emellan och det är vad
jag ser i den här appen.”Alla andra program vill att man betalar eller så är de
bara för one night stands. Den letar efter tjejer som jag
kommer tycka om”, förklarar Luciano, i hopp om att Luca
bara ska släppa ämnet, vilket den stora killen inte gör.
”Det finns många andra appar för det också. Är den
för att hitta rika kvinnor? Är det vad det handlar om?” frågar
Luca.
Jävla detektiv, tänker Luciano och lutar sig fram och
får syn på samma snurrande animation.
”Titta, den är fast i det där letandet. Den bara
fortsätter snurra. Jag blir galen”, säger Luciano.
”Ja, jag ser det. Om du har startat om den och laddat
ner senaste versionen så finns det inte mycket du kan göra.
Jag kan rensa cachen. Om inte det fungerar så borde du läsa
på om andra har fixat det redan på något sätt.
”
”Rensa cache då, snälla. Ingen har haft samma
problem”, säger Luciano.
Luca nickar och himlar med ögonen.
”Okej. Så du kan gifta dig med någon hagga från
Norge”
, säger nörden.
”Sluta. Jag vill bara att appen ska funka så jag kan se
vilka som väntar på mig”, svarar Luciano.
Luca slänger tillbaka telefonen i Lucianos famn. I
samma ögonblick tröttnar Teri på alla som sitter kvar i
Terisofforna och börjar gasta och vifta med armarna innanhan fysiskt lyfter någon kille från en soffa för att få alla att
förstå.
”Ut, ut!!!”
I trapphuset så hojtar Luca till Luciano medan ett
par fulla killar trycker honom nedför trapporna.
”Jag rensade cachen! Försök igen!”
En ritualistisk känsla väller upp i Luciano när han
funderar på att göra ett nytt försök, men det måste ske i en
aningen lugnare miljö – först måste han lämna trapphuset.
När han gör det så har killarna börjat bråka om sittplatserna
i bilen igen och accepterat att de flesta kommer få gå.
Ett obehagligt flax-ljud smackar plötsligt till långt
ovanför Lucianos huvud och får honom att rycka med hela
kroppen. Han tittar upp och ser ingenting. Sen känner han
en hand som drar i hans tunna ylletröja. Alkoholen kanske
var starkare än han trodde, för just nu vet han inte vad som
händer eller var han borde gå.
”Luciano, följ med! Vi skiter i slottet och drar till
Mani Fortuna och dricker tills de kommer dit. Vi kan spela
biljard med ägaren igen, det blir skitkul! Luciano, det blir
skitkul! Speciellt om du hänger med, du är så bra på
biljard!” skriker Teri glatt.
Teris grepp är hårt och håller i den korta ärmen på
Lucianos tröja, och sitter kvar efter Luciano försöker rycka
sig loss. Som om något observerar honom direkt ovanifrån,
så hör han ännu en kraftig flaxning.
Stsh!!! Luciano tittar upp och ser ingenting.”Vad kollar du efter? Följ med?” säger Teri.
Luciano sliter sig till slut loss och ser röda bromsljus
när Lucas bil bromsar vid första korsningen, och ett gäng
killar står i närheten och väntar.
”Jag vet inte”, svarar Luciano. Nu känner han sig
osäker på allt. Han kanske borde följa med men blotta
tanken får honom att rysa på ett sätt som gör att han vacklar
framåt. Han får det att se ut som att det är alkoholen som
gjort honom snurrig.
”Jag bjuder dig på en dyr öl”, säger Teri, och skrattar
tills han inte kan stå stilla längre och börjar putta på Luciano
för att tvinga fram ett svar.
”Okej, okej! Vi sticker”, svarar Luciano.
Sista gången. Jag kommer inte orka en gång till,
tänker han.
Ackompanjerad av jubel från de andra fulla killarna
så börjar Luciano gå längs de becksvarta gatorna. På vägen
dit skäms han för mycket för att prova appen igen. Tänk om
någon ser att han letar efter en livskamrat?
På Mani Fortuna är det noll procents chans att jag
hittar min typ. Fyllekärringar och gangsters intresserar mig
inte, tänker Luciano.
Följer gör en kväll med billig öl och ännu billigare
sprit med suspekt kvalitet som ägaren Mattia prackar på
killarna mellan biljardrundor.***
Lördagen försvann, det vet Luciano säkert för nu är det
söndag, dagen innan allt börjar om. Ständiga byggarbeten
ekar och slingrar sig in genom det öppna fönstret och
påminner honom om hur jävla jobbiga alla måste vara med
det konstanta arbetandet.
Luciano minns gårdagen när han ligger flämtandes
på ryggen i sin vrå på vinden och kämpar emot spyan – han
lyckas och skrattar lätt.
Bara halsbränna och törstig, törstig. Snälla ge mig
något att dricka, någon, tänker han. Alltid är det samma
insikt han kommer till – ingen är här för att ge honom vare
sig vatten eller en burk med iskall läsk som han kan vila på
sin svettiga bröstkorg innan han öppnar den för att sörpla
lite.
Med den insikten tvingar han sig upp och stönar när
magsäcken böjs och allt snurrar för att försöka dra honom
ner igen. Ljuset från mobiltelefonen gör så det sticker
bakom ögonen.
”Nu snurrar appen igen”, sluddrar han för sig själv
och börjar känna hur hela kriget är förlorat.
Efter tre sekunder får Luciano en matchning, just när
huvudet värker som mest.Det kan inte vara sant. Funkar den nu? tänker han.
Som om han är rädd för att något ska gå sönder,
lyfter han försiktigt mobilen med handflatan och stapplar
bort till fönstret för att få lite mer syre. Hittills har han bara
sett ett tjusigt kvinnligt ansikte, och hennes ålder som inte är
långt ifrån hans egen.
En jättefågel glider i en asymmetrikrossande,
bestämd, horisontell linje över kusten och siktar högerut mot
staden. Den girar, sen svänger den och försvinner från
Lucianos synfält.
Vad i helsicke var det? tänker Luciano. Han har
aldrig sett någonting liknande.
Grythet, frisk sommarluft som blandats med avgaser
och hav fyller Lucianos lungor när han faller tillbaka med
ryggen mot väggen under fönstret och tittar på mobilen som
han knappt vidrört sen matchningen.
Hon är fin men jag är mest glad att jag kan se folk.
Sienna heter du, förmodligen en turist så det skulle bli ett
one-night stand. Tråkigt men funkar kanske. Nu tänker jag
bara med kuken igen. Jag skiter nog i dig, Sienna, tänker
Luciano när han försiktigt drar bilden på Siennas leende åt
vänster, så försiktigt att han inte släpper taget med tummen.
Bilden vrids 45 grader. Bakom är det tomt, inga fler väntar
för att bli tittade på.
Nej men vad är det här? Det kan inte bara vara en
enda som använder Era Romantica, funderar Luciano, och
nu drar han ännu försiktigare tillbaka bilden där den tidigare
var så han kan inspektera kvinnan i en minut till.Magen vibrerar, den vet inte om den är hungrig eller
vill tömmas så det känns inte som ett vanligt kurrande. Allt
den har fått är vätska. Luciano flämtar och tittar ut igen och
ser samma fågel glida förbi från samma avstånd. Synen ger
honom en känsla av déjà vu, och känslan förstärks när han
tittar ner på samma bild av Sienna.
”Okej, okej”, säger han, som om bilden försöker
övertala honom om något. Han trycker slappt och sladdrigt
på hennes namn och börjar läsa profiltexten.
’Hjälp mig’
.
Hjälp mig?
Varför i hela, skulle någon skriva så på sin profil?
Luciano försöker förstå. Om det fanns flera profiler att titta
på så hade han inte pausat en sekund och i stället scrollat
vidare.
Hon är mindre än en kilometer bort.
”Okej,
” viskar han.
Om jag sveper bilden åt höger och hon inte matchar
med mig, då kommer jag inte se hennes profil längre. Om
hon är så nära kan jag väl gå till närmsta café och se mig om.
Tänk om hon är i krokarna. Det är inte en stor stad. Men
mest av allt behöver jag vatten och det finns gott vatten på
caféer.
Efter en hetsig dusch kämpar sig Luciano ut, i
fräscha kläder och med lite gelé i det bleka håret. Men
huvudet går inte riktigt att hålla rakt, utan han går slappt och
trött, suckandes. Staden ser ut att ha förlorat sin färg idag,men ändå är himlen klar. Idag är det inte lika många
människor ute för att käka glass eller titta på båtar.
Han går till närmsta café och beställer en kall cola
som får honom att rysa efter en smuttning. Magen skriker att
han måste ta det lugnt. Han kollar på appen igen. Sienna är
mindre än en kilometer ifrån honom.
Hon så nära, tänker han. Gick jag åt rätt håll?
Förmodligen, mer centralt trots allt. Hennes leende är
obehagligt; som en fasad nu när jag har läst texten hon
beskriver sig själv med. Vad är fejk egentligen? Bilden eller
texten? Hon skulle kunna vara död och i helvetet, och det
enda jag ser är det där leendet.
Men jag kan tänka i nivåer om jag vill, abstrakt och
pragmatiskt på ett sätt där nivåerna går hand i hand.
Luciano tittar upp och ser samma fågel glidflyga i en
cirkel. Nu ser han vad det är: en pelikan som måste ha rest
österifrån, med svart näbb och gråprickiga fjädrar, som om
någon har duttat den med en sotig bomullstuss – insidan av
fjäderdräkten är vit som väggarna på de gamla husen som ser
ner på marinan.
Om du är i fara så ropar du på hjälp. Om du dör
säger du ingenting längre, du är tystad. Nu hamnar din ande
i helvetet och du brinner för något du har gjort. Då ropar du
på hjälp, det kan jag lova. Men hundra år i skärselden, ropar
du fortfarande på hjälp? Det här ropet är inte en gammal
flaskpost. Det känns färskt, nytt, tänker han.
Ringsignalen från en främmande mobil påkallar
Lucianos uppmärksamhet, och snabbt inser han att ljudetkommer uppifrån. Pelikanen glider i väg, och Luciano reser
omedelbart på sig, lämnar pengar för drickan, och följer
raskt efter djuret.
Pelikanen kunde glida länge men var till slut tvungen
att vila. Luciano klättar på gamla trappsteg i en sunkig del av
staden, och går sen nedåt där trasiga hus är byggda längs en
klippkant, så nära att man kan fundera om byggarna hade
någon slags morbid fascination. Vissa hus är omöjliga att bo
i, utdömda som för farliga, speciellt för familjer, och Luciano
är tvungen att försiktigt besöka en grå ruin där ränker har
ringlat uppåt och klamrat sig fast längs förfallet murbruk.
Taket han befinner sig på kommer rasa samman en dag,
kanske nu. Men han vet var pelikanen är, den är så nära.
Bara runt ett hörn vid en skorsten befinner den sig.
Svettig och skakandes går Luciano med släpande steg
på det vita, flagnande platta taket; hans fot trycker till lite
innan han kan lita på att underlaget kommer hålla. Hans
hand vilar på skorstenen. Marken håller. Han vrider på
kroppen och ser runt hörnet. Där står pelikanen som redan
tittar på honom. Den ser större ut än när den är i luften.
Korkad som trodde att jag kunde smyga mig på
honom; han hörde mig men har inte flugit i väg än.
Pelikaner använder mycket energi för att lyfta. Han är trött
eller så ser han en poäng i att stå kvar, tänker Luciano.
Fågelns svarta ögon skiftar hastigt fokus, ner och sen
tillbaka in i Lucianos blick. Den ser osäkert ner och backar
några steg, men lämnar en för liten yta för båda att stå på.
Luciano står kvar men sätter sig på huk.Då börjar pelikanen nicka. Luciano vet knappt hur
han ska reagera, men sen förstår han. Den nickande
rörelsen blir skarpare och ryckigare, och pelikanens huvud
rör sig långsamt upp samtidigt som en rektangulär form reser
upp för strupen och pressar gråvita fjädrar utåt tills en
telefon kommer upp och töjer strupsäcken. Nickningen blir
en bugning och pelikanen hostar upp mobiltelefonen som är
täckt av slem. Snett bakåt tar den några fler ostadiga steg tills
fötterna är precis vid kanten, och tittar sen ut mot havet
medan den vrider på huvudet för att skåda måsarna från igår
som än en gång landar i marinan.
”Siennas mobil. Tackar”, säger Luciano. Pelikanen
hoppar lätt och tittar på Lucianos händer som plockar
telefonen som redan har börjat torka under solen.
Sen dyker pelikanen för att med utfällda vingar falla
längs klippan.
Mobilen är låst, men batteriet är inte slut. På något
sätt är det skönt, tänker Luciano och sätter sig sen med
dinglande ben vid samma kant där pelikanen stod.
Undrar om jag verkligen är sjösjuk av mig, tänker
han.
Han vinkar till fågeln som precis fick vind under
vingarna; kroppen rör sig i en båge och tornar uppåt, högre
än där Luciano sitter.
”Du är inte heller det minsta trött”, säger Luciano.***
Vid marinan står rika killar med sina troféfruar och visar
sina dyra båtar. Luciano kan inte förneka att de ser
fantastiskt sköna ut, men en tanke slår honom när han
vandrar längs en brygga där många killar i polo virar rep runt
armarna eller fipplar med digitala paneler vid rattarna.
Det spelar ingen roll vad jag bordar. Antingen blir jag
sjuk eller inte.
”Du, det är inte normalt att korsa det adriatiska havet
med en liten segelbåt. Man måste akta sig för oljepråmar och
så tar det mer än en dag. Två dygn, kanske tre i värsta fall. Vi
skulle få segla ner till Otranto, och sen till Korfu. Du kan väl
åka med en större färja?” säger en man som behövs
övertalas, för Luciano har ingen lust att distraheras på någon
stor färja. Han vill känna vattnet med handen när båten
lämnar marinan.
Till slut är han ombord på en sådan mindre segelbåt
och han kan äntligen lämna de som står stilla vid bryggorna.
När vinden slår i seglet och rycker i det tills polyestern töjs
hårt så gråter Luciano nästan av en känsla av lättnad. Ljudet
påminner honom om ett vingslag.
Appen snurrar aldrig längre när han startar den. Så
länge som han håller Siennas mobil laddad så matchar de
med varandra. Det är en fallerande magnetism han känner
när båten lämnar staden; hans kropp slits bort från en
centrifugalkraft han aldrig tidigare förnam. Känslan får honom att lägga sig på rygg, och då ser han fiskmåsarna som följer båten.
”Nu rensas cachen”, säger Luciano.
Författare: Tobias Viklund ( toby.penname@outlook.com)