Jag ska inte gifta mig! Vrålade Nathalie rakt ut i en Elie Saab. Folk måste tro att hon hade blivit galen. Det hjälpte inte heller med alla kvistar i hennes hår eller att hon frenetiskt fortsatte vifta med sin brudbukett fylld av orkidéer och citronblad. Som redaktör för ett av Sveriges största bokförlag skulle Nathalie väl ha vetat bättre, än att få för sig att någon stork förföljde henne mitt ute i ingenstans. Ja, det vill säga mitt ute i den skånska landsbygden.
Brudklänningens glansiga tyg skulle vara genomlysande och inspirerat av Art déco. All mikado och satin för att inte tala om klänningens exklusiva chantillyspets hade Nathalie fått reda på, råkade utgöra alla brudars drömklänning. Drömklänningen för alla blivande brudar förstås. Inte för att den hånskrattande tonårskillen på cykel verkade bry sig om alla swarovskikristaller på volanger, blomsterapplikationer, point d’esprit eller silvertråd. Ingen täckning hade hon förstås heller! Stapplande rusade hon fram i ett par kungsblåa satinpumps med spännen och spets. En grupp fågelskådare stirrade förvirrat på henne. Några äldre herrar riktade sina kikare mot henne istället för fåglarna. Någon av damerna pratade om ett gömsle och hur det gällde att inte störa några häckande par. Bakom Nathalie hördes ett skramlande ljud. Hon anade ljudet av klapprande steg och stannade genast upp, samtidigt som fågelskådarna förtjust vände sig mot Nathalie. Åh, tänk att få se Odette Svania! Utbrast en av de äldre damerna med en drömsk min. Odette Svania? Undrade Nathalie frågande samtidigt som hon insåg att den där storken utan vidare började skvätta vatten på henne. De bringar tur, unga dam! Ropade en av de äldre herrarna belåtet när den där storken utan vidare skuttade runt omkring bakom henne. Tur?! Upprepade hon irriterat. Storken, eller Odette Svania betraktade tydligen Nathalie med sina plirande ögon och hade definitivt kunnat hånskratta åt henne. Kanske började Nathalie faktiskt bli galen. Eller så kunde faktiskt den där storken se ut att undra varför en har inte blivit dumpad vid altaret-brud hamnade nära häckningsplatsen vid sjön.
Nathalie ville bara omedelbart få tag på Johanna. Södra Sveriges mest kompetenta grafiska formgivare borde väl ändå veta vad som kan pågå? Utan vidare hörde hon det där klapprande ljudet igen. Pensionärerna som brydde sig om näbbklatter hade tydligen också följt efter henne. Allt för Odette Svania tydligen. I bakgrunden anade Nathalie förstås att Odette Svania stirrade på hennes metalliskt pastellrosa naglar, eller kunde det vara hennes mobil? Avlägsna signaler hördes vid vassen. Småfåglarna vid vassen tittade misstroget på henne, som om de inte helt kunde förstå vad Nathalie gjorde där ute med mobilen. Vågade hon ens hoppas på täckning? Knastrande ljud fick Nathalie att börja smacka otåligt med läpparna. Hallå, är du där?! Utbrast hon. Irriterade fågelskådare hyschade henne på avstånd samtidigt som någon liten flicka fick för sig att kasta pommes frites till storken vid Nathalie. Jag hör dig knappt, Nathalie! Hörde hon Johanna säga i bakgrunden från sitt trygga Lund-kontor. Vad är det som händer?! Fortsatte Nathalie frustrerat och snurrade runt så att kjolen klockade sig. Alltså, jag har försökt ringa den där fotografen från eventföretaget i Malmö men eh, hon finns inte riktigt. Ljudets sprakande gjorde Nathalie än mer förvirrad. Finns inte?! Upprepade Nathalie förbryllat och vände sig om så tvärt att hon nästan snubblade i sina klackar. Johanna, jag är inte ens en omslagsmodell! Utropade hon irriterat. Nej, men vi vet ju att Oscar Åhlander erbjöd ett så pass bra kontrakt och visst vill du väl ha honom? Förvirrat stannade Nathalie upp. Ja, för manliga romanceförfattare i Sverige växer typ inte på träd! Kommenterade Nathalie och rynkade pannan. Varför hon nu ens förklarade det för Johanna.
Oscar Åhlanders bok Solnedgångens klockare om en akademikerdotter som rymmer till USA med den fattiga klockaren August i 1800-talets Sverige kunde knappast vara mer överskattad. Hela Sverige betedde sig som om han uppfunnit romance. Stora förlag har ju förstås alltid tackat nej till aspirerande författare, och att inte gå vidare redan vid manusidén hade hon förstås kunnat välja. Men att avböja det manuset skulle ha varit som för ett sjukhus att tacka nej till antibiotika. Förlagsvärlden skulle ha idiotförklarat Nathalie Magnusson. Så visst hade det väl varit värt allt detta även om hon kände sig fånig med all rosa och kopparfärgad ögonskugga, förutom att fotograferingen inte hänt. Hanna Jonsson är väl en verklig fotograf? Frågade Nathalie irriterat. Hennes tålamod började snart verkligen ta slut. Företaget hon jobbar på finns, och egentligen ska Hanna också vara verklig men det går inte att hitta henne, kommenterade Johanna. Nathalie himlade med ögonen. Skulle den mer eller mindre nybakade studenten och ljudboksproducenten Felicia från Landskrona veta mer? Suckande blickade Nathalie ut över den där sjön. Varken några häckande storkar eller den där Odette Svania skulle få ta ifrån Nathalie hennes mest lukrativa kontrakt. Det är en bästsäljare hon själv avskyr, men bästsäljaren med stort B. Därför skulle hon hitta en förklaring, om det så krävde att behöva ringa runt till alla i hela litteraturbranschen. Någon tecknare måste väl veta någonting? Från minsta till största förlag kunde ingen påstå att hon skulle ha brist på kontakter åtminstone. Sveriges mest eftertraktade författare borde definitivt veta mest.
Den vita storken reste graciöst på sig, det fick hon ändå erkänna. Gurglande och sörplande ljud blandades om vartannat. Smygande letade Odette Svania fortsatt efter godsaker, men ville trots allt inte lämna henne ifred. Kanske hoppades Odette Svania på en fiskbuffé. Odette Svania betraktade fågelskådarna som nästintill mytologisk med sina lätt silverglänsande fjädrar (säkert av smuts eller någonting) Storkar som skulle föra med sig tur, var det ju dessutom ja. Fler barn började utan vidare kasta pommes mot vattenkanten som den numera väldigt sociala Odette Svania blev intresserad av. Håll dig undan! Uppmanade Nathalie strängt som om Odette Svania skulle lyssna på det. Odette sneglade ilsket på henne. I ögonvrån anade Nathalie att hennes skärm blinkade för fullt med alla möjliga uppdateringar, men innan hon ens hann ringa Oscar la Nathalie märke till att Johanna ringde tillbaka. Hallå, vad vet du mer? Skyndade sig genast Nathalie att fråga samtidigt som en hel koloni med storkar verkade ha samlats i närheten av henne. Var är du någonstans? Undrade Johanna. På hemlig plats i Skåne, skynda dig att berätta vad du vet innan… Ett gnisslande ljud fångade genast hennes uppmärksamhet. Vänta! Ropade Nathalie. Panikslaget trevade hon med handen efter mobilen. Innan hon visste ordet av det hade den där Odette Svania ryckt mobilen från hennes hand, bokstavligen. Åh nej, mumlade hon stressat. Var är du?! Utbrast Nathalie ilsket, på väg att storma ut i ängsmarken trots hennes klänning. Några fågelskådare skyndade mot henne. Men de har ju bo där förstår du väl! Protesterade en äldre dam med lila basker och tubkikare förfärat. Men Odette hann ju ta min mobil!
En stork hann få tag på min mobil. Hade hon inte låtit galen innan det skulle väl Nathalie definitivt göra det efter en sådan sak. Storkarna hade officiellt slutat förfölja henne. Odette Svania tyckte tydligen att Nathalies viktigaste kontrakt inte kunde göra förlaget så mycket att förlora, trots att det skulle vara avgörande för hennes karriär. Varför hade de inte bara tagit kuvertväskan i silver från Balenciaga istället? Undrade hon och stirrade på det glittriga eländet. Några rasslande löv hördes bakom henne och för en stund undrade hon om Odette Svania tröttnat på att flyga runt med hennes mobil. Nu blandar du ihop storkar med skator! Rättade med ens den där damen i lila basker henne samtidigt som hon fundersamt rynkade pannan åt hennes utstyrsel. Tydligen hade Nathalie råkat säga det där om väskan högt. Inte för att det gjorde någon skillnad med att få till den där bedrövliga fotograferingen till omslaget. Allt det där om att göra vad som helst för sina kunder. Du vet väl hur fantastiskt det är att de vita storkarna återvänt? Damen i lila basker med silverlockarna och det röda läppstiftet avbröt hennes tankar. Ja, visst de är väl fina! Mumlade Nathalie, som för att försöka att inte avslöja alltför mycket om sin okunskap. En vindpust fick lukten av jord och gräs att blandas med någon alltför blommig parfym. All ros och ringblomma stack i näsan på henne. Du tänker väl förstås inte på vita storkar från ditt fina storstadskontor förstår jag? Kommenterade hon. Nathalie skruvade obekvämt på sig. Birgitta heter jag förresten, och ja, det är inga problem att erkänna även för oss inbitna ornitologer, poängterade hon.
Avslappnat vände Birgitta ansiktet mot solen, samtidigt som Nathalie storögt tittade upp efter att ha tyckt sig ana en skymt av Odette Svania. Inte för att hennes mobil bara skulle ramla i knät på henne. Sådan tur räknade hon inte med.Vi är flera som tyckt oss se Odette Svania för 20 år sedan, berättade Birgitta. Vår kära Svania är nämligen lite av en legend! Fortsatte hon belåtet. Ett antal fåglar skymtades omkring dem, på ett sätt som fick Birgitta att växla blicken mellan vassen, träden, ängen och henne. Vita storkar ska förutom nu förstås, nämligen inte ha skymtats i Sverige sedan sent 40-tal, konstaterade hon. En belåten gräsand simmade lugnt förbi dem. Till och med gräsanden kunde misstas för att fundera över varför en erfaren ornitolog i lila basker hamnat bredvid någon icke-brud. Men du är förstås här på grund av…? En försvunnen fotograf och någon alltför självbelåten författare som får för sig alla möjliga konstiga påhitt men inte kan kontaktas, slank det genast ur henne. Ett kärvänligt skratt undslapp Birgitta. Förutom att vår Odette Svania hann få med sig din mobil förstås? Fyllde hon roat i. Visst, erkände Nathalie och undrade samtidigt vilken återförsäljare eller underleverantör, hennes topasörhängen från Buccellatti skulle skickas tillbaka till när ingen fotograf dykt upp. Allt är faktiskt inte som det verkar! Tillade Birgitta kryptiskt. Alla stylister och make-up artister fick sig väl ett gott skratt, mumlade Nathalie. Ja, min son hittar väl på en del dumheter ibland får jag faktiskt erkänna! Hade Nathalie druckit sin vanliga Cortado eller Matcharita skulle hon definitivt ha satt det i halsen. Din son? Upprepade hon förvirrat.
Visst kunde hon se de gemensamma dragen, hur ofattbart det ändå hade varit att få reda på. De charmiga smilgroparna, havsblå ögon och samma avslappnade uppsyn. Klart att Birgitta skulle vara Oscar Åhlanders mamma. Han ville knappt göra en bokturné alls, inflikade Nathalie utan vidare och fingrade tafatt på safirsmycket hon absolut inte trodde kunde vara äkta. Antingen var det väl bara ett stort skämt för att tydliggöra hur mycket han verkligen inte lyssnade på andra som det ultimata sättet att fastställa hans icke-lagkänsla eller… Nej, han gillade aldrig det där med kändisskapet, poängterade Birgitta. På avstånd anade hon att Odette Svania, (förmodligen med flit) återvänt utan hennes mobil. Utan vidare vände sig Birgitta mot henne. Men visst var det väl ändå att ni två faktiskt råkade vara överens om en hel del? Inflikade hon. Nathalie rynkade pannan och försökte bortse den där sprängande känslan i bröstet av ett hjärta som bultar för snabbt vid tanken på någon. Egentligen hade hon aldrig gillat Oscar. På det sätt som författare och redaktörer ska vara överens! Skyndade hon sig att svara, men Birgittas misstrogna leende hade ingen kunnat ta miste på. I ögonvrån anade hon att några kvittrande gråsparvar betraktade dem på håll. Redan för mycket tid vid ornitologerna. Ni har ju samarbetat en hel del, många sena kvällar och så, fortsatte hon. Nathalie skakade bestämt på huvudet. Med all respekt, det finns väldigt många kvinnliga redaktörer och manliga författare i samma åldersspann med ett djupt samarbete som inte blir förälskade! Betonade hon. Birgitta lutade sig nyfiket närmare. Förvisso, inte för att ni är några av dem dock
Kemin mellan dem hade varit omisskännlig. Visst hade hon varit nära att gå över den professionella gränsen under bokminglet i Malmö, när Nathalie ordnat med hans inbjudan att prata om sin bok. Det stundande boksläppet pratade redan hela Sverige om. Signeringen var redan planerad. Att erkänna sina känslor skulle väl vara samma sak som att ge upp allt det där? Nathalie tittade tankfullt upp. Dumma stork! Muttrade hon samtidigt som Birgitta menande knuffade till henne. Nu räcker det faktiskt! Utbrast hon. Kråkorna kraxade medhållande på avstånd. Utan vidare anade hon i ögonvrån att Odette Svania släppte någonting på marken. Tyvärr inte hennes mobil. Istället anade hon ett runt och glittrande föremål. Dess hårda skal men skimrande yta kände hon förstås igen. En pärla? Frågande rullade Nathalie pärlan mellan fingrarna som för att se att den skulle vara verklig. Birgitta fnös. Sa jag inte hela tiden också att storkar för tur med sig? Påminde hon. Suckande vände sig Nathalie mot Birgitta och kisade på grund av solen som bländade henne. Du hade rätt! Erkände hon och studerade pärlans skimmer. Det klappande ljudet hördes sakta men säkert mer avlägset, men kanske försökte Odette Svania också påminna om att Birgitta hade rätt. Har rätt, menar du? Inflikade Birgitta med glimten i ögat. Såklart, instämde Nathalie och tittade menande mot brudbuketten i sin hand. Några citronblad fattades. Tror att Odette Svania åt upp en del av min brudbukett förut, konstaterade Nathalie roat. Ja, för att det var maskar på citronbladen! Informerade Birgitta.
Nathalie blickade ut mot horisonten. Hon hade känt sig ganska hjälplös och vilse utan sin mobil, men egentligen också alla planerade möten. Affärskontakterna i branschen. Kanske hade det varit enklast att tro att de inte kunde klara sig utan henne. Att hon inte kunde klara sig utan dem, skulle vara oroväckande. Förmodligen värre än värst. Doften av syrener blåste utan vidare mot hennes håll. Luften kändes söt. Några prasslande löv landade vid hennes fötter, kanske flyttade vinden de från Nathalies hår. Birgitta betraktade sin omgivning belåtet. Glöm inte bort, att vara kär är inget problem att lösa men det vet du väl? Poängterade hon. Suckande lät Nathalie blicken vandra över det vårgrönskande landskapet, när en hel grupp av gråsparvar samlades som för en konferens. Odette Svania kallade hit dem! Informerade Birgitta. Tänk att vi har storspovar på besök också! Utbrast hon förtjust. Framför dem svävade Odette Svania med sina breda vingar över vattnet och bildade spår av cirklar efter sig, som vackra mönster. Förväntan sprakade i luften. På håll var det som att Odette Svania råkade ha en hedersplats, i mitten. Hedersplatsen med stort H, för vad dock? Närheten till ett och annat slott är väl förstås inte heller helt fel, en dag som denna kommenterade Birgitta kryptiskt. Alla fågelskådare riktade blickar och kikare mot Odette Svania. Förvirrat rynkade Nathalie pannan. Ja, hon är verkligen drottningen av alla fåglar! Poängterade Birgitta förnöjt. Inget illa menat om havsörnen förstås! Tillade hon dock i nästa andetag som om Nathalie förväntades förstå det där. Inte för att hon kunde förstå vad det handlade om alls.
Visst var det någonting speciellt med Odette Svania? Alltså, detta någonting som uppenbarligen fått ungefär halva Skånes egna trupper av fågelskådare att få hennes status mytologiskt förklarad. Småfåglar som faktiskt vågar sluta upp sig vid just Odette Svanias närhet. Dessutom är det någonting med blicken. Uppenbarligen är det som att Odette Svania med sin kisande blick, stolta hållning och vita fjäderdräkt kan se rakt igenom henne. Denna majestätiska stork. Skulderfjädrarna och vingpennorna ser ut att kunna glänsa i onyx, med skimmer av silver. Birgittas blick lyste av beundran. Vet ni någonting som jag inte har en aning om? Slank det genast ur Nathalie. Med en road uppsyn höjde genast Birgitta på ögonbrynen. Den graciösa Odette Svania följde dem med blicken samtidigt som gruppen av fågelskådare långsamt närmade sig Birgitta och Nathalie. En hel del om fåglar! Utbrast Birgitta och ryckte på axlarna, när några gäss också anslöt sig till följet bakom Odette Svania. Hennes roade uppsyn gick inte att ta miste på. När Odette Svania genast putsade sina vingar som för att ordna med pricken över i:et och göra sig vackrast vändes genast alla blickar mot Nathalie. Fundersamt snurrade Nathalie runt och lyfte på den tunga kjolen till bröllopsklänningen. Hon kunde knappt tro att det kunde vara sant. Ett par havsblåa ögon möter utan vidare hennes samma stund hon vände sig om, och han står dessutom på knä. Någon dålig entré har jag väl knappast gjort i alla fall?
Hans havsblåa ögon speglade sjöns blanka vattenyta och hon kunde genast se hur solen dansade i den okynniga blicken. I den sammetsröda asken kunde de alla se en ljusblå sten. Nathalies hjärta hade redan hunnit slå trippla volter. Ögonblicket där ingenting annat faktiskt spelar roll än just de två, (och en grupp stjärnögda fågelskådare), ja, förutom Odette Svania förstås!
Författare: Therese Sjöqvist. (Instagram)