Mina satt på det solvarma fortet med ryggen mot havet. Vågorna viskade lojt bakom hennes rygg att de saknat henne, väntat länge på att återse henne. Mina skrattade för sig själv och vände sig mot havet som glittrande log mot henne. Hon hade saknat dem också och det var verkligen länge sedan, nästan ett halvt sekel.
Mina hade varit nio månader när hon kom hit första gången och sexton år när hon åkte härifrån för att inte återvända. Förrän nu.
Hon kände hur en rysning fortplantade sig längs ryggraden. Detta kunde sluta precis hur som helst.
För fem månader sedan hade Minas lillebror Riky kommit med ett förslag. Semesterungarna skulle letas upp och bjudas in till en återträff.
Minas första reaktion hade som vanligt varit tveksamhet. De hade ju inte träffats på över 40 år. Skulle de överhuvudtaget ha något att prata om? Det kunde ju bli så pinsamt och tänk om de inte ens tyckte om varandra längre. Skulle det ändå inte vara bättre att ha kvar de fina minnena?
Men Riky hade inte gett sig utan muttrat något om att komma igen och ge saker en chans.
Han hade redan kontakt med Maria och Glenn och kunde nog få tag i Ebbe och Mats. Maria hade hittat Lisbeth och resten skulle de säkert hitta på Facebook.
Riky hade lovat Mina att det skulle bli kul. Grilla korv, spela spel, prata gamla minnen. När Mina lagt på luren var dagen för träffen bestämd och Mina hade lovat att delta.
Hon hade kört hemifrån tidigt i morse, ville återse vägarna, sanddynerna, tallarna, vresrosorna och vågorna innan hon återsåg de gamla vännerna.
Nervös men förväntansfull hoppade Mina ner från fortet och tog av sig skorna. Sanden var mjuk och varm när hon strosade ner mot vattenbrynet.
Här hade Micke hittat en stor njurformad bärnsten som han hade gett till Mina. Hon hade den kvar i sitt smyckeskrin.
Mina tog ett par steg ut i vattnet med de lekande vågorna som sällskap. Solen värmde på ryggen och Mina slappnade av en aning.
Varför skulle hon alltid vänta sig det värsta? Det här kunde ju bli hur kul som helst.
Mina hade inte svårt att prata inför en grupp eller att ta kommandot på ett möte. Hade hon bara en uppgift eller kunde ta en förväntad roll var det inga som helst problem.
Men att uppträda som sig själv var svårare. Hon gick ofta hem tidigt från middagar och gick sällan på större tillställningar. Kände sig otillräcklig helt enkelt.
Så att ställas inför dessa vänner från förr skrämde henne. Vad skulle de se?
Dessutom skulle Minas ungdomsförälskelse dyka upp. Hon hade varit kär i honom från det att hon var tio och det hade inte gått över förrän hon fyllt sjutton. Trots att de bara sågs på somrarna. Han var tre år äldre och ouppnåelig men från det att Mina fyllt tretton hade hon hoppats på en kyss.
Mina vände blicken mot de gamla badhytterna på stranden.
Maria hade minsann inte väntat på att någon skulle kyssa henne. Hon hade tagit saken i egna händer. Mellan två badhytter en varm sommarkväll kysste Maria sin ungdomskärlek Mats, till hans stora glädje och förvåning.
Det blev aldrig Maria och Mats. Mina hade hört att Maria så småningom hittat en annan kärlek och bildat familj med honom.
Som gjord för att vara mamma, tänkte Mina och kom ihåg hur Maria tagit hand om sin och Mickes lillebror Mattias med stort tålamod och mycket kärlek.
Mina rycktes ur sina funderingar av en mobilsignal.
Hon fick fram telefonen och svarade medan hon fortsatte förbi badhytterna mot den lilla talldungen längre fram.
Riky lät glad och förväntansfull. Han och Maria satt i bilen och räknade med att vara framme om en halv timme. Han pladdrade på om vilken jävla tur de hade med vädret, undrade om det satt någon vid fortet som inte skulle sitta där och om hur mycket korv han hade med sig.
Mina stannade till för att ta en klunk ur sin vattenflaska när något borta vid dungen fångade hennes blick.
Mattias, tänkte Mina och kisade. Lika blond och lockig som hon mindes honom. Mina tog ett par steg och lyfte handen. Mattias vinkade inte tillbaka.
Rikys röst i örat fick henne att återgå till telefonsamtalet och hon skulle just berätta att Mattias också hade kommit när samtalet bröts. Dålig täckning, tänkte Mina och gick mot dungen.
Hon fortsatte in under tallarna men dungen var tom. Konstigt, tänkte Mina och rundade en liten kulle. Hon fortsatte upp på en slänt och såg sig om bland träden. Hon hade misstagit sig, det var inte Mattias hon sett. Solen måste ha bländat henne.
En kvist bröts alldeles bakom henne och hon snurrade runt. Vinden tog tag i hennes hår och blåste lekfullt i det. Det hade ju varit vindstilla alldeles nyss.
Det var helt tyst i dungen, förutom den visslande vinden var det knäpptyst. Till och med skvalpet från vågorna hade tystnat.
Framför Mina, under en björk, skymtade ett litet vitt kors bredvid en urna fylld med blommor. En minnesplats.
Mina sjönk ner på huk framför urnan. Platsen var kärleksfullt ompysslad men det fanns inget namn. Vem vilade här?
Stillheten bröts av ett ljudligt skratt och genom tallarnas grenar såg Mina Riky och Maria komma kånkandes på kylväskor, stolar, filtar och grillkol. Plus en grill på hjul.
Mina reste sig för att gå dem till mötes. Det var dags. Hon drog ett djupt andetag.
De nio vännerna samlades vid fortet. Grillen tändes, påsarna med grillchips öppnades och Maria tog fram en flaska skumpa. Skratt blandades med vemod. De pratade om färska frallor och nystekt ål, om midsommarfester och klätterträd.
Mina förundrades över hur lätt det var att återvända till barndomens vänskap och när hennes ungdoms kärlek gav henne en kram kände hon sig som fjorton igen.
Kvällen närmade sig och en vilsam tystnad sänkte sig över fortet. Maria började stilla berätta om Mattias som inte fanns med dem längre.
Alkoholmissbruk, arbetslöshet, skilsmässa och till sist sjukdom och hemlöshet.
Sina sista månader hade Mattias tillbringat i ett tält i talldungen där han lekt som barn och där vilade han nu.
I slutet av stranden, strax utanför dungen såg Mina honom igen, han höjde handen och vinkade.
Författare: Marie Hallqvist (ni kan köpa hennes debutroman här. Novellen är inspirerad av den.)