Prolog
Det finns en plats där tiden står stilla. En plats där varje beslut, varje ord, varje blick känns som ett eko från det förflutna. En plats där man inte riktigt vet om man är fast eller om man bara inte vet hur man ska ta sig vidare.
Jag har alltid trott att det skulle komma en dag när allt plötsligt skulle kännas klart – när svaren skulle komma och jag skulle veta vad jag behövde göra. Men den dagen har aldrig kommit. Istället står jag här, i skuggan av det jag varit, och undrar om jag någonsin kommer att kunna gå vidare.
För att gå vidare krävs mod, eller kanske bara en vilja som bränner mer än rädslan för det okända. Och jag undrar, hur långt kan man gå utan att veta vart man är på väg?
Jag vill bara gå vidare. Jag vill släppa taget om allt som håller mig fast och hitta en väg framåt. Men ibland är det inte så lätt. För när du har varit i ett ställe för länge – ett ställe som definierar vem du är – känns det som om att släppa taget om det skulle innebära att förlora dig själv.
Men kanske är det just det jag behöver – att förlora mig själv för att hitta något nytt. Kanske handlar det om att omfamna osäkerheten och acceptera att framtiden inte kan vara perfekt. Den kan vara rörig, svår, skrämmande, men också fylld med möjligheter.
Så, här står jag. Jag vet inte vad som väntar på andra sidan. Men jag vet att jag inte kan stanna här längre.
Jag vill bara gå vidare.
Förälskelsen och Bakgrunden
När jag träffade Jakob var det som om världen öppnade sig för mig på nytt. Han var charmig, självsäker och på något sätt alltid på rätt plats vid rätt tidpunkt. Vår första tid tillsammans var fylld av romantiska resor, djupa samtal och hans varma, övertygande leende. Han var den typ av person som fick mig att känna mig som den mest speciella och viktiga människan i världen. Men jag visste inte då att hans perfekta yta snart skulle avslöja mörka sidor som jag inte var förberedd på.
Jakob kom från en familj där tradition och prestation var avgörande. Hans föräldrar, som växte upp i Sydeuropa, hade starka åsikter om vad som var ansett som ”fint” eller ”värt” i livet. Utbildning, status och samhällelig respekt var centrala pelare i deras värld. De förväntade sig att deras barn skulle uppnå det bästa – helst inom de yrken som ansågs ”respekterade”: läkare, ingenjörer, advokater. Jakob, som inte fullföljt sin universitetsutbildning och istället hade gått sin egen väg, hade ständigt känt påtryckningen att leva upp till dessa förväntningar.
Hans föräldrar, som aldrig haft möjlighet att själva fullfölja sina utbildningar, såg på honom med en slags skepsis. Hans jobb, som inte var av samma ”fina” rang, var något de ständigt påpekade som ett problem. Jag minns särskilt ett tillfälle när vi var på besök hemma hos dem och hans mamma, under en av de många tysta middagarna, yttrade en kommentar som fastnade hos mig: ”Du kommer lämna honom en dag. Han har inget riktigt jobb, inget som ger honom den respekt han förtjänar. Du behöver någon som har ordning på sitt liv.”
Orden var hårda, men de var inte en överraskning. Jag såg Jakob sitta tyst, som om han redan hört dem tusen gånger tidigare. Det var som om han förlorade en del av sig själv varje gång hans föräldrar ifrågasatte hans livsval. Jag försökte trösta honom när vi var ensamma, men hans frustration var så djup att jag ibland kände mig maktlös.
Mitt hjärta krossades av hans smärta, men samtidigt ville jag tro på honom. Jag ville tro att vi tillsammans skulle kunna skapa ett liv där vi inte behövde vara de människor våra familjer ville att vi skulle vara. Jag ville tro att det inte spelade någon roll om han inte hade en ”fint” jobb enligt hans föräldrar, så länge vi var lyckliga tillsammans. Men jag visste också att han bar en börda som var svår att bära, och att han inte var helt fri från sin familjs blickar och krav.
Men det var inte bara hans föräldrar som påverkade vår relation. Hans syster, Emilia, hade alltid funnits där i bakgrunden, en person som jag snabbt lärde känna och som skulle bli en del av vårt liv på ett sätt som jag inte förstod vid den tiden. Emilia var en komplex person, men hon hade också sina egna problem. Hennes psykiska störning gjorde att hon ofta ljög och spridit osanningar om både Jakob och mig. Hon var skicklig på att manipulera och få folk att tro på sina påhittade berättelser. Jag minns särskilt en gång när hon berättade för Jakob att jag hade pratat illa om hans familj bakom hans rygg – något som var helt osant. Hon fick honom att tvivla på mig, att ifrågasätta vår relation, och det skapade en klyfta mellan oss som jag kämpade för att förstå.
Men Jakob såg inte alltid igenom hennes manipulationer. Istället blev han mer och mer kontrollerande, och började ifrågasätta alla mina vänner, alla mina möten, alla de människor jag umgicks med. Han började följa efter mig i smyg, något som jag först inte lade märke till. En gång såg jag honom stå i skuggorna utanför en café där jag hade träffat en vän för att prata. När jag frågade honom varför han var där, sa han att han ”ville vara säker på att jag var trygg”. Men jag visste att det inte handlade om säkerhet – det handlade om kontroll. Han ville veta exakt vad jag gjorde och med vem. Och när vi var tillsammans, skulle jag inte få vara med någon annan utan att han skulle vara där också, som en skugga över mig.
Jakobs beteende var alltid perfekt inför min familj. När vi var tillsammans med mina föräldrar och vänner, var han den perfekta pojkvännen. Han var charmig, artig och gjorde alltid sitt bästa för att vara till lags. Mina föräldrar älskade honom från första stund, och de såg bara hans goda sidor – hans självsäkerhet, hans humor och hans vilja att vara en del av vårt liv. Det var svårt att inte falla för honom när han var så bra på att spela sin roll. Men under ytan fanns det en annan Jakob – en som jag började känna mig mer och mer osäker på.
Varje gång vi var med mina föräldrar, skulle han vara extra tillgiven och omtänksam. Han visade upp sin perfekta fasad – en person som passade in i den bild jag ville visa världen. Men när vi var ensamma, var det något helt annat. Han började manipulera mig mer, få mig att tvivla på mig själv och min förmåga att fatta egna beslut. Jag började känna mig fångad mellan hans charmiga fasad och hans verkliga jag, som var mer svartsjukt och kontrollerande än jag någonsin hade föreställt mig.
Tårarna jag grät i tysthet när vi var ensamma tillsammans, kände jag ingen kunde förstå. Mina vänner började prata om att de inte kände igen honom längre – att han förändrats och att jag förlorade mig själv i hans värld. Men när vi var med andra, var han den Jakob som alla älskade och beundrade.
Och ännu en gång, när jag tänkte på hans föräldrar och deras ord om att jag skulle lämna honom på grund av hans jobb, kände jag mig osäker på om jag ens var kapabel att förstå vad det var jag egentligen behövde. Jag ville vara den han behövde mig att vara, men samtidigt började jag inse att han ville ha mer än vad jag kunde ge. Det var som att jag var fångad i en berättelse som jag inte visste om jag ville vara en del av längre, men samtidigt kände jag mig osäker på hur jag skulle kunna lämna den bakom mig.
Det var den här komplexa världen av Jakobs perfekta yta, hans osäkerheter, hans familjs förväntningar och min egen rädsla för att förlora honom som vi båda levde i. Och jag visste inte då att dessa första tecken på kontroll och manipulation bara var början på en lång och smärtsam resa.
Förändringen och Kontrollens Grepp
När vi hade varit tillsammans ett tag började Jakob förändras på ett sätt som jag inte riktigt förstod. Till en början hade han varit den romantiska och charmiga personen som jag föll för. Men nu var han någon annan. Jag började märka små tecken på att han var mer och mer kontrollerande. Det var små kommentarer här och där, men snart skulle de bli mer påtagliga, mer påfrestande. Och jag, som var så djupt förälskad, ville inte se det. Jag försökte övertyga mig själv om att han bara var orolig för mig, att han var så kär att han ville veta var jag var och vad jag gjorde hela tiden.
Men det var inte kärlek. Det var kontroll.
Jag minns en natt särskilt väl. Jag hade jobbat en lång dag och var helt utmattad. När vi kom hem ville jag bara sova. Men Jakob hade andra planer. Han ville prata. Och inte bara prata om något normalt, utan om varför jag inte ”ville vara med honom tillräckligt”. Han sade att jag inte gav honom den uppmärksamhet han förtjänade, att jag inte älskade honom på rätt sätt. Klockan var redan långt efter midnatt, och jag skulle upp och jobba klockan 8:00. Men han vägrade släppa ämnet, vägrade släppa mig. Jag bad honom att låta mig gå och vila, men han vägrade och sa att vi inte kunde gå till sängs förrän vi hade pratat igenom det. Så jag satt där, trött och känslomässigt utmattad, och försökte förklara att jag behövde sova. Men det var som om hans behov var viktigare. Och han fortsatte prata, för att han ville få mig att känna mig skyldig.
Efter timmar av anklagelser, anklagelser om att jag inte gav honom nog, att jag inte var tillräckligt närvarande i vårt förhållande, kände jag mig som en helt annan person. Jag kände mig utmattad, förlorad och förvirrad. Men han fortsatte prata. Det var alltid hans behov som var viktigast.
Jag började inse att detta inte var kärlek – det var ett sätt att få mig att känna mig otillräcklig. Men jag var så fångad i hans manipulation att jag inte visste hur jag skulle bryta mig fri.
Hans kontroll sträckte sig längre än bara våra samtal. Han började gå igenom mina saker när jag inte var hemma. Det började smått – han skulle titta genom min plånbok, på min telefon eller min dator. Jag minns en gång när jag kom hem och han stod där, med min telefon i handen. ”Jag ville bara se vem du pratar med”, sa han. Och när han inte gillade vad han såg, blev han arg. Han anklagade mig för att ha hemliga förhållanden med andra män. Han sa att jag var otrogen mot honom, att jag inte var trogen och att jag dolde saker för honom. Jag försökte förklara att det inte var sant, men varje gång han anklagade mig, tvivlade jag mer på mig själv. Det var som att jag började ifrågasätta min egen verklighet – hur kunde jag inte se att jag var skyldig till alla de här sakerna han anklagade mig för?
En annan gång berättade han för min syster om vår relation. Han talade om mig som om jag var en idiot, någon som inte förstod mitt eget bästa. Han berättade för henne hur ”dum” jag var, och hur dåligt vårt förhållande var. Han sa att jag inte gav honom allt det sex han ville ha, och att jag var dålig på att vara en bra partner. Jag var chockad och förnedrad. Jag ville inte att någon skulle veta om våra problem, men han hade redan berättat. Och det var på hans villkor. Jag började känna mig förminskad, som om mitt värde bara var bundet till att tillfredsställa hans behov.
Jakob brukade också säga till mig att han var den som hjälpte mig med mitt liv, med min bil, och att jag borde vara tacksam för allt han gjorde för mig. När jag inte uttryckte den tacksamheten på det sätt han ville ha den, blev han arg och kallade mig otacksam. Hans små goda gärningar, som att hjälpa mig med min bil, blev till bevis på hur mycket han förtjänade min uppskattning. Men det var aldrig tillräckligt. Han ville ha mer, och varje gång han gjorde något för mig, var det som om han drog en osynlig skuld mot mig som jag aldrig kunde betala tillbaka. Jag kände mig som en dålig person för att jag inte kunde ge honom den tacksamhet han ansåg var rätt.
Hans ord fick mig att känna mig så liten, så otillräcklig. Han sa att han var den bästa personen för mig, att ingen annan skulle vara så bra för mig som han var. Han sa att han ”räddade” mig från mitt liv, att jag var förvirrad och osäker innan jag träffade honom. Och för en tid, började jag tro honom. Jag började tro att jag var svag, att jag inte förtjänade någon bättre än honom.
Men samtidigt började jag känna att jag inte var den jag en gång varit. Jag förlorade mig själv i hans ord, i hans kontrollerande beteende. Jag började känna mig ensam, även när han var där. Och trots att jag ville tro på oss, på honom, kände jag att något var fel. Någonstans, djupt inom mig, visste jag att det inte var rätt. Men varje gång jag försökte konfrontera honom om det, förlorade jag mig i hans manipulationer. Jag började tappa bort mig själv, och han började vinna mer och mer kontroll över mig.
Och ju mer han krävde, desto mindre var jag.
Den Tunga Graviditeten och Pressen
Efter tre år av att vara tillsammans med Jakob, och trots alla de varningssignaler som jag fortfarande inte riktigt ville se, blev jag gravid. I början var jag osäker på om det var rätt tidpunkt – men Jakob var övertygad om att det var det. Han sa att det var något vi borde göra, eftersom flera av hans vänner hade börjat skaffa barn och nu var det vår tur. Det var som om det var något som ”hade kommit på tal”, något som man bara gjorde för att det var förväntat, för att det var nästa steg i livet. Och även om jag var tveksam, kände jag mig ändå pressad av hans övertygelse. Det var inte en gemensam dröm vi delade, utan något som kom från hans värld och hans behov. Jag ville inte stå i vägen för hans vision av vårt liv, så vi gick vidare.
Men det blev inte som vi hade föreställt oss. Graviditeten var långt ifrån lätt. Jag var ständigt illamående och kämpade med kräkningar hela tiden. Det var en kamp att bara ta sig igenom dagarna. Jag försökte hålla mig positiv för Jakobs skull, men kroppen var emot mig. Varje dag kände jag mig svagare och mer utmattad. Det var inte den glada väntan på ett barn som jag hade föreställt mig. Jag började tappa kontrollen över mitt eget välbefinnande och kände mig mer och mer isolerad.
När jag var i vecka 26 fick vi den chockande nyheten att jag skulle föda för tidigt. Det var en prematur födsel, och vi var tvungna att kämpa för vårt barns liv. Tio veckor på sjukhus, där vi varje dag kände oss mer förlorade, mer maktlösa. Jag var utmattad, och Jakob var där, men hans sätt att vara påverkade mig också. Han såg på mig som om jag var den som hade orsakat allt, som om allt var mitt fel. Han anklagade mig för att ha varit för stressad, för att inte ha tagit hand om mig själv tillräckligt bra, för att ha utsatt kroppen för för mycket påfrestning.
En gång, när vi var på sjukhuset och hans föräldrar besökte, hörde jag dem säga att det var mitt fel att barnet fötts för tidigt. De sa att jag hade varit ute i kallt väder, att jag hade utsatt barnet för onödiga risker. Jag var förkrossad. Jag försökte hålla tillbaka tårarna, men jag kände mig som en dålig mamma redan innan vårt barn ens var fött. Jakob, istället för att stödja mig, var mer upptagen med att förklara för sina föräldrar att han ”inte förstod vad som hade hänt” och att ”det här inte borde ha inträffat”. Jag kände mig som om jag stod ensam, trots att jag var omgiven av människor.
Medan jag kämpade för att hålla ihop mig själv, för att hålla mig stark för vårt barn, kände jag mig mer och mer som om jag var otillräcklig. Och jakob var där, men han var inte den man som jag hade hoppats på. Han fokuserade mer på sitt eget behov av att vara den som hade kontroll, den som visste vad som var rätt. Det kändes som om det var ett test för honom – ett test på att vara den perfekta faren, den perfekta mannen som inte fick svika sina föräldrar eller omvärldens förväntningar.
Samtidigt försökte jag hålla ihop allt annat i mitt liv. Jag hade börjat på Läkarprogrammet på högskolan – ett program som jag valde inte bara för min egen skull utan för att vinna Jakobs och hans föräldrars godkännande. Jag ville vara ”bra nog”. Jag ville vara den som hade rätt utbildning, som var kompetent, som kunde ge honom och hans familj det som de ville se. Jag ville vara den som förtjänade att stå vid hans sida, den som inte skulle ses som ”otillräcklig” för deras ögon.
Varje gång jag gick till föreläsningar eller studerade sent på kvällarna, tänkte jag på vad Jakobs föräldrar skulle säga om mig. Jag var så rädd för att inte leva upp till deras förväntningar. Det kändes som om min egen vilja och mina egna drömmar var sekundära. Vad de tyckte om mig, om min utbildning, om mitt arbete, var vad som verkligen spelade roll. Och så när jag låg där på sjukhuset, mitt i en förlossning som var långt ifrån den romantiska bild jag hade haft, undrade jag om det någonsin skulle vara nog – om jag skulle vara nog för Jakob, för hans familj, för oss.
Jag förlorade mig själv i jakten på att vara det han ville att jag skulle vara. Och nu, mitt i en prematur födsel, kände jag att jag förlorade ännu mer.
Semesterresorna och Kraven på Perfektion
Det var inte bara den dagliga pressen från Jakobs behov av kontroll och hans föräldrars förväntningar som tyngde mig. Det var också de årliga semesterresorna till hans föräldrars hemstad i Sydeuropa som skulle bli en konstant påminnelse om vad som förväntades av mig, och vad som var ”rätt” i deras värld. Jag minns varje sommar när vi packade våra väskor för att resa dit. Resorna var alltid fyllda med krav och förväntningar – på ett sätt som jag inte hade kunnat föreställa mig innan jag blev en del av deras liv.
Jakobs föräldrar hade en tradition att varje sommar samla hela familjen och släkten i deras hemstad. Det var ett evenemang som skulle vara perfekt i alla avseenden. Det handlade inte bara om att koppla av, att njuta av värmen och stranden, utan om att visa upp sig för hela släkten, att hålla uppe en fasad av framgång och välstånd. Och varje gång vi var där, blev jag påmind om min egen otillräcklighet.
Resorna var alltid fyllda med besök hos släktingar som var noga med att ge sina åsikter om allt – från mitt sätt att klä mig till min utbildning, och såklart mina presenter. Jakob och hans föräldrar förväntade sig att jag skulle bidra med gåvor till alla – allt från dyra souvenirer till specifika produkter som de ansåg vara ”fina” och ”anständiga”. Jag började känna en enorm press varje gång vi åkte dit, som om jag skulle bli betygsatt inte bara för vem jag var, utan också för mina handlingar och min generositet. Det var aldrig tillräckligt. De ville ha mer.
Och det var inte bara gåvor. Det var pengar också. Släktingarna, som ofta hade sina egna krav och förväntningar på vad som var tillräckligt för att visa respekt och vänskap, såg på mig som en del av deras familj som skulle bidra. Det var som ett ständigt flöde av förväntningar som aldrig tog slut. Om vi inte gav tillräckligt, om vi inte gjorde tillräckligt, var det inte bara pinsamt – det var som om vi inte respekterade deras traditioner, deras sätt att leva.
Jag minns särskilt en gång när jag och Jakob var på en middag hos en av hans släktingar. Vi hade precis varit på en av deras årliga familjeträffar, och jag hade köpt presenter till alla som vi hade besökt under dagen. Jakob, som alltid var den som såg på mig med de där kritiska ögonen, sa plötsligt inför hela släkten att jag ”inte hade varit tillräcklig” – att mina gåvor inte var bra nog, inte dyra nog. Hans mamma lade till att ”det är så viktigt att ge rätt gåvor för att visa respekt”, och jag kände mig så liten där jag satt, omgiven av deras förväntningar. De ville alltid att vi skulle ge mer – alltid mer.
Men det var inte bara gåvor och pengar som var i fokus. Varje gång vi träffade familjen på dessa resor skulle Jakob framhäva sin framgång. Han pratade om sina jobb, om vad han hade uppnått, och om hur mycket han hjälpte mig med mitt liv. Hans familj, som såg på mig som någon som inte riktigt passade in i deras värld, skulle alltid påpeka hur mycket ”Jakob” hade gjort för mig – hur han hade hjälpt mig att komma in på Läkarprogrammet, hur han hade ”ordnat mitt liv” och ”hjälpt mig med min bil”, som om jag inte var kapabel att ta hand om mig själv utan hans hjälp.
Jag försökte visa tacksamhet – men det var aldrig nog. Jakob förväntade sig att jag skulle vara tacksam på det sätt han ville ha det, och när jag inte levde upp till hans förväntningar, blev han frustrerad. Hans föräldrar började klaga på mig för att jag inte var tillräcklig, för att jag inte hade den typ av liv som de ansåg var värdigt deras son. De jämförde mig ständigt med andra kvinnor i familjen och klagade på att jag inte var tillräckligt bra på att laga mat, inte tillräckligt bra på att vara ”en kvinna” i deras ögon.
Dessa resor, där vi skulle vara ”den perfekta familjen”, blev för mig en enda lång påminnelse om vad jag inte var. Vad vi inte var. Det var som om jag alltid var en utomstående, som om jag aldrig skulle kunna leva upp till deras förväntningar – och jag var förlorad i det.
Men Jakob såg på mig som om jag var den som inte förstod, som om jag var den som hade problem. Han sa ofta att jag behövde ”anpassa mig” till deras sätt att vara, till deras krav, för att ”bli en del av familjen”. Han sa att det var viktigt för oss att vara en enhet, att vi skulle bygga vårt liv på deras traditioner och förväntningar.
Och jag försökte. Jag försökte vara den jag trodde att de ville ha. Jag försökte anpassa mig till deras värld och leva upp till deras krav på gåvor, på pengar, på det perfekta förhållandet. Men samtidigt kände jag mig mer och mer vilsen, som om jag hela tiden var tvungen att spela en roll för att passa in. Och ju mer jag försökte, desto mer förlorade jag mig själv. Jag var inte längre den jag var innan, den jag hade varit innan Jakob och hans familjs krav började forma mig.
Det var på dessa resor, när vi var omgivna av hans familj, som jag började känna mig som en skepnad av den person jag en gång var. Jag förlorade mig själv i jakten på att vara ”bra nog”, på att vara den perfekta flickvännen och kvinnan som passade in i en värld som jag aldrig riktigt hade varit en del av.
Andra Barnet och Njursjukdomen
Efter de tunga månaderna med vårt första barn, när vi kämpade för att få honom att överleva de första kritiska veckorna på sjukhuset, trodde jag kanske att saker skulle bli bättre. Men livet, eller åtminstone mitt liv, hade redan förändrats så mycket att jag inte riktigt visste vad som var ”bättre” längre.
Jakob och jag hade haft våra stunder, men mellan våra upp- och nedgångar i relationen, och mitt ständiga behov av att vara den ”perfekta” partnern, var vi också ett resultat av alla externa förväntningar. När vårt första barn hade blivit starkare och vi återhämtade oss från den prematura födseln, började vi prata om att utöka familjen. För Jakob var det aldrig en fråga om vad vi ville som en familj – det var snarare något han såg som ett sätt att fortsätta det liv han tänkte på, att hålla uppe familjens goda namn och traditioner. Han sa att han ville ha fler barn, för att ge vårt barn en syskon, för att följa vad alla andra förväntade sig att vi skulle göra.
Jag var tveksam, men ändå kände jag mig pressad att leva upp till förväntningarna som alltid hängde över mig. Och så blev vi gravida igen.
Men denna gång var det annorlunda. Graviditeten var mycket svårare än den första. Jag var ständigt trött, jag kände mig utmattad och var tvungen att kämpa för att ta mig igenom dagarna. Illamående och kräkningar var ännu värre än sist, och jag kämpade för att få något gjort. Det var som om kroppen inte ville samarbeta. Jakob, som redan förväntade sig att jag skulle vara perfekt – både som hans partner och som den kvinna som skulle ge honom det perfekta livet – såg på mig med en förväntan som var omöjlig att leva upp till. Han påpekade ofta hur jag inte var tillräckligt ”aktiv”, att jag borde ta bättre hand om mig själv och vara mer närvarande för honom och vår familj.
Och så, som om det inte var nog, började jag känna av svåra smärtor i min kropp, smärtor som jag inte riktigt förstod. Under andra trimestern av graviditeten fick jag diagnosen en njursjukdom, något jag inte ens hade kunnat föreställa mig. Läkarna sa att det var en allvarlig komplikation, och att jag måste ta det mycket lugnt. De sa att jag var i riskzonen för förtidig födsel igen, och att jag skulle behöva vara extra försiktig under resten av graviditeten.
Jakob, som alltid var snabb att påpeka vad jag gjorde fel, började nu anklaga mig för att inte ta tillräckligt bra hand om mig själv. Han sa att min njursjukdom var ett resultat av att jag hade stressat för mycket, att jag inte hade följt hans råd, och att jag inte var tillräckligt uppmärksam på min hälsa. Det var som om min sjukdom inte var en faktisk hälsofråga – utan något jag hade orsakat genom att vara otillräcklig.
När vi återigen hamnade på sjukhus för en förtidig födsel, var jag helt förkrossad. Den här gången var det ännu svårare, och jag var mer fysiskt och mentalt utmattad än jag någonsin varit. Jakob var där, men hans sätt att vara gjorde att jag kände mig ensam. Han var mer orolig över vad folk skulle tänka, mer orolig över att hans föräldrar skulle få veta att vi hade problem igen, än att verkligen vara närvarande för mig på ett känslomässigt sätt.
Som om inte det vore nog, började hans föräldrar återigen göra sina anklagelser. Den här gången sa de att jag inte hade följt läkarens råd, att jag inte hade ”lyssnat på honom” och att det var mitt fel att graviditeten inte gått som planerat. De pratade om att jag borde ha varit mer försiktig, att det var mitt eget ansvar att se till att allt skulle vara bra. Jag kände mig förlorad i deras ögon – som om jag inte bara var en dålig partner för Jakob, utan också en dålig mor och kvinna enligt deras standarder.
Under hela denna period, när vi kämpade med både den prematura födseln och min njursjukdom, var jag också tvungen att balansera mina studier. Jag fortsatte att läsa Läkarprogrammet på högskolan, eftersom jag trodde att det skulle vara min väg ut, min möjlighet att visa Jakobs föräldrar att jag var ”bra nog”. Jag ville bevisa för alla att jag inte var svag, att jag var kapabel att hantera mitt liv, även om allt jag gjorde var att kämpa för att hålla ihop mig själv.
Jakob såg på mig med blandade känslor. Han sa att han var stolt över att jag studerade till läkare, men samtidigt blev han irriterad över att jag inte var tillräckligt fokuserad på honom, på vår familj, på barnen. Han påpekade att jag var ”otacksam” för allt han hade gjort för mig, och att det var hans stöd som gjorde att jag överhuvudtaget kunde hålla på med mina studier.
Med varje nytt steg framåt kände jag att jag förlorade mer och mer av mig själv. Jag var så upptagen av att vara vad han och hans familj förväntade sig att jag skulle vara, att jag glömde bort mina egna behov. Jakobs krav blev större, hans kontroll alltmer påtaglig, och varje gång jag försökte andas, försökte tänka på mig själv, på vad jag behövde, kände jag hur jag sjönk längre och längre ner i en grop av osäkerhet och utmattning.
Och så fortsatte vi. Jakobs förväntningar. Hans föräldrars krav. Min egen känsla av otillräcklighet. Och för varje gång jag trodde att jag skulle finna en väg ut, förlorade jag mig mer och mer i hans värld av kontroll, prestation och förnekelse.
Det tysta avståndet
Jag hade aldrig riktigt lagt märke till det när det började hända. Det var små förändringar, nästan omärkliga vid första anblicken. Men när jag tänker tillbaka, kan jag nu se exakt hur det började – och varför jag inte gjorde något för att stoppa det.
Det var Jacob som gjorde allt så svårt att se klart. Hans krav på mig, på oss, var som en osynlig kedja som drog mig längre och längre bort från allt annat. När vi träffades för första gången var han lättsam, full av energi, och vi skrattade mycket. Hans familj var också varm, välkomnande. Jag hade alltid känt mig som en del av den, och jag tror att det var en av de saker som gjorde att vi blev så nära. Men över tid började de inte bara vara en del av mitt liv – de blev mitt liv.
Jacob ville att vi skulle göra saker tillsammans, att vi skulle vara tillsammans varje dag. Och jag, som aldrig riktigt varit bra på att säga nej, gav efter. Ibland sa han att hans föräldrar ville umgås, ibland sa han bara att han kände sig ensam och att han behövde mig där. Till en början var det kanske inte så farligt. Jag älskade honom, och jag ville vara där för honom. Men det blev en vana, en vana som nu var svår att bryta. Och gradvis började min tid med honom och hans familj ersätta allt annat.
Mina vänner – de jag en gång sett som en självklar del av mitt liv – började försvinna. Till en början var det små saker: jag svarade inte på deras sms, ställde in de där spontana träffarna, avbokade kvällarna vi hade planerat. Jag sa till mig själv att det inte var något stort, att jag alltid kunde ta igen det senare. Men sen kom senare, och vi sågs inte längre.
Det var inte så att jag inte saknade dem, för det gjorde jag. Jag saknade alla skratt, alla sena samtal, alla stunder av förståelse och vänskap. Men varje gång jag försökte sträcka mig ut, kände jag en känsla av osäkerhet. Jacob hade alltid något nytt på gång. Vi var på väg att göra något med hans familj, eller så hade vi redan planerat något för nästa helg. Och jag kände mig alltid tvungen att prioritera honom, som om jag inte kunde säga nej utan att göra honom besviken.
Och så började det hända något. Mina vänner började svara mindre på mina meddelanden. De började dra sig undan på ett sätt som jag inte riktigt förstod. Jag såg på deras sociala medier att de umgicks med varandra, att de hade kul utan mig. Jag såg bilder på oss, på oss alla som vi en gång varit, men nu var jag inte där längre. Jag såg på bilderna som om jag var en främling.
Jag ville inte erkänna det för mig själv, men jag förlorade dem. Mina vänner hade försvunnit, och det var jag som hade släppt taget om dem, för att hålla fast vid något som nu kändes som en ensamhet omgiven av människor.
Det var en tystnad som jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera. Jag hade förlorat kontakten med dem så långsamt, att när jag såg det klart, var det för sent att bara ringa och säga att jag saknade dem. De hade gått vidare. Och jag? Jag stod kvar där, med Jacob och hans värld, men utan någon att dela min egen med.
Det var när jag såg ett gammalt foto på oss, ett foto där vi alla skrattade tillsammans, som jag insåg att det var mitt val att ha låtit det här hända. Jag hade förlorat kontakten med mina vänner, men det var jag som hade ignorerat dem. Och nu var det jag som var kvar, ensam i mitt eget liv.
En mörk hemlighet
Jag minns dagen när allt förändrades, men jag förstod det inte då. Det var en vanlig söndag, precis som alla andra, och jag var hemma med barnen. Vi såg på film, lagade mat, skrattade och pratade om de små sakerna i livet. Jag tänkte inte på något särskilt den dagen, inte på Jacob, inte på något som skulle kunna komma att förändra allt. Jag var upptagen med att vara där, med att vara närvarande, och inte med vad som pågick utanför vårt lilla hus.
Men medan jag var hemma och försökte hitta balans mellan att vara en bra mamma och en god partner, pågick en annan verklighet, en mörkare verklighet. Jacob, min älskade Jacob, hade förlorat sig själv i en annan värld. En värld som jag inte såg, en värld fylld av hemligheter, svek och förräderi. Jacob hade varit i ett förhållande med Dennis fru, Elin, under ett helt år. En affär som han trott skulle kunna vara framtiden, något vackert och förhoppningsfullt.
Men Dennis hade inte varit blind. Han hade märkt de små förändringarna i sitt äktenskap, de undvikande blickarna, de sena kvällarna, de ständiga bortförklaringarna. Och när han väl visste, när han fick reda på sanningen, var det för sent att stoppa händelserna som var i rörelse. Jacob hade blivit förälskad på riktigt, och han hade börjat drömma om att gifta sig med Elin. Han ville att allt skulle bli annorlunda, att han skulle få leva det liv han föreställt sig med henne.
Men Dennis, som hade varit Jacobs bästa vän, kunde inte acceptera det. Vänskap är inte alltid stark nog för att överleva sådana svek. Och när han en gång fått reda på allt, blev han rasande. Rasande på både sin fru och sin vän. Hans känslor var som ett ursinne som inte gick att tygla. Han visste att han förlorade Elin, men att förlora Jacob på samma gång var för mycket.
Jag hade ingen aning om vad som hände mellan dem. För mig var Jacob fortfarande den han alltid varit. Men medan jag gick omkring i min lilla bubbla, levde han i en annan verklighet. Dennis, hans bästa vän, hade bestämt sig för att ta saken i egna händer.
En kväll, när vi satt vid matbordet och barnen var i sina rum, kom samtalet som skulle förändra allt. En man från polisen ringde. Det var en mjuk, men allvarlig röst, som sa att de hade funnit Jacob. Han hade blivit mördad, skjuten av någon han litat på.
Jag hörde inte riktigt på orden, för jag var för chockad för att förstå. Jag kände ett stort, svart hål öppna sig i bröstet på mig, och världen omkring mig blev suddig. Jag föll till golvet, utan att veta hur jag kom dit. Barnen sprang in i rummet, deras ansikten fyllda av rädsla och förvirring. Vad hade hänt? Varför gråter mamma?
Det var först när polisen förklarade att Dennis var den misstänkte som en del av pusslet började falla på plats. Jag förstod vad de menade, men jag förstod inte varför. Jag förstod inte varför Dennis, som varit Jacobs bästa vän, skulle kunna göra något så fruktansvärt. Jag hade hört om deras vänskap, deras historia, och hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att något sådant skulle kunna hända.
Men sanningen var att detta inte bara var en tragedi för mig och barnen. Det var en tragedi för alla inblandade.
Jag satt där, i vårt hem, med barnen runt mig, och försökte få grepp om vad som just hade hänt. Vad gjorde man med en sådan förlust? Hur hanterade man att den man älskat var borta, och att det fanns så mycket man inte hade vetat om honom, om oss?
Världen hade snurrat vidare där ute, medan jag varit i en bubbla, skyddad från sanningen. Nu var den krossad. Och jag visste inte längre vem jag egentligen var, eller vad som hade hänt med de människor jag trott jag känt. Hur ska jag överleva et här?
Borta från världen
Jag minns inte riktigt när det hände, men jag vet exakt när jag började tappa greppet. Det var som om världen helt plötsligt var en annan plats, som om allt omkring mig var en dröm jag inte kunde vakna ur. Jag visste att jag borde känna något – sorg, kanske – men allt var bara tomt. Och den tomheten, den var som en tyngd som låg på mitt bröst och gjorde det svårt att andas.
När Jacob förlorades var det som om en del av mig också försvann. Jag ville gråta, men tårarna kom aldrig. Jag ville skrika, men min röst förlorade sig i det mörka hålet av förtvivlan. Barnen, deras ansikten fyllda av osäkerhet och rädsla, blev min enda verklighet. Jag visste att jag var tvungen att vara stark för dem, men jag kunde inte ens vara stark för mig själv.
Jag hade försökt hålla ihop allt, försökt vara den mamma och partner jag trodde att jag borde vara, men det var som om mina krafter bara rann ut i sanden. Jag gick igenom dagarna som en zombie – trött, avtrubbad, orkeslös. Jag gick igenom sveket, mordet och hur jag kunde vara så dum att missa hela händelsen. Är jag så korkad? Jag såg på mina barn, såg deras oskyldiga ögon, men inget av det gav mig någon tröst. De var mina älskade, och jag ville ge dem allt, men jag hade inget att ge.
Det var min läkare som tillslut sa de orden: ”Vi tror att du kan behöva en paus, en plats där vi kan hjälpa dig.” Jag minns att jag kände en lättnad. Som om någon slutligen såg mig, som om jag inte längre behövde hålla ihop allt själv. Men samtidigt var jag rädd. Rädslan för att bli sedd som svag, för att erkänna att jag inte längre klarade av att hantera min egen smärta, var förlamande.
Och så, några veckor senare, satt jag på en psykiatriavdelning. Det var en plats där tiden verkade stå stilla, där jag var omgiven av människor som alla kämpade med sina egna demoner. Det var inte som jag hade föreställt mig. Här fanns inga enkla svar, inga snabba lösningar. Jag var inte där för att få mina problem lösta direkt, utan för att överleva varje dag. Och varje dag kändes som en kamp.
Jag minns lukten av rummet. En blandning av antiseptiska medel och gamla väggar. Ljusen var svaga, och ljudet av stegen på golvet ekade i korridoren. Jag kände mig ensam, som om jag var den enda som verkligen förlorat allt. Och i en av de första nätter jag var där, när jag låg i sängen och stirrade upp i taket, kände jag hur tårarna äntligen började rinna. De kom långsamt, och jag släppte dem utan att kunna stoppa dem. Jag grät för Jacob. För vad som hade hänt med oss. För vad jag inte hade sett. Jag grät för den kvinna jag blivit, för den jag hade förlorat mig själv i.
Samtalen med terapeuten var inte lätta. De var ibland frustrerande, som om jag var tvungen att öppna dörrar som jag inte ville gå igenom. Men jag förstod snart att det inte handlade om att finna alla svar på en gång. Det handlade om att tillåta mig själv att känna, att vara öppen för att bearbeta all den smärta jag burit på så länge.
Ibland när jag gick genom korridorerna och såg de andra patienterna – människor som kämpade med sina egna inre strider – kände jag ett slags gemenskap. Det var inte en gemenskap jag hade valt, men det var en gemenskap där vi alla var medvetna om vår sårbarhet. Ingen dömde någon här. Och på ett sätt var det en tröst, även om jag inte riktigt visste hur jag skulle komma ur detta mörker.
Men det var en sak jag visste, även om jag inte hade alla svar. Jag var inte ensam längre. Och jag skulle försöka hitta tillbaka till mig själv, även om vägen kändes lång och mörk.
Jag visste inte vad framtiden skulle hålla för mig, men kanske var det okej att inte veta just då. För nu var min enda uppgift att andas, att börja bearbeta det som varit, och att börja bygga en väg tillbaka från förlorad tid. Och om jag lyckades, kanske skulle jag kunna hitta något annat där framme. Något som inte var präglat av sorg och skuld, utan av hopp.
Tårar av saknad
Jag tänker ofta på det där, på var mina barn är. Det är en tanke som ekar genom mitt huvud varje gång jag försöker sova på natten, varje gång jag hör någon säga ”mamma” i korridoren på avdelningen. Jag förlorade känslan av deras närvaro när jag blev inlagd. När jag stängdes in här, långt borta från den verklighet vi en gång hade, var det som om jag blev avskärmad från allt jag kände och älskade.
Först var det svårt att förstå, att acceptera. Jag var där för att försöka få tillbaka kontrollen över mitt liv, men mina barn, mina älskade barn, var någon annanstans. De var inte med mig längre, och tanken på att jag inte kunde vara där för dem, inte vara den mamma de behövde, var som en kniv i mitt hjärta.
Men de var inte övergivna. Inte på riktigt. När jag var på avdelningen var det min mamma som tog hand om dem. Hon hade klivit in snabbt, som hon alltid gör, och sett till att de fick allt de behövde. De hade tryggheten av sitt hem, de hade sina rutiner. Men ändå, när jag inte var där – när de inte hörde min röst eller såg mig varje dag – kände jag hur deras liv gick vidare utan mig.
Jag hade sett bilder på dem. Min mamma skickade uppdateringar, små meddelanden om deras dagar, men inget av det lindrade min saknad. Jag ville vara med dem, höra deras skratt, känna deras små händer hålla om min. Jag ville att de skulle känna sig trygga, men nu var jag inte där för att ge dem den tryggheten. Jag var instängd i mina egna tankar och känslor, och även om jag älskade dem mer än något annat i världen, var jag inte säker på om jag kunde vara den mamma de behövde just då.
Det var så svårt att acceptera att de inte var där, att jag inte kunde hålla om dem när de var ledsna eller skrika av skratt med dem när de var glada. Jag var här, långt bort, på en plats som skulle hjälpa mig att hitta tillbaka till mig själv, men varje dag kändes som om jag förlorade mer av dem.
Ibland när jag låg i min säng på avdelningen, slöt jag ögonen och försökte föreställa mig hur deras liv var. Hur de skrattade när de lekte tillsammans, hur deras röster hördes i huset. Jag försökte hålla fast vid varje liten minnesbild, varje stund vi hade delat. Men det var svårt. Det var svårt att känna sig som en mamma när man inte var där för sina barn.
Jag var tacksam för min mamma, för hennes stöd och för att hon fanns där för dem. Men jag kunde inte sluta tänka på om de saknade mig lika mycket som jag saknade dem. Hade de svårt att förstå varför jag inte var hemma? Hade de undrat varför mamma inte var där att läsa godnatt-sagan eller hålla om dem på morgonen?
Och så fanns alltid rädslan där. Rädsla för att de skulle växa upp utan mig. Rädsla för att min depression, min kamp, skulle definiera hela deras barndom. Att jag skulle förlora dem på ett sätt som jag aldrig skulle kunna laga.
Jag vet inte om de förstår allt som händer just nu. Jag vet inte om de kan föreställa sig varför mamma inte är där. Men en sak är säker: jag vill att de ska veta att jag älskar dem. Och att det här, den här platsen, är ett steg mot att bli den mamma de förtjänar.
Men jag undrar hela tiden: Var är mina barn?
Att hitta ljuset igen
Det var inte en plötslig förändring. Det var ingen omedelbar känsla av lättnad eller att allt skulle vara bra. Det var små, nästan omärkliga steg framåt, som att jag började känna igen mig själv igen i små glimtar av ljus. Men det var också en påminnelse om hur länge jag hade varit borta från den jag en gång var, och jag var inte säker på om jag någonsin skulle kunna återvända helt.
Jag minns en dag, när jag var på avdelningen och satt vid fönstret. Det var en av de första soliga dagarna på länge. Jag såg på ljuset som speglades på fönsterglaset och tänkte på hur länge jag inte hade uppskattat något så enkelt som det. Kanske var det just den där solstrålen som fick mig att känna något igen – en påminnelse om att det fanns något mer, något jag fortfarande ville uppleva.
För första gången på länge kände jag en vilja att leva, en vilja att gå vidare. Inte för att allt var bra, inte för att jag hade alla svar, men för att jag började förstå att livet fortfarande hade något att ge, även om det var svårt att se just då. Jag började inse att mina barn behövde mig, att de fortfarande var min källa till styrka, även om jag inte alltid hade kunnat vara den mamma de förtjänade. Och kanske, bara kanske, behövde jag mig själv också.
Det var som om jag hade levt i en värld av gråskalor, i ett töcken där allt var överväldigande och tungt. Men när den där solstrålen träffade mig, fick jag en glimt av färger igen. Jag började tänka på små saker – de där ögonblicken av glädje som jag en gång hade tagit för givet. Som ljudet av barnens skratt, den enkla känslan av att vara ute i naturen, eller att kunna känna sig levande i de små stunderna.
Det var inte så att all smärta försvann direkt, men en liten gnista av hopp började brinna igen. Jag ville vara mer än bara en skepnad i mörkret. Jag ville känna och leva fullt ut, även om jag inte visste hur jag skulle hitta vägen dit. Kanske var det en lång väg att gå, men för första gången på länge kände jag att jag hade ett mål – att hitta tillbaka till mig själv, för mina barns skull, för min egen skull.
Jag började prata mer med mina terapeuter, släppa på de murar jag byggt omkring mig. Och när jag gick på promenader i den lilla trädgården på avdelningen, kände jag hur min kropp sakta återvände till livet. Jag kände vinden mot min hud, hörde fåglarna sjunga. Det var enkla, små saker, men de påminde mig om att det fortfarande fanns liv utanför mörkret.
Jag började göra små saker för mig själv – läsa en bok, skriva några ord, ta några djupa andetag. Och när jag låg i min säng på kvällen, tänkte jag på mina barn och på det liv vi fortfarande kunde skapa tillsammans. Jag ville vara där för dem, ge dem den trygghet de förtjänade. Och för första gången på länge kände jag en vilja att bli hela igen, att hitta tillbaka till den styrka jag visste att jag hade någonstans inom mig.
Det var som att jag hade fått en andra chans, en möjlighet att börja om, inte för att livet skulle bli lättare, utan för att jag nu hade valt att ge mig själv en chans. En chans att leva igen. Och när jag såg mina barn på bilderna som min mamma skickade till mig, såg jag deras leenden och jag kände att jag fortfarande hade något att ge dem.
Jag ville leva för dem, och jag ville leva för mig själv också. Och på något sätt, genom all smärta och alla mörka tankar, började jag känna att det var möjligt.
Förlorad tid
Jag fick nyheten en morgon, när jag var på väg till terapeuten. Ett sms, bara några korta ord: ”Sara har gått bort.” Jag kände hur hela världen stannade för en sekund. Och sedan, som en våg, slog chocken över mig. Jag stirrade på skärmen, läste orden igen och igen, men de gav inget svar. Ingenting gav någon mening.
Sara, min väninna. Jag hade känt henne i många år. Vi hade delat allt, skrattat, gråtit, kämpat tillsammans genom både lättnader och svårigheter. Men på senare tid var vi som två främlingar som vandrade på varsin väg. Jag hade blivit så uppslukad av mitt eget mörker, av min egen förlust, att jag inte ens tänkte på att fråga hur hon mådde. Jag hade inte hört av mig på månader, kanske längre. Och nu var hon borta. Allt var mitt fel.
Jag minns våra samtal om livet och döden, om framtiden, om allt vi drömde om att göra. Jag minns våra kvällar där vi pratade om allt och inget. Men nu var det för sent att ta tillbaka de där samtalen. Jag hade varit så inskränkt i min egen värld, så fast i min egen smärta, att jag inte ens visste att hon var sjuk. Det fanns inget som förberedde mig för att hon skulle försvinna på det här sättet, att hon skulle lämna oss utan ett ord, utan någon varning.
Och nu, när jag satt där, med tårarna som brände bakom ögonlocken, kände jag hur skuld och skam växte i bröstet. Hur hade jag kunnat vara så blind? Hur hade jag kunnat ignorera vår vänskap så länge? Jag hade inte ens skickat ett meddelande, inte ens frågat hur hon mådde när vi inte hörts på så länge. Jag var en dålig vän. En vän som inte ens var där när hon behövde mig.
Jag gråter inte bara för att hon är borta, utan också för att jag inte var där. Jag gråter för alla de gånger jag borde ha ringt, för alla de gånger jag borde ha visat att jag brydde mig. Jag visste inte vad hon gick igenom, vad hon kände när hon kämpade med sin sjukdom. Jag var inte där för att hålla hennes hand, inte där för att ge henne det stöd hon kanske behövde. Och nu var hon borta, och det var för sent att rätta till det.
Det var en tung insikt, en bitter smak av ånger som jag inte kunde skölja bort. Och så började jag tänka på alla de andra relationerna i mitt liv. Hur många andra jag hade förlorat genom att vara för självupptagen, genom att låta mitt eget mörker förmörka allt omkring mig. Det var som om varje förlorad vän, varje förlorad stund, blev en del av den tunga bördan som jag bar.
Jag vet att jag inte kan ändra på vad som har hänt. Jag vet att jag inte kan ta tillbaka tiden och vara den vän jag borde ha varit. Men jag vet också att jag inte vill förlora fler människor på samma sätt. Jag vill vara närvarande för de jag älskar. Jag vill inte vänta tills det är för sent att visa att jag bryr mig.
Sara var min vän. Och även om hon inte finns här längre, vill jag minnas henne på det sätt vi var – som två personer som älskade livet och alla de små ögonblicken vi delade. Jag vill inte att vår vänskap ska definieras av min frånvaro i hennes sista dagar. Och även om det är för sent att be om förlåtelse, kan jag ändå lova mig själv att aldrig igen låta någon jag älskar känna sig ensam, inte medan jag har kraften att vara där.
Ett nytt kapitel av mörker och sökande
Jag är tillbaka där jag inte ville vara. En gång till är jag instängd på psykiatriavdelningen, där väggarna känns både främmande och bekanta, där den gråa belysningen ger mig en känsla av att vara fast i en värld som inte är min. Det är som om jag har dragits tillbaka hit av något jag inte kan kontrollera. Något som jag inte har kraften att förstå.
Första gången jag kom hit var det för att jag var på väg att gå under. Jag hade drunknat i min egen sorg, min egen depression. Den andra gången jag hamnade här var när Jacob förlorades, och jag förlorade en del av mig själv med honom. Men nu? Nu känns det som om varje gång jag försöker resa mig, drar någon en osynlig tråd och jag dras tillbaka hit, för att återuppleva min egen förlorade tid.
Jag försöker förstå varför det blev så här. Jag trodde att jag hade börjat hitta vägen tillbaka till livet, men när nyheten om Sara nådde mig, brast något i mig. Jag förlorade mig själv en gång till, i ångest, skam och skuld. Jag såg inte längre några framtida drömmar eller hopp. Jag såg bara mörka ögonblick av förlorad tid – förlorad tid med henne, förlorad tid med de människor jag älskar, förlorad tid med mig själv.
Jag sitter nu här, omgiven av människor som också kämpar för att hitta sig själva, men det känns som om vi alla är på varsin ö i ett stormigt hav. Jag vet att det är en plats för återhämtning, för att bygga om sig själv, men ibland känns det som att jag bara är en åskådare i mitt eget liv, fast i en oändlig cirkel av mörka tankar.
Jag hatar att vara här. Jag hatar att känna mig som en fånge i mitt eget sinne. Men jag vet också att jag inte har något val. Jag är inte redo att ge upp, inte än. För när jag ser på barnen i bilder, när jag tänker på dem, vet jag att jag har en väg tillbaka. Jag kanske inte ser den just nu, men jag vet att den finns där. Jag kanske inte vet hur jag ska ta mig ur detta mörka hål, men jag måste försöka.
För Sara, för mina barn, för mig själv – jag måste försöka hitta tillbaka till ljuset. Och även om jag just nu är omgiven av grått och jag känner mig tyngd av smärta och förlust, vet jag att det finns en möjlighet att börja om igen, att börja sakta bygga på nytt, även när allt känns förlorat.
Så här sitter jag, på en psykiatriavdelning igen, och även om mörket känns tungt, påminner mig varje stund om att jag är inte här för att ge upp. Jag är här för att hitta tillbaka till den jag var, för att lära mig att leva igen, även om det betyder att det kommer att ta tid.
Jacobs hemliga värld.
Det var en vanlig dag, eller åtminstone började den som en vanlig dag. Jag satt i samtal med min terapeut när dörren plötsligt öppnades. En kvinna, en främmande kvinna, trädde in i rummet. Hon såg på mig med en blandning av sorg och beslutsamhet, som om hon kände mig, men ändå inte. Hon var i 40-årsåldern, klädd i mörka kläder, och bakom henne stod en man och två tarn.
För en sekund trodde jag att jag missförstått, att hon var en del av någon gruppsession eller någon form av arrangemang på avdelningen. Men den där känslan av obehag växte snabbt inom mig när jag såg hur hennes ögon mötte mina. Det var som om hon hade väntat på att få träffa mig, som om hon var här för att ge mig något jag inte var redo att höra.
”Jag heter Maria”, sa hon med en låg, skakig röst. ”Jag var Jacobs fru.”
Allting stannade. Tiden, rummet, världen omkring mig. Jag kunde inte andas. Jag såg på Maria och sedan på de andra. En man som såg ut att vara hennes partner, och två barn som såg ut som om de ville vara någon annanstans. Hela scenen var för surrealistisk för att förstå, men orden som Maria hade sagt hängde kvar som en våt filt över mig. ”Jacobs fru.”
Jag visste inte vad jag skulle säga. Inte för att jag inte hade några frågor, utan för att det kändes som om min värld plötsligt hade blivit omkullkastad. Jacobs hemliga värld, en värld jag aldrig känt till, stod framför mig – och jag hade ingen aning om vad den betydde för oss. För mig.
Maria såg på mig med sorg i blicken. ”Jag vet att detta måste vara överväldigande”, sa hon, och jag hörde den djupa smärtan i hennes röst. ”Men jag var Jacobs fru i flera år. Och de här,” hon pekade på barnen, ”är hans barn.”
Jag kände hur golvet nästan öppnade sig under mig. Det var som att jag inte hörde på riktigt, som om hennes ord var inlindade i någon slags dimma jag inte kunde fånga. Jacobs hemliga familj, som jag inte ens hade en aning om. Hans andra liv, som jag aldrig hade fått en glimt av. Jag hade varit så blind, så uppslukad av min egen värld, att jag inte ens kunde föreställa mig att han haft en annan familj. Alltså inte bara en otrohet med Dennis fru, en helt annan familj utöver det också.
”Jag hade ingen aning,” fick jag fram, rösten sprucken. Det var det enda jag kunde säga, för det var allt jag kunde känna – förvirring, förlust, och en obeskrivlig smärta av att ha blivit utelämnad från Jacobs liv på ett sätt jag aldrig hade anat.
Maria nickade långsamt, som om hon hade väntat på den reaktionen. ”Det var inte du som var den enda, inte på något sätt. Men han hade sina egna hemligheter, och vi levde våra liv långt från varandra. När han försvann, var vi chockade – vi visste inte ens vad han höll på med, vart han hade tagit vägen.”
Jag kände hur mitt hjärta slog hårdare. Jag hade varit en del av Jacobs liv, ja, men nu insåg jag att jag aldrig verkligen hade känt honom. Han hade byggt upp en annan verklighet, en verklighet som jag inte varit en del av, och när han dödades, var det som om en ny dimension öppnades som jag inte var förberedd på.
Och där, mitt i all förvirring, såg jag på barnen. De var inte mycket äldre än mina egna barn. De var kanske 8 och 11, men deras ögon var tunga av sorg och förlorade drömmar, på samma sätt som jag hade känt för så länge sedan. De var en påminnelse om allt det förlorade, om all den tid vi aldrig skulle få tillbaka.
Jag sa ingenting mer. Jag kunde inte. Jag behövde bearbeta allt detta, men just då kändes det som om hela min värld var på väg att krascha samman. Jacob, den mannen jag trott jag kände, var en annan person än den jag hade älskat och förlorat. Och den familj han hade haft – en familj som jag inte ens visste fanns – var nu en del av min verklighet på ett sätt jag inte var beredd på.
Maria och barnen lämnade rummet kort därefter. Jag satt kvar, alldeles stilla, medan tankarna virvlade omkring mig. Vad hade jag missat? Hur mycket hade Jacob hållit hemligt? Och vad betydde detta för mig, för mitt förflutna, för mitt liv? Mina barn har syskon?!
En orealiserad dröm
Jag har ofta drömt om att vara läkare. Det har varit en av de största drömmarna i mitt liv – en dröm jag närt sedan barndomen. Jag minns hur jag som ung var fascinerad av människokroppen och läkekonstens mysterier. Jag ville hjälpa människor, hela sår, lindra smärta och ge hopp. Jag drömde om att vara en del av något större, att få vara den som människor vände sig till när allt annat kändes hopplöst. Jag ville vara läkare. Och jag arbetade för det. Jag studerade, jag slet. Men det var aldrig tillräckligt.
Och ändå, här sitter jag – aldrig en läkare, aldrig där jag trott att jag skulle vara. Det är som en del av mig själv som jag har förlorat, som om en väg som jag var på aldrig riktigt ledde någonstans. Jag är här, på psykiatriavdelningen, förlorad i min egen kamp med depression, och den där drömmen om att vara läkare känns som en annan livstid. En dröm som förlorades någonstans på vägen, mellan verkligheten och mina egna förhoppningar.
Jag tänker på alla år som jag lade på att försöka komma in på läkarprogrammet, på alla timmar jag spenderade med att läsa, plugga och kämpa för att vara bra nog. Och ändå, när livet kom ikapp mig – med alla de utmaningar, alla de förluster och svårigheter – var det som om det inte längre fanns plats för den drömmen. Jag förlorade mig själv i andra saker, i relationer, i sorg, i min egen kamp. Och nu, här på avdelningen, känns det som om jag är fast i en plats där framtiden är dimmig och alla drömmar om ett annat liv känns så långt bort.
Det är inte så att jag inte har haft ett liv. Jag har haft så mycket, så många relationer och ögonblick som har betytt något för mig. Jag har varit mamma, jag har varit vän, jag har varit kvinna. Men när jag ser tillbaka på mitt liv, ser jag den där drömmen om att vara läkare som ett ofullständigt kapitel. Något jag aldrig riktigt lyckades slutföra. Och den insikten gör ont, särskilt när jag inte känner att jag har något grepp om vad som händer nu.
Jag ser på andra människor här, på avdelningen, och deras livsresor har tagit dem hit på olika sätt. Vissa har kämpat för att bli det de ville bli. Andra har kanske aldrig haft några drömmar att följa, utan bara försökt överleva varje dag. Jag undrar om jag verkligen försökte för mycket. Om jag satte för höga krav på mig själv och lät en dröm ta för mycket plats. Och om jag inte hade varit så fokuserad på den drömmen om att vara läkare, hade jag kanske sett det som var viktigt i livet på ett annat sätt.
Jag vet inte om jag kommer att hitta tillbaka till den gamla drömmen. Kanske var den inte för mig. Kanske var det inte meningen att jag skulle bli läkare. Men jag vet också att den drömmen var en del av den jag en gång var, och jag måste hitta sätt att acceptera att jag inte är där. Kanske handlar livet inte om att uppnå varje dröm, utan om att hitta nya vägar när de gamla leder oss bort från oss själva.
Jag sitter här och funderar på vad jag vill ha för mitt liv nu. Jag vill fortfarande göra något meningsfullt, något som känns som om det har ett syfte. Jag vill hjälpa andra, jag vill vara där för mina barn, men kanske inte som läkare. Kanske handlar det om att hitta andra sätt att vara där för människor, kanske genom att förstå min egen smärta och använda den för att hjälpa andra.
Drömmen om att vara läkare må ha varit en del av mig, men jag kan inte hålla fast vid den längre om den inte tjänar mig. Jag måste ge mig själv tillåtelse att släppa taget och börja om. Jag kanske inte är läkare, men jag är något annat. Något som fortfarande har värde, även om jag inte riktigt har hittat ut vad ännu.
Ett jobb utan känslor
Det var som om jag på något sätt hade landat på en plats där inget jag kände, ingenting jag tänkte eller drömde om, behövde spela någon roll. På Ica behövdes inte mina känslor. Det var praktiskt, enkelt – och det var en plats där jag för en stund kunde slippa allt det andra, allt det som var för stort, för tungt. Jag släppte det där tunga jag burit på i så många år. På Ica krävdes inget mer än att stå där och göra mitt jobb. Det var en paus, om än en sorglig sådan, från allt jag hade varit och allt jag skulle vilja vara.
Jag packade varor, plockade upp varor på hyllorna, slog in priser och försökte vara artig mot kunderna som ställde frågor om erbjudanden eller var de kunde hitta den där senaste produkten. Jag kunde göra det här utan att verkligen vara närvarande. Min kropp var där, men mina tankar var någon annanstans. Det var något betryggande med den enkelheten – ingen förväntade sig mer av mig än det jag kunde ge. Det var ett jobb utan krav på att vara ”hel” eller ”komplett”. Och för en stund var det en lättnad att slippa vara den jag inte visste hur jag skulle vara längre.
Jag hade alltid sett mig själv som någon som skulle vara mer än det här. Någon som skulle göra något meningsfullt. Läkare. Eller något annat stort och betydelsefullt. Men nu var jag här, och ibland undrade jag om det var allt jag någonsin skulle bli. Kanske var det här min plats, på den där kassan, med varor som kom och gick, medan jag stod där och bara var. Kanske var det lättare att slippa känna än att känna allt för mycket.
Men på ett sätt var det också en påminnelse om något jag inte ville konfrontera. Att mitt jobb här, på Ica, inte behövde några känslor, för att jag hade förlorat många av mina. Jag var här för att slippa känna mig för mycket. Jag var här för att vara någon annan, för att inte behöva vara den jag var på insidan. Jag förlorade mig själv i arbetet för att inte behöva ta ansvar för den smärta jag gick igenom varje dag.
Jag kunde inte ge mer av mig själv. Inte här, inte nu. Så mycket av mig hade förlorats i andra människor, i relationer, i drömmar som inte blev verklighet. Och kanske var det enklare så, att vara någon annan i det lilla, oanspråkiga livet på Ica. Där mina känslor inte behövde vara något som andra lade märke till. Det var en värld där jag var en del av bakgrunden, där jag inte behövde vara någon mer än den som packade varor. Det var ett sätt att undkomma, ett sätt att undvika allt jag inte ville känna.
Men ibland, när jag gick hem från jobbet, kände jag att jag saknade något. Jag saknade känslorna jag förlorat, de drömmar som jag inte hade kämpat för, de liv jag inte hade levt. Det var en tomhet som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med, en känsla som följde med mig hem varje kväll. Och när jag låg i sängen, med den kalla ensamheten omkring mig, undrade jag om jag någonsin skulle komma tillbaka till det liv jag en gång hade drömt om.
Men detta jobb fick mig tillbaka på banan, jag kunde fokusera på annat. Börja komma tillbaka till vardagen. Vilja ta mer ansvar. Vill jag leva igen?
Tillbaka till barnen
Det var som om en del av mig hade förlorats för alltid, men när jag tänkte på mina barn, kände jag att det fanns en chans att hitta vägen tillbaka. Till dem. För dem. Kanske var det det enda som fortfarande hade betydelse. Det var inte mycket, men det var något. Något som jag inte var redo att ge upp.
Jag hade varit borta i så länge. Jag hade varit fångad i min egen värld av smärta och förlust, i min depression och alla de hemligheter som andra människor hade dragit med sig in i mitt liv. Jag hade varit förlorad i min egen ånger, men nu… nu var det dags att hitta tillbaka. För deras skull.
Jag kom på mig själv med att titta på gamla bilder av oss, när vi var en familj. Jag och mina barn, i de enklaste av ögonblick. När vi skrattade tillsammans, byggde kojor i vardagsrummet, eller bara var – i den där vanliga världen av små glädjeämnen. De där stunderna som jag så ofta hade tagit för givna. Nu var de allt jag ville ha tillbaka.
Jag visste att det inte skulle vara lätt. Det var för mycket som hade hänt, för mycket smärta och skuld som låg mellan oss. Och kanske var de inte längre de små barnen som de en gång var. Jag hade förlorat tid, och nu var det dags att hitta en väg tillbaka till dem. Det var dags att vara den mamma de behövde, inte den jag var då, men den jag skulle kunna vara nu.
När jag ringde dem den kvällen, hörde jag deras röster för första gången på länge. Deras frågor var enkla, deras skratt var uppriktiga, men bakom deras ord var det en längtan. En längtan efter att ha mig tillbaka. Och när jag hörde deras röster, kände jag hur mitt hjärta sakta började läka. Kanske var jag inte helt hel, men för första gången på länge kände jag att jag hade något att leva för. Och det var dem. Mina barn.
De hade varit så tålmodiga, så fulla av förståelse, även om de inte riktigt förstod varför jag var borta så länge. Men deras kärlek var oändlig, och för varje gång vi pratade, för varje gång vi sågs, blev den där distansen mellan oss lite mindre. Jag såg på deras ögon, på deras ansikten, och jag visste att jag fortfarande var deras mamma – även om jag inte alltid hade varit den bästa versionen av mig själv. Och jag ville vara bättre för dem. Jag ville visa dem att vi kunde bygga något tillsammans igen.
Jag började långsamt förändra mitt liv. Jag började prata med dem mer, vara mer närvarande i deras vardag, även om jag inte visste exakt hur. Jag gjorde små saker för att visa dem att jag var här för att stanna, att jag ville vara deras stöd, deras trygghet. Det var inte lätt, men jag visste att det var det jag behövde. För deras skull, för min egen skull.
När vi var tillsammans igen, när jag såg deras ansikten och hörde deras skratt, kände jag att jag inte hade förlorat allt. Det fanns en väg framåt, en väg som ledde tillbaka till dem. Kanske var jag inte läkaren jag en gång hade drömt om att bli, kanske var mitt liv inte så som jag hade föreställt mig. Men jag var deras mamma, och det var något som inte kunde tas ifrån mig.
Det var som om jag hade fått en andra chans, och jag var fast besluten att inte slösa den. Jag var tillbaka hos mina barn, och för första gången på länge, var jag inte längre ensam. Jag hade hittat något att kämpa för, något som var större än smärtan jag burit på så länge. Och jag skulle inte ge upp. Jag skulle vara den mamma de förtjänade. Och tillsammans skulle vi hitta vägen tillbaka till varandra.
Den oväntade sanningen
Jag trodde att jag var den enda som var i chock. Att jag var den enda som förlorade bitar av min värld när jag fick reda på Jacobs hemliga liv. Men ju mer jag började förstå, desto mer insåg jag att jag inte var ensam. Jag var inte den enda som varit i mörkret.
Det var vanlig kväll hemma som jag fick ett samtal. Numret på skärmen var okänt, men jag svarade ändå, för det var något som kändes som om jag var tvungen att förstå.
Det var Jacobs mamma.
”Jag vet att du kanske inte vill höra från oss,” sa hon med en darrande röst. ”Men vi behöver prata.”
Det var som om all luft gick ur mig när jag hörde hennes röst. Jag hade alltid sett Jacobs föräldrar som en stabil del av hans liv, som en del av en värld som jag trott var sann. Nu stod jag där, som en utomstående betraktare av ett familjehemlighet jag aldrig hade anat. Jag visste att det var något jag måste få svar på, men jag var inte säker på om jag var redo för vad jag skulle få höra.
”Vi visste om hans andra liv,” sa hon till slut, och jag kände hur världen omkring mig började snurra. ”Vi visste om de andra kvinnorna och hans barn. Vi visste att han hade en familj vid sidan om, men vi… vi valde att inte fråga för mycket.
Det var som om marken under mig försvann. Jag var inte ensam i min förvirring. Jacobs föräldrar hade vetat. De hade varit medvetna om hans dubbelliv, men valt att vara tysta.
”Vi visste att han kämpade,” fortsatte hans mamma. ”Men vi ville inte konfrontera honom. Han var vår son, och vi älskade honom. Vi kanske trodde att vi skyddade honom genom att låta honom leva det liv han ville, men vi kanske också svek honom på det sättet.”
Jag satt tyst, förlorad i deras ord. Jag visste inte vad jag skulle säga, inte vad jag kunde säga. Jag var rasande på Jacob, för att han hade byggt upp den här världen av hemligheter, men samtidigt förstod jag. Jag förstod på något sätt att vi alla, även Jacobs föräldrar, hade varit fångade i samma illusion – en illusion om en trygg och konstant värld som inte fanns. Och nu, när han inte längre var här, var vi alla tvungna att hantera de krossade bilderna av honom som vi en gång hållit fast vid.
Hans mamma tystnade och tittade på mig med tårfyllda ögon. ”Jag hoppas att du inte känner dig ensam i detta. Vi vet att du älskade honom, och vi vet att han älskade dig också. Men vi måste alla försöka förlåta honom för det han gjorde. För det vi alla valde att inte se.”
Jag kände en förvirrad blandning av ilska och sorg. Det var svårt att acceptera att de också hade varit en del av denna hemlighet, en del av detta svek. Hur illa får man bete sig?
När jag lämnade deras hem den kvällen, var jag inte längre den person jag varit när jag kom. Jag hade fått svar, men svaren hade inte gjort smärtan mindre. De hade bara fördjupat den, för nu visste jag att ingen var oskyldig i den här tragedin. När jag lämnade dem den kvällen valde jag att aldrig ha kontakt med dem mer, även om de är farmor och farfar till mina barn.
Tillbaka i mörkret
Jag vet inte riktigt när det hände, när det blev för mycket. När de tunga tankarna återvände och den där klaustrofobiska känslan av att vara fångad i mitt eget huvud blev omöjlig att ignorera. Jag hade försökt, verkligen försökt, att hålla mig borta från den platsen igen. Jag hade kämpat för att vara där för mina barn, för att förstå och bearbeta allt jag hade gått igenom. Jag hade trott att jag var starkare, att jag kunde hantera det själv. Men ibland vet man inte förrän det är för sent. Och just nu var det för sent.
Det var som om hela världen förlorade sin färg igen, som om allting bleknade bort och lämnade mig med en djup tomhet. Jag försökte gå tillbaka till vardagen, försökte få allt att fungera, men varje steg kändes som en kamp. Jag började tvivla på mig själv, på min förmåga att vara där för mina barn, på min förmåga att vara den mamma jag ville vara. Tankarna på allt som gått fel, på alla de hemligheter jag aldrig fått reda på om Jacob, på de förlorade drömmarna om ett annat liv, började vrida sig till en storm inom mig.
Så jag gjorde det. Jag sökte akut vård. Det var inget beslut jag gjorde lättvindigt, men jag visste att jag inte kunde fortsätta så här. Jag behövde hjälp. Jag behövde någon att tala med, någon som inte var en del av min vardag och inte dömde mig för att vara svag. Jag behövde få ordning på tankarna innan de fullständigt släppte taget om mig.
Och nu sitter jag här, återigen på psykiatriavdelningen. Ett ställe jag inte ville återvända till, men ett ställe jag kanske behövde vara på för att kunna börja hitta en väg ut ur det mörker jag känner. Jag har varit här förut, men den här gången känns det annorlunda. Jag är inte längre den som inte förstår varför hon är här. Jag vet varför jag är här. För att jag inte orkade mer. För att jag behövde att någon såg mig, att någon tog hand om mig när jag inte kunde ta hand om mig själv längre.
Jag ser på väggarna omkring mig, på de kalla, vita ytorna som inte säger någonting. Allt är stilla, men ändå känns det som om hela världen är kaos. Tankarna är som en virvelvind, och mitt hjärta känns tungt. Jag vill inte vara här. Jag vill vara med mina barn. Jag vill kunna vara den mamma de förtjänar, men just nu är det så långt bort som det går att komma. Jag är inte där, och jag vet inte om jag någonsin kommer att vara det igen.
Ibland känns det som om allting är förlorat. Jag har förlorat så mycket redan – min relation med Jacob, mina drömmar om ett annat liv, och kanske, på något sätt, till och med mig själv. Men det finns något här, något i detta rum, i dessa kalla väggar, som påminner mig om att det finns en möjlighet att börja om. Jag kanske inte vet exakt hur, och jag kanske inte vet när, men jag måste tro att det finns en väg ut.
Och när jag blundar för att försöka finna lite ro i denna överväldigande känsla av förlust, tänker jag på mina barn. Jag tänker på deras ansikten, på deras röster, på allt vi har delat. Det är för dem jag måste hålla ut. För dem måste jag hitta vägen tillbaka. De förtjänar inte en mamma som är fast i sitt eget mörker. Och även om jag inte har alla svaren, så vet jag en sak: Jag kommer inte ge upp på dem.
Jag är inte säker på vad som kommer härnäst. Jag vet inte om jag kommer att vara här länge, eller om jag ens kommer att hitta en väg ut. Men jag vet att det här är en början. Ett steg mot att hitta tillbaka till mig själv. Och för första gången på länge, kanske, bara kanske, finns det en liten gnista av hopp i det här mörka rummet. Eller?
Spår av förlorad tid
När jag tänker på mina barn nu, ser jag inte längre de små ansiktena som såg på mig med tillit och förundran. Jag ser tonåringar, vuxna nästan, människor som jag inte alltid har funnits där för. Jag ser hur deras liv har formats av det jag inte kunde ge dem – av den frånvaro som min psykiska sjukdom har orsakat. Det gör ont att erkänna, men det är sanningen. Jag har varit en mamma som inte alltid har varit där när de behövde mig. Jag har varit en mamma som kämpade med sig själv långt mer än jag kämpade för att vara den trygga, stabila närvaron de förtjänade.
Mina barn har växt upp, och stora delar av deras liv har de tillbringat hos mormor, min mamma. Jag vet att hon gjorde sitt bästa för att ge dem det jag inte kunde ge. Och jag vet att det inte är hennes ansvar, men ibland känns det som om det var hennes varma händer som höll ihop deras värld när jag inte kunde göra det. Jag förlorade dem för så många år. Jag förlorade den där vardagen med dem som andra kanske tar för given – de där små stunderna av närvaro, av att vara den mamma de behövde.
De har vuxit upp med en mamma som inte alltid var där, som inte alltid förstod, som inte kunde vara den som kramade om dem när de var ledsna eller hejade på dem när de kämpade. Istället har de sett mig kämpa med mina egna demoner, och jag vet att det har påverkat dem. Jag ser på deras ögon och förstår – de bär på det också. De bär på allt det där som inte blev sagt, alla de gångerna de behövde mig och jag inte var där. Deras barndom var inte min. Och för den smärtan känner jag ett tungt ansvar.
När jag träffar dem nu, när vi försöker återknyta, märker jag skillnaden. Det finns ett avstånd mellan oss, ett avstånd som inte kan byggas bort på en dag. De har sin mamma i en annan form än den jag tänkt att jag skulle vara. De har vuxit upp med en mamma som var instabil, som var fångad i mörka perioder av sitt liv. Och för dem är det kanske svårt att minnas den mamma som jag en gång var, den mamma som de var vana vid när de var yngre. Den personen kanske inte finns längre.
Jag ser på dem när vi pratar, när vi försöker hitta ett sätt att vara nära varandra igen. De är vuxna nu, och deras liv har format sig på sätt jag inte har kunnat påverka. Ibland känner jag att jag är en främling i deras liv. Jag har inte varit där när de vuxit upp och blivit de människor de är. De har sina egna erfarenheter, sina egna historier, och jag har varit en åskådare, en distanserad förälder som inte alltid haft förmågan att vara närvarande på rätt sätt.
Och samtidigt ser jag hur de försöker hitta vägen tillbaka till mig. Deras försök att förstå, att förlåta, att bygga om något som vi förlorade så länge sedan. Jag vet att vi inte kan gå tillbaka till den barndom de förlorade. Jag vet att tiden inte går att få tillbaka. Men jag hoppas, jag hoppas att vi kan hitta ett sätt att vara tillsammans nu. Att vi kan bygga något nytt, även om vi inte kan reparera det gamla. Det kommer inte vara lätt. Jag kommer inte kunna vara den mamma jag skulle ha varit om jag hade varit starkare. Men jag kan försöka nu. Jag kan försöka vara den jag är idag, för deras skull. Och för min egen skull.
Jag vet att det finns en lång väg framför oss. Att det finns många år av frånvaro och smärta som inte kan suddas ut med några ord. Men för första gången på länge, kanske, finns det en chans för oss att hitta tillbaka till varandra. Och den chansen är det jag måste hålla fast vid. För det är för deras skull jag vill leva vidare, för deras skull jag måste försöka hela, för deras skull jag vill vara den mamma de förtjänar – även om det inte är den jag trott att jag skulle vara.
Ett sista farväl
Jag satt i det kalla rummet, omgiven av den tunga tystnaden. Det var märkligt att vara här, i huset som en gång var fullt av liv och värme. Jacobs mamma var borta.
Jag hade inte varit där när hon var sjuk. Jag hade varit för upptagen med mina egna demoner, för insvept i mina egna tankar och smärtor för att se hennes. Och nu var det för sent. Jag hade inte sagt farväl, inte sagt allt jag borde ha sagt. Och den skulden, den tunga känslan av att inte ha funnits där när hon kanske behövde mig som mest, sitter som en jätteklump i bröstet. Varför då?
Jag tänker på alla de gånger vi träffades när Jacob var vid liv. Jag tänker på de stunder då hon var så full av liv, när vi satt och pratade om våra barn och livet och alla de drömmar vi hade. När vi trodde att vi skulle kunna vara en stor familj för alltid. Och nu var hon borta.
Men nu var hon borta. Och det fanns inget sätt att få tillbaka de orden vi aldrig sa.
När jag ser på hennes tomma plats, på den stol där hon alltid satt, känns det som om hela rummet skriker av det som saknas. Jag ser på bilderna på väggarna, på hennes leende ansikte, på ögonblicken av glädje som nu känns som något långt borta. Det var så länge sedan, men ändå känns det som om det var igår. Tårarna kommer utan att jag kan stoppa dem. Och jag förlorar mig i min egen sorg, för nu, i hennes bortgång, finns en ännu större känsla av förlust. Varför då?
Och ändå, här är jag, ensam i min sorg. Jag har förlorat så mycket. Inte bara Jacob, utan också alla de människor vi en gång var – den stora, nära familjen som jag hade trott skulle vara för evigt. Och kanske finns det inget sätt att laga de krossade delarna av oss.
Det finns en del av mig som vill vara stark för mina barn. De förlorade sin farmor, och jag vet att de kommer att känna det på sitt sätt. Men för mig är det också en påminnelse om att vi inte kan kontrollera livets gång. Jag önskar att jag hade varit mer närvarande, att jag hade funnits där när hon behövde mig. Men nu är allt jag kan göra att säga farväl, på mitt eget sätt.
Jag lämnar huset med en tung känsla av sorg, hat men också en liten, tyst förståelse. Men just nu, på väg hem, känner jag en lättnad. Ska de sluta förstöra för mig nu? Inga mer överraskningar?
Ett nytt kapitel
Det är svårt att föreställa sig, men ändå känns det som om det är precis vad vi gör – vi fortsätter livet. Inte för att det känns enkelt eller utan smärta, men för att vi har inget annat val. Vi har varandra, och det är den största styrkan vi har kvar. Mina döttrar, de som har varit så tålmodiga och modiga genom allt vi gått igenom, har blivit mina ljus när mörkret känns för tungt. Vi har förlorat mycket, men vi har också lärt oss att vi fortfarande kan bygga vidare.
Det känns som om varje dag är en ny början. Vi går framåt, även om vi bär på våra förluster, våra sår. Vi skrattar tillsammans, ibland för första gången på länge, och vi gråter tillsammans. Och varje gång vi gråter, känns det som om vi rensar bort lite av den smärta vi burit på. Vi försöker bygga om de bitar av oss själva som vi har förlorat på vägen. Och även om det är svårt, är vi tillsammans i det.
Jag ser på mina döttrar och ser så mycket av mig själv i dem. Deras styrka, deras vilja att hålla fast vid varandra, trots allt vi har gått igenom. De har vuxit upp snabbt, men det är också en påminnelse om hur mycket de bär på, och hur mycket jag måste vara närvarande för dem nu. Vi har blivit en familj som är mer än bara biologiska band. Vi är en familj som har kämpat oss igenom motgångar och som står starkare än vi kanske tror.
Vi pratar mer nu. Om våra känslor, om det som varit och det som är. Och varje gång vi pratar, känns det som om vi bygger ett starkare band. Vi stänger inte längre av, vi håller inte längre våra tankar och känslor för oss själva. Vi lär oss att uttrycka oss, att vara öppna och ärliga med varandra. Och även om det ibland är svårt, så vet vi att det är vägen framåt.
Vi har börjat skapa nya traditioner. Små saker, som att baka tillsammans på helgerna eller tillbringa kvällarna i stallet där vi pratar om dagen. Det är inte de stora sakerna som gör oss hela, utan de små ögonblicken av närvaro. Vi har funnit ett sätt att göra livet meningsfullt igen, även om det fortfarande är svårt att se allt som varit.
Det är klart att vi har våra stunder av tvivel. Vi saknar fortfarande det som var, de människor vi var då, innan allting förändrades. Men vi vet också att vi har framtiden framför oss. Och i den framtiden finns vi tillsammans.
Jag vet inte exakt vad som kommer härnäst. Jag vet inte om allt vi har gått igenom kommer att lämna oss för alltid. Men jag vet att vi har varandra, och det är den största gåvan vi har. Jag ska vara den mamma de behöver nu. Och vi kommer att fortsätta. Ett steg i taget. Tillsammans.I ro.
Epilog
Jag trodde att det skulle vara svårt att släppa taget, att varje steg framåt skulle vara ett slag mot den jag en gång var. Men nu när jag ser tillbaka, är det inte smärta som definierar de här åren, utan styrkan i att ha vågat. Ibland handlar det inte om att hitta hela svaret, utan om att ha modet att fortsätta gå när vägen är osäker.
Jag har lärt mig att det inte finns något slut på resan, bara nya början. Att gå vidare handlar inte om att förlora något, utan om att skapa plats för det som kommer. Jag har lämnat en del av mig bakom mig, ja, men jag har också växt till något större än jag var.
Det är märkligt, men på något sätt har jag slutat oroa mig för vad som ska komma härnäst. Jag har insett att det inte handlar om att förutspå framtiden eller att ha allting klart för sig – det handlar om att göra det bästa av det jag har just nu och vara öppen för det som väntar. Inte oroa sig i onödan, det tar energi.
Jag kanske aldrig kommer att vara där helt. Men jag har kommit längre än jag trott. Och det är tillräckligt.
Jag vill bara gå vidare, men jag har också lärt mig att ibland handlar det om att stanna upp en stund och bara vara. Och i den pausen, när allt är stilla, kanske jag upptäcker att jag redan har kommit fram.
Så här står jag, vid slutet av en resa, men också vid början av en annan. Och för första gången på länge känns det okej att inte veta exakt vad som väntar. För jag har redan tagit det största steget – att våga gå vidare.
Och det är nog tillräckligt för nu.
Författare: Mamma My