År 1939.
I skyttegravarnas leriga avgrunder breder ett mörker ut sig, större än livet självt. Här gryr aldrig någon ljus morgondag. Moln, födda ur ondskans grepp, slukar varje strimma av hopp. Där står han – en ensam soldat från den minsta byn i världsarvet – och ser regnet närma sig. Dropparna faller som domedagens tunga tårar, medan kulsprutans hånfulla skott visslar genom luften.
Landskapet är ett som inte ens djävulen vill dansa i. Ett schackbräde så nattsvart att inte ens demonerna i våra sköra själar vågar beträda det. I denna mardröm bär han ett brev – ett brev av kärlek och längtan, så smärtsamt vackert att självaste moder Gaia fäller sina tysta tårar. Det är skrivet av ett poetiskt sinne, till ett ömt, väntande öra. Till henne – ljuset i mörkret, det enda som påminner honom om en värld som en gång var fri.
Hon som stannat kvar i den lilla byn han drömmer om – en plats där ondskan aldrig vågar visa sitt fula tryne. Hennes röst bärs av vinden, änglalik och skör som fjärilsvingars försiktiga vindslag. Varje ton skimrar i färger och mönster som omöjligt hör hemma i vår grymma värld. Hennes sång får självaste Aphrodite att skrika av avund, frälser djävulen, tvingar demoner att kasta sina horn och bära glorior – och väcker tårar i dödens tomma blick. Inte ens det mörkaste väsen skulle våga skada henne – så beskriver soldaten henne, medan kriget slukar allt omkring honom.
För hennes röst skulle jag offra allt.
Jag skulle simma över alla hav, vandra genom öknar som aldrig tar slut, trotsa Amazonas faror och resa genom stjärnhimlen för att finna en stjärna som ännu saknar namn – och ge den hennes. Jag skulle till och med stjäla elden från gudarna och Zeus, som Prometheus en gång gjorde, för att skänka henne ljus. Även om det betydde ett evigt straff: att fängslas vid klippans kant, där örnen river min lever dag efter dag i all oändlighet. Allt, bara för att finna den oupphinneliga nyckeln till hennes röda dörr.
Om bara brevet når fram. Om jag bara överlever stanken från de stupade kamraterna.
Då ska hon få sitt drömhus, sitt hem.
För mig är det ännu bara en dröm. Varje steg väger tyngre än det förra, men hennes röst bär mig framåt – även när jag fruktar att aldrig mer få se henne. Jag ska korsa alla landskap, alla schackbräden, genom Europas helveteshåla, för att en dag hitta hem till henne.
Men blodet droppar från min knäskål. Kulorna har funnit mig. Marken är hård och kall när jag faller. Ögonlocken blir tunga. Sömnen kryper närmare, viskar som en gammal vän. Och där, i skyttegravens svarta jord, ser jag en ensam dahlia växa – rosa som gryningens första ljus. Ett leende formar sig på mina läppar. Jag lyfter blicken mot månen, där hennes röst bärs på vinden. Sedan blir allt tyst.
Krigets ärr läker aldrig. Och någonstans, mellan sömn och skrik, undrar jag:
Ska jag någonsin få möta kvinnan i mina drömmar ? Eller är detta mitt första och sista slag ?
Författare: Felix Kaldeby