År 1912, under nattens stillsamma toner, när månen speglar sig i Atlantens oändliga hav och stjärnorna lyser för de vilsna själarna. När hjärtan dör ut och djävulen firar med ett blodrött glas vin, reser sig ett berg av is – fött ur synderna hos oss dödliga. Med obeskrivlig smärta sjunker den osänkbara båten Titanic, tillsammans med alla känslor.
Djupt nere i havets avgrund finner du Jack med skönhetens underverk – en målning, skönare än Mona Lisa, det åttonde underverket i världens mytologiska tidsåldrar. En blottad kvinna med kurvor och former som endast de ädlaste gudinnorna kan bära, skapad ur kärlekens söta eftersmak. Inspirerad av kvinnornas kvinna – hon som änglarna sjunger för, hon som stjärnorna dansar omkring, hon som månen vill se le och hon som solen vill höra skratta.
Hon som Atlantens isiga hav aldrig skulle skada, för havet bär henne ömt. Med vindens kärleksfulla famn, en stilla viskning från havets hjärta, flyter hon vidare till kustens sandiga strand där livets värmande hand väntar.
Rose får vandra på gröna ängar som blommar under hennes silkeslena fötter, där varje lätt och ömt steg hon tar skapar regnbågens alla färger. Tårarna från hennes osminkade, men ack så naturligt vackra, skära kinder får till och med skogens minsta varelse att gråta. Hennes sång ekar bland bergstopparna – toner av ren magi, en melodi som väcker även de mest själlösa stenar till liv.
Vår lilla värld minns henne som en nymf, vars skönhet överträffar Afrodite, men vars hjärta ständigt sörjer sin Jack.
Ty hon är dömd till ett evigt liv utan honom, medan Jack spelar schack om sin sönderslitna själ med djävulen – där varje drag avgör hans öde.
Ett spel han aldrig kan vinna, ty han offrar alltid sin kung för att, för evig tid, skydda sin drottning.
Och med ett stilla leende låter han sig plågas till tidens slut, för ondskan får aldrig röra hennes evigt oskuldsfulla själ.
Ty smärtan av att se en enda tår rinna från hennes sköra kind skulle svida djupare än evighetens flammor, brännande mer än helvetets eld till tidernas slut.
Och så påminns vi: livet är orättvist, även mot de renaste själarna.
Författare: Felix Kaldeby