Den 13 maj 2016. Just den dagen förändrade mitt liv för alltid. Mitt liv kommer aldrig att likna det dom det var. Jag hade en familj som älskade mig, till och med mina två yngre bröder verkade älska mig lite i alla fall. Jag hade mina vänner som aldrig trodde att detta skulle hända. Min bästa vän som jag känt sedan jag var runt fem år gammal, hon anade ingenting. Inte heller mina lärare som känt mig i tre år kunde förutse detta.
Idag. Den 6 Augusti , har jag varit ensam i nästan tre månader. Jag ångar ingenting. Jag har aldrig mått så här bra förut. Att få uppleva känslan av att vara fri är den bästa känslan som finns. Men idag är dagen då mitt liv förändras för alltid.
Jag kommer att berätta senare om varför jag varit ensam, för det är så att jag har rymt men varför får ni läsa sen. Vi tar det från början istället.
Jag har växt upp i en familj med två små bröder, Markus och Hampus. Jag trodde jag hade helt vanliga föräldrar men märkte under åren att både mamma och pappa har varit ute på nätterna och festat och hållit på med droger och massa annat som inte är så bra. Vilket betyder att vi barn, utan att ha vetat det, varit helt själva på nätterna. När jag blev runt tolv år så åkte mamma bort mer och mer, hon sa att det var på grund av jobbet men jag visste att det inte var hela sanningen.
Pappa var ute hela kvällarna med sina grabbar, även han sa att det var på grund av jobbet. Hemma fick jag stanna med mina sex år yngre tvillingbröder, endast tolv år gammal fick jag ha hela ansvaret för mig själv. Jag fick hjälpa dom med läxor från skolan, laga mat, tvätta, diska, städa , jag fick göra allt en tolvåring inte borde ha gjort själv. Så när jag var femton år gammal så flydde jag, jag rymde hemifrån. Jag orkade inte vara kvar i min familj längre med allt detta ansvar och föräldrar som knappt var hemma. Jag packade min väska och stack helt enkelt. Jag satte mig på ett tåg till Gävle mitt i natten och hoppades på att ingen skulle leta efter mig. Att åka från vårat lilla hus i Hova till en ganska mycket större stad var en stor skillnad till början men jag vande mig snabbt och tyckte att det var riktigt kul att vara där. Det var roligt att uppleva nya saker helt på egen hand. Men allt förändrades snabbt.
Redan efter nästan två månader såg jag en lapp som var uppsatt på en lyktstolpe ”Flicka Försvunnen” stod det högst upp på lappen. ”våran lilla flicka försvann för över en månad sedan, hon heter Linnea och har långt ljust hår, är ungefär 175 cm lång och har storlek 40 i skor. Om ni tros ha sett henne så ring polisen med en gång.” Under texten var det en bild på mig. Det var bara en sak som var annorlunda på bilden jämfört med hur jag ser ut nu. På bilden hade jag långt ljust hår men nu har jag kort rött hår. När jag såg bilden så visste jag direkt att jag var tvungen att skaffa nya kläder och flytta från Gävle, allt för många hade sett mig och kände igen mig där.
Jag packade ihop mina saker jag hade på vandrarhemmet så fort jag kunde och drog. Jag satte mig på tåget mot Kalix, kanske inte det allra smartaste men jag gjorde det ändå, jag tänkte att det är långt hemifrån och inte så mycket folk så ingen borde märka att jag var saknad.
Jag satt på tåget i lugn och ro när en kille i ungefär samma ålder som mig kommer och sätter sig bredvid mig. Han säger att han sett bilderna om att jag är saknad, men även han har rymt nyligen så han kommer inte berätta för någon. Dom sitter och pratar och kommer fram till att deras anledningar att dom rymt är exakt likadana. Båda har föräldrar som aldrig är hemma och småsyskon dom var tvungna att ta hand om. Med andra ord så har ingen av dom haft en speciellt bra uppväxt. Dom satt på tåget och pratade i flera timmar om allt och ingenting, bara hade roligt och glömde bort allt som hade hänt tidigare.
När dom kom fram till Kalix såg dom lapparna igen, lapparna om att Linnea var försvunnen. Hon var tvungen att fly igen, och hon visste inte vart hon skulle åka den här gången. Finns lapparna redan så långt upp i Sverige så finns dom överallt. Då sa Alex, pojken hon träffat på tåget, att hon skulle stanna en natt och bestämma senare vad hon skulle göra nästa dag. Dom sov på tågstationen i förhoppning om att ingen skulle fråga vad dom gjorde där. Linnea vaknade mycket tidigare än Alex. Hon skrev en lapp där det stod att om han ville träffa henne igen så skulle han ringa numret hon hade skrivit. Sen stack hon igen. Klockan halv fem på morgonen så tog hon sina saker och satte sig på första bästa tåg, hon hade ingen aning om vart tåget skulle åka. Hon satt i flera timmar och väntade på att Alex skulle ringa men det gjorde han aldrig. En tågresa har aldrig varit så lång och tråkig sa hon för sig själv. I sex timmar satt hon på tåget utan att ha en aning om vart hon var på väg. Hon tänkte på sin familj, framförallt sina två små bröder som hon saknade. Men sina föräldrar saknade hon inte alls, hon var bara glad över att slippa dom och slippa ansvaret, även om det var ett stort ansvar att resa själv.
Efter sex långa timmar var hon framme, vart visste hon inte men hon var framme och förhoppningsvis långt hemifrån. När hon klev av tåget såg hon en skylt där det stod Uleåborg. Hon var alltså i Finland. Där kändes det bra att vara, lång hemifrån och ingen som kände igen henne.
Idag är det den 6 Augusti, dagen då allt förändrades igen. Jag vaknade klockan 08.15 på en bänk i tunnelbanan. Åt min frukost jag hade köpt dagen innan med pengar jag hittat på backen. 20 kronor, det räcker inte länge men det räcker till en hyfsad frukost. Jag åt min frukost sen gick jag ut för att hitta ett sätt att känna lite pengar. På vägen ut hade jag lyckan att hitta en femtiolapp, då klarar jag mig några dagar till tänkte jag. Jag läste en annons om ett tillfälligt jobb som städerska som jag tänkte ansöka om men sen kom jag på att dom kanske inte vill ha en femtonåring som jobbar där. En oansvarig femton årig tjej på rymmen. Så jag struntade i det. Jag gick vidare istället i letandet efter pengar. Jag gick ett köpcentrum, jag tänkte att där kanske folk tappar lite mynt eller så på golvet utan att märka det. Jag var där i två timmar och hittade sammanlagt 34 kronor.
Alldeles nyss ringde min telefon, kl 13:35. Det var en kille som sa sig vara Alex, det lät inte som Alex men jag tänkte att det kanske var att vi pratade på telefonen som gjorde att det lät så konstigt. Han ville träffa mig igen. Han sa att han kunde ta sig till Kalix igen om jag ville träffa honom, så jag satte mig på tåget till Kalix. Just nu sitter jag helt ensam i en vagn och tänker å vad som kommer hända om mina föräldrar, eller någon annan hittar mig. Måste jag åka tillbaka hem då? Eller kan jag stanna kvar här för mig själv, eller måste jag flytta någon helt annanstans? Telefonen ringer igen. Det var Alex som undrade vart jag var. Jag sa att jag precis hade satt mig på tåget så det skulle dröja några timmar innan jag kom fram. Jag var så glad att äntligen få prata med någon som förstod mig, det var vad jag tror i alla fall. Timmarna på tåget går jättelångsamt när jag sitter där för mig själv och bara tänker. Jag tar fram ett block ur min väska och letar reda på en penna. Tittar mig omkring, ser ett litet rött hus i skogen och börjar måla. Jag sitter och målar i flera timmar, ända tills jag kommer fram till Kalix.
Äntligen får jag träffa Alex igen tänker jag. Men när jag går av tåget så ser jag ingen Alex. Bara ett gäng med killar, runt tjugofem år skulle jag gissa på. Dom tittar på mig och börjar prata och peka. En av killarna ropar på mig. Han är lång och det syns att han är vältränad. Han har ljusblåa jeans på sig och en alldeles för stor röd tröja. Han vill att jag ska gå till dom men jag vänder mig om och går åt andra hållet. Då hör jag att någon börjar springa och helt plötsligt tar någon tag i min arm. Jag skriker men ingen verkar bry sig, alla tror att jag känner dom här killarna och att dom skämtar med mig. Jag är så rädd att inte ens några ord eller mer skrik kommer fram ur munnen, hur mycket jag än försöker. Dom sätter något för mina ögon så att jag inte ser någonting alls. Allt jag märker är att vi rör på oss, jag tror jag sitter i en bil, eller en buss.
Vi är framme. Efter vad som kändes flera timmar. När jag får av mig ögonbindeln så ser jag en killa framför mig, det var Alex. Hade dom tagit honom också? Vi stirrar på varandra en lång stund, men vågar inte säga något eftersom killarna som kidnappade oss fortfarande är kvar i rummet.
Dom säger att vi ska klä av oss. Eftersom vi är livrädda så gör vi som dom säger. Resten kan jag inte berätta i detalj, ni får veta mer senare.