Det här är historien om en man som gick emot strömmen.
Många kallade honom därför en stor egoist, särskilt hans barn, andra kallade honom en barmhärtig samarit. Jag lämnar till er läsare att själva döma.
Den vite Yoruban
– Skulle inte ni flytta?
Curt ställde frågan till sin granne som hade bestämt sig för att lägga nytt tak på huset.
– Jo, men ett nytt tak höjer värdet på huset svarade grannen.
– Men ni har väl så ni klarar er? replikerar Curt.
– Man får tänka på barnen också, de ska ha sitt efter oss, fick han som svar.
– Jaha, ja, ja…
Curt funderar efteråt. Han och Evy hade investerat mycket i sina två barn. Förutom bra gener hade de fått mycket kärlek, bra mat, bra kläder, bra utbildningar. De hade redan tidigt fått lära sig ta eget ansvar för sina handlingar, vilket hade gjort dem modiga och drivna. Tillräckligt för att klara sig i en tuff värld. Nu var de vuxna och väl etablerade i samhället med egna familjer och egna karriärer.
Curt och Evy hade sparat ihop några miljoner. Inte så många men 5-6 var det nog, därtill huset. Det hade tagit ett helt liv. Nu var Curt änkeman. Evy dog i en olycka för två år sedan. Tanken var att de två tillsammans skulle sätta sprätt på så mycket som möjligt av pengarna innan de dog. Det hade de varit överens om. Men så hade det alltså inte velat sig…
Arnold, en annan av Curts grannar, fick en stroke för ett halvår sedan. Han satt i en rullstol och dreglade nu. Huset var sålt. Arnold var god för några miljoner han också. Vad har han för glädje av dom? Han är så borta i huvudet så han kan inte ens ta ett beslut om vart han vill skänka pengarna. Inga släktingar. Det blir väl allmänna arvsfonden.
Curts kusin hade dött som änka för fyra år sedan. Hon var god för 10 miljoner. Två pojkar fick ärva. De ena var på väg att spela upp sin arvedel. Den andra hade köpt två fina sportbilar och lite annat skit. ”Otack är världens lön”.
Curt suckade djupt när han tänkte på eländet. Skulle det gå samma väg med honom? Nytt tak (till ungarna), stroke eller ”kasta pärlor till svin”. Kanske något annat elände. Så fan heller! Curt slog näven i köksbordet. Så skulle det inte få bli.
På infektionskliniken vid stadens sjukhus låg Curts gamle vän Uno och väntade på döden. AIDS, värsta gradens (defcon one). Uno var mager som en Bergen-Belsenjude. Huden liknade möglig leverpastej, ögonen låg djupt inbäddade i sina hålor med svarta ringar runt. Curt och Uno hade känt varandra sedan barnsben och Unos homosexualitet hade aldrig varit ett hinder för deras vänskap. Det är fint.
Uno såg hur betryckt Curt var när han kom på besök och Curt lättade sitt hjärta för vännen.
– Obalande viskade Uno, som inte orkade tala i normal ton längre, och tog Curts hand.
Curt tittade oförstående på sin utmärglade vän.
– Jag tycker du ska åka till Obalande. Det är Lagos red light district. Lagos i Nigeria förtydligade Uno.
– Jag har tillbringat mina senaste fem år där. Har aldrig haft så roligt i hela mitt liv…
– Sex, droger och rock’n roll. Vilka orgier vi hade!
Uno kunde inte hålla tillbaka ett skratt men som blev till ett ohyggligt rossel. En tår trängde fram ur ögat och en liten blodstrimma sipprade ner från vänstra mungipan. Han låg på sin vänstra sida. Den halvöppna munnen blottade några små gula, maskätna tandpliggar. Stackars Uno, han var verkligen i ett eländigt skick.
– Dessutom är jag garanterat utfattig fortsatte han. Inte en sekin kvar.
– Han rosslade till ett par gånger men såg nöjd ut. En nöjd döende. Ingen ångest, ingen bitterhet.
Uno fortsatte att berätta om Obalandes fördärvligheter och hur trevligt där hade varit. Curt lyssnade intresserat.
Två dagar senare dog Uno. Den enda som kom till hans begravning var Curt. Unos släkt hade förkastat honom för länge sedan. Synd om dom för Uno hade alltid varit en mycket fin människa. Men… han var ju bög och det tåldes inte.
Unos berättelse om åren i Lagos hade slagit rot i Curts skalle. Han hade börjat forma en plan. En enkel plan.
Curt köpte sig en amerikanare, en Chevrolet Caprice kombi. Stor och rymligt bagage. Bilen lastade han med kondomer som tydligen var en bristvara i glädjekvarteren enligt Uno (det var väl därför han fick aids). Dessutom fyllde han på med dambindor, tandtråd, nagelsaxar (?) och huvudvärkstabletter. Allt det var det brist på enligt Uno. Sedan bar det iväg.
Curt skickade ett sms till sina barn. ”sticker till Lagos, vi hörs”. Det var allt. Han drog med sin fullastade yankeebil, närmaste vägen, genom Spanien. Sedan färja från Algeciras till Port de Tanger. Därifrån följde han vägen till Dakar, lite omväg men Curt ville inte köra genom öknen. Från Dakar till Lagos följde han kusten genom ett antal länder. Två veckor efter start hemma i byn drog han handbromsen på en höjd där Lagos, Nigerias gigantiska huvudstad, bredde ut sig framför honom.
– Pelé o, hälsade Curt.
Det betyder hej på Yourubaspråket.
Obalande var stort, trångt och fullt av lukter, ljud, luder och torskar. Men i all röran gjorde Curts uppenbarelse ändå intryck. Det var inte var dag, inte ens i Obalande, som en lång, flintskallig vit man med stor amerikansk bil, fullastad av kondomer, tandtråd, m.m. kommer inrullande i stadsdelen.
Curt hade fått en kontakt av Uno. Den kontakten skulle vara inflytelserik och tillitsfull. När Uno frågade en äldre man med bistert utseende efter madame Lulu Bamidele så brast mannen upp i ett stort leende och tog Curt i handen. De hoppade in i Capricen och körde sakta på trånga gator genom flera kvarter för att slutligen stanna framför ”madame Lulu´s dreamhouse”.
Lulu var bordellmamma på dreamhouset. Men hon kallade sig själv senior adviser. Eftersom det var hon som lärde upp de nya hororna inom det komplexa yrket som prostitution innebär. Madame var en afrikansk skönhet. Hon gick inte, utan gled Curt till mötes. Curt tappade hakan. Lulu sprack upp i ett varmt leende och det glittrade i hennes ögon när hon såg på Curt. Det visade sig att Lulu och Uno varit riktigt goda vänner och hon blev bestört när Curt berättade om Uno´s hädangång.
Curt visade upp sin billast. Lulu bjöd honom på middag och de samtalade flera timmar.
– Området kan vara farligt men här är du trygg, sa Lulu.
– Ingen kommer att kröka ett hår på ditt huvud. Hon tittade på hans flintskalle och log.
Dagen efter gick dom på promenad. Lulu bar en svart hatt á la fedora, lång röd kaftan och flip flop i grönt och vitt, Nigerias landsfärger. Hon var ståtligt, han var vit och flintskallig. De utgjorde ett iögonfallande par, Lulu och Curt, där de skred fram i Obalande, ”Afrikas största horhus”.
Curt kom att trivas och tiden gick. Han lärde sig seder och bruk. Han blev snart omtyckt. Lulu förklarade för Curt att han hade rätt psyke för Obalande. Då blev han glad.
Livet var enkelt här. Curt njöt av exotiska rätter, lättare droger, afrikansk rockmusik och ”lite annat”. Han skänkte ofta tankar till gubbarna i Sverige. Hans gamla goda vänner som satt kvar i sina inrutade vanor eller tynade bort, medans han levde i ett äventyr.
Det var aldrig långtråkigt. Curt ägnade sig åt olika, mindre lönsamma, projekt, men där han såg att hans pengar kunde göra nytta. T.ex. ordnades det med ett äldreboende för gamla uttjänta horor, både kvinnliga och manliga. Hemmet blev mycket uppskattat och de gamla fick tyna bort med värdighet, istället för att ligga och dö på gatan under en gammal filt eller papperssäck.
Curt finansierad ett skolprojekt till alla små bastarder som blivit till vid oförsiktiga samlag. Glädjeflickorna grät glädjetårar när de såg sina små faderlösa kräk sitta i skolbänken och öva högläsning. För detta erbjöd dom sin gunst till Curt och han behövde aldrig sova ensam, och det var ”kostnadsfritt”.
Ja, Curt blev omtyckt och började kallas ”den vite Youroban” i folkmun. Ett tecken på respekt och acceptans. Men allra mest kom Lulu att tycka om honom. Ja rent av älska honom och hennes kärlek blev besvarad. Efter en tid blev dom ett par. Mången av områdets glädjeflickor fällde väl då en liten självisk tår. Men samtidigt var de glada för parets skull. De passade ihop, det kunde vem som helst se.
Tiden gick och Curt blev gammal. Under åren som gått hade han ägnat sig åt många projekt och de hade varit till nytta och glädje för människorna i Obalande. Trevligt var också att hans samlade kapital var på upphällningen. Inte mycket kvar. Lulu var fortfarande ung. Hon klarade sig bra på bordellverksamheten, lite guldsmugglingsaffärer och annat smått och stort, lagom lönsamt och mycket kriminellt.
Det var kväll när de älskade med varandra. Ljuden av staden, grannskapet, livet lät som en afrikansk symfoni i Curts öron när hans ljuva Lulu red honom, sakta och rytmiskt. Curt såg på henne, den vackra, mörka skönheten. Med svart glänsande hud, kroppen kurvig som en formel 1 bana. Lulu´s tjocka, röda läppar glänste som en småländsk skogstjärn i månsken.
Curt´s utlösning var som en explosion, han såg vita blixtrar och stendog med utslagna armar och ett förvånat ansiktsuttryck. Lulu blev pregnant och nio månader senare föddes ett litet blandfärgat gossebarn. Den lille ljushyade pojken nämndes snart som ”den lille vite Yourobans ” i folkmun. Områdets häxdoktor skrev emellertid dopnamnet till Curt, Kayode Olsson/Bamidele.
Vad Curt ”den äldre” anbelangar så hade han en önskan att bli begravd i Sweden och han hade tur. En dödad svensk FN-soldat som hade krigat mot jihadister i norra Nigeria skulle flygas hem med ett Herculesplan. Svenska konsuln i Lagos ordnade även plats för Curt i planet. Så han levererades till Ronneby flygplats. Där lyftes Curts kvarlevor över från en plåtkista till den billigaste sortens plywoodkista. Likbilen körde honom sedan till frysskåp på Karlshamns lasarett.
Det fanns inte en endaste enkrona kvar efter Curt. Hans barn hade tagit sin hand från honom, vilket är förståeligt. I deras ögon var deras far en enda stor egoist. Alltså fick staten stötta till och då blev det billigast möjliga begravningsceremoni.
På Curts begravning kom tre personer. Det var Curts två äldsta barnbarn samt han dementa gamla far. Denne trodde sig vara på julmässa och klämde i med ”gläns över sjö och strand”.
Några dagar efter begravningsceremonin fick Curt en plats i minneslunden. Ett borrat runt hål som vaktmästaren hällde ner askan i. En gräsplugg på det och sedan syntes inte ett spår av ”den vite Youroban”. Men långt därifrån, i det vilda Obalandes farliga kvarter hade en legend fötts. En legend om ”den vite Yourobans barmhärtighet, ödmjukhet, kärlek och vänskap.
Dessutom var Curt nog, i pengamått, fattigast på kyrkogården. Vilken lyckad avslutning ändå!
Författare: Stefan P