Skogen står nattsvart och tyst. Månen har krupit bakom molnen men man anar tallarna, högresta och stela som soldater. Jag följer stigen. Den leder från min granne och barndomsvän till min stuga. Varför hade jag gett mig av så tanklöst? Utan ficklampa. Jag borde inte tagit vägen genom skogen. Men jag har ju gått här så många år. Fötterna viker automatiskt runt gamla stubbar och snår, känner till det gamla granitbrottet, där vassa avhuggna stenar skjuter upp ur stigen. De vet gärdsgårdens övergångsställe och var buskar blockerar stigen. Fötterna minns barndomens stig, placerar sig precis rätt. Ändå, åren har tagit ut sin rätt och man är inte så vig längre. Är rädd att snubbla och bli liggandes med bruten fot. Äter jag tillräckligt med kalktabletter? Går man ensam genom skogen vid sjuttio års ålder utan lyse? När ska jag fatta att jag inte är en jäntunge längre?
Tänk om någon galning går runt i mörkret! Vad vet jag om trakten egentligen? Sällan läser jag lokaltidningen. Jag har mitt sommarställe här. Stugan har isolerat sig helt från omvärlden, precis som jag de veckorna på året jag är här. Vi tillhör varken samhället eller verkligheten.
Det saknas vårdplatser för psykiskt sjuka, har man ju hört. Men varför skulle en psykiskt instabil och våldsam typ smyga omkring precis här där jag går? Dumheter! Jag får inte bli rädd då slarvar jag och placerar fötterna utan eftertanke. Alltså lugn, det här är samma stig som på ljusaste dagen.
Jag vilar stegen en stund. Står helt stilla och lyssnar in mot skogen. Tystnaden är så total att tankarna blir märkligt påtagliga, likt en ensamröst i mörkret. Jag hör pulsens dunkande mot tinningarna och öronsusets eviga pip.
En gång när han ännu levde berättade min pappa om hur man i gamla tider brukade släppa ut sitt psykiskt sjuka eller vanskapta barn i skogen på natten. De var ett Guds straff för något ont man gjort. De blev nattbarn, skammens barn, som inte fick synas. Mötte man ett nattbarn i kvällens dunkel kunde man lätt tro att man stod öga mot öga med ett troll, en bortbyting. Hur skulle jag reagerat?
Då känner jag blicken. Någon stirrar på mig helt nära. Jag håller andan. Ångesten griper mig. Jag slutar andas och sätter mig på huk på för att dölja mig, se ut som en naturens ojämnhet, en mossig sten eller en buske. Någon är där, helt nära, ögon som tycks tränga genom allt. Ingen kan upptäcka mig när jag kryper ihop så här. Harar gör så. De trycker sig mot marken och fäller ner sina långa öron. Har jag tappat förståndet? Börjat inbilla mig saker? Hörs mitt hjärta som bultar mot revbenen? Försiktigt sneglar jag uppåt och där – två ögon runda, allvarsamma. De stirrar ner på mig. Så försvinner de med vingarnas tysta svep, så nära att jag känner fjädrarnas vinddrag.
En uggla, en vanlig uggla, skogsuggla, nattuggla. Inget att vara rädd för. Vem är rädd för vem i skogen på natten? Rädd för rädslan, för paniken att inte kunna se vad som är bakom och framför. Om man är blind, är man då alltid rädd?
Jag återtar mina steg längs med stigen. Ugglan har stegrat min ångest. Jag är nu ingenting annat än ett skrämt djur som med sinnena på helspänn tar sig fram i skydd av mörkret. Skydd? Mörkret döljer och skrämmer. Ögonpar följer mig från skogsdunklet. De ser mig.
Varg, kanske finns det varg i vår skog? Borde jag inte lyssna på nyheterna åtminstone. Nu kan jag ju inte veta om det finns varg i skogen. Jag börjar gå snabbare, men inte för snabbt. Går man för fort växer paniken, tills man jagas framåt besinningslöst. Det får inte hända. Det gäller att ha kontroll över ångest och rädsla.
Stigen leder ut på en knappt uppkörd väg. Det blir lättare att gå och jag ökar takten, men för att inte snubbla lyfter jag mina ben ganska högt. Det måste se idiotiskt ut, men jag vet ju att vägen knappt är körbar. Det är bondens skogsröjaväg. Här går normalt ingen, utom jag ibland, då jag som besöker grannen, eller svampplockarna under höstarna.
Nu är det bara några hundra meter kvar till den större vägen som leder fram till min stuga. Kalhygget! Så himla dumt av mig att ta genvägen mitt i natten! Skogen öppnas ju mot kalhygget intill grusvägen. Det tänkte jag inte på när jag gav mig av. Halva trädstumpar avtecknar sig mot natthimlen, kalhyggets skelett efter årets stormar. Hur ska jag nu ta mig över? Här minns inte mina fötter. Marken är helt förändrad. Skogsvägen försvinner ut i intet och förvandlas till okända stubbar, snår och vattensänkor.
Med uppspärrade nattögon letar jag mig fram och förbannar åter mitt idiotiska beslut att ta den här vägen hem. En slinga med segt envist gräs snor sig kring foten och så ligger jag där med handen nerkörd i dyigt vatten. Min högra fot smärtar till. Glasögonen halkar av näsan och jag trevar i mörkret efter dem. Ingen i världen kan se ett par glasögon med ljusa metallbågar på ett kalhygge i nattmörker. De finns ingenstans inom den radie mina händer kan nå. Jag sätter mig försiktigt upp, rädd att krossa dem under min kropp och famlar runt omkring mig. Spårlöst borta.
Som ett läskpapper suger mina jeans upp markens fukt. Jag torkar av min dyiga hand mot jackan. Länge sitter jag där passiv, uppgiven och funderar på evolutionen som gjort mig så missanpassad i naturen. Vilken bedrövlig skapelse man är utan prylar, bil, elektricitet, dator, mobil och ficklampa. Man är bara en liten eländig skit, som sitter i en dypöl på ett kalhygge i mörkret. Viljan att resa sig finns inte, fast den borde vara där. Jag vill bara sitta och bli en del av kalhygget. Uppgivenheten känns faktiskt skön, känner släktskap med de ruttnande trädstubbarna. Man passar in så att säga.
Så får jag med ens sällskap. Jag är inte ensam längre. En igelkott strövar helt nära mitt ena ben. Bits den kanske? Nej, den nosar lite här och där och stannar intill mitt knä. Jag skymtar den runda lilla taggiga bollen så nära mig. Ska den klättra upp? Är jag ett oväntat hinder på vägen? Något fångar igelkottens intresse. Den puffar och pysslar med sina tassar. Jag känner av den lilla kroppen och tassarnas tafsande på mina jeans. Känns gemytligt. Den lyfter något med nosen, drar och håller på. Den rör sig långsamt längs med benet, alltjämt upptagen med något och stannar upp vid min hand. En kall nos undersöker ett finger. Jag håller handen så stilla jag kan. Det känns intimt på något sätt. Sedan, oväntat går den sin väg, trött på leken. Jag rör försiktigt handen och stöter mot en tunn metallsträng. Det är mina glasögon. Hela.
I samma ögonblick lämnar molnen en öppning och nattens måne tittar ner på mig. Naturen vill mig väl. Glasögonen hade lagts vid min hand och nu tänder natten lampan över kalhygget. Jag kan ta mig fram till grusvägen.
Hemma. Det bländande ljuset från ytterlampan med dansande nattflyn, nyckeln i låset och inne. Jag tänder kökslampan. Telefonen ringer, irriterat sliter jag av mig stövlarna. Min högra fot smärtar till. Jag måste ha stukat den i alla fall. Vem ringer just nu? Jag vill ju bara sjunka ihop, vara hemma, trygg, en kopp varm choklad och så i säng. Inte behöver jag svara, det finns ingen lag som säger att man alltid måste vara redo när telefonen ringer. Det där när unga människor hela tiden går omkring med sina mobiler, konstant uppkopplade, begriper jag mig inte på. Nej, telefonen får ringa. Ytterligare några signaler och den blir tyst.
Någon timme senare kryper jag i säng efter en varm dusch. Foten gör riktigt ont. Ingen promenad imorgon. Den där foten måste vila.
Då ringer telefonen igen! Vem ringer klockan två på natten? Jag vägrar krypa ur sängen, som redan börjat sprida sin värme kring min medtagna kropp. Någon har spelat in ett meddelande. Kanske något viktigt i alla fall. Bäst att knega upp och lyssna av. Jag sätter mig på pallen bredvid telefonen och trycker ner knappen.
”Hittade du dina glasögon? Jag la dem där du kunde hitta dem. Hoppas du klarade dig hem.”
Min grannes röst? Jag hade tagit mina glasögon från diskbänken, innan jag lämnade henne.
Ändå…
Nästa morgon satte jag ut en skål med mjölk vid verandan.
Författare: Anne-Marie du Plesssis
5 svar på ”Genvägen”
Så fin!
den var bra men de var många gramatik fel och samanghang så jag ger den en svag 3/5
Rädsla urholkar själen. Rent rationellt är skogen den säkraste platsen på natten. Det är staden som är livsfarlig. Det är människan, inte naturen som hotar oss.
Det är inte i naturen hoten finns mot oss, utan i kulturen. Det är tryggare att sova eller promenera mitt i skogen än i staden.
Instämmer med dina ord. Människan räds inte naturen, men mörkret gör henne osäker, då våra sinnen avtrubbats av stadens alla ljud och i skogens tystnad lyssnar vi förgäves. Vi tappar kontrollen. Och det skrämmer.