Hon, Månskensmystikern

En prosapoetisk text om tystnad, skrivande och de cykler som formar en människas inre liv.

Hon föddes ur tystnaden,

växte i månens sken

och lärde sig tala världens språk

genom orden.

Hon lever ett lugnt liv.

Brygger te.

Tänder ljus.

Ser månen genom fönstret och undrar

om den ser henne tillbaka.

Hon lever ett lugnt liv, men inom henne rör sig tidvattnen.

De viskar hennes namn när natten andas.

Ibland svarar hon, ibland inte 

allt beror på hur stilla hjärtat är den kvällen.

Hon samlar på tystnader,

små glimtar av andning mellan världarna.

Hon skriver ner dem i ett anteckningsblock

som luktar salt och lavendel.

Hon lever ett lugnt liv,

men orden brinner i henne.

De vill födas, som månar

som inte längre orkar gömma sig.

Hon vandrar under månens sken,

där natten håller andan

och cyklerna sjunger sina hemliga viskningar.

Hon går barfota över spegelvatten

och låter reflektionerna tala.

Hennes kraft är inte högljudd.

Hon talar med tystnad

och bär den som ett smycke kring hjärtat.

Den rör vid andra,

som vatten rör vid stränder.

Hon bär intuitionens gåva.

I hennes blick ryms stjärnor

och osagda berättelser.

Hon hör röster i vinden,

läser tecken i skuggor

och känner rytmen i det osynliga.

Hon lever i mellanrummen 

mellan andetag,

mellan ord,

mellan då och ännu inte.

Hon lyssnar på tingen:

stolen som knarrar när någon lämnar,

koppen som minns varje hand som hållit den.

Hon vet att allt talar,

om man bara låter världen

hinna ifatt sin egen puls.

Hennes magi blomstrar i reflektionens tystnad:

när hon skriver,

när hon andas,

när månen speglar hennes inre.

Hon väver mening av skuggor.

Hon bygger helande av stillhet.

Hon vet att rörelse inte alltid är framåt 

ibland är den inåt.

Genom ord och närvaro vägleder hon andra

till balans, stillhet och sanning.

Hon visar hur mörker och ljus

följs åt som hjärtslag.

Hon säger:

“Det du gömmer i mörkret växer inte mindre,

bara tystare.”

Hon är cyklernas häxa.

Hon vet att allt börjar,

dör

och föds igen.

Hon vet att frihet inte är frånvaro av skugga,

utan närvaron av ljus.

Hon har lärt sig att vila i mellanfasen,

i det som ännu inte fått namn.

Hon bär sitt förflutna som en halvmåne i bröstet.

Hon minns varje natt hon tappade riktning

och varje gång hon hittade den i vinden.

Hon minns flickan som dansade i köket,

den som ville bli stjärna

men som ofta tystnade

när världen blev för högljudd.

Hon håller den flickan nära.

Hon kallar henne sin första magi.

Hon bar tystnaden som en krona.

Den lärde henne att lyssna

på vinden,

på drömmarna,

på rösten ingen annan hörde.

Det var där orden började andas 

inte högt,

inte för världen,

utan i henne.

Och en dag viskade något:

“Skriv.”

Inte för att bli förstådd,

utan för att minnas.

För att finnas.

För att världen inte skulle glömma

att även tystnaden har ett språk.

Det började inte med papper.

Det började med andetag.

Hon skrev i luften

innan hon någonsin höll i en penna.

Med fingrarna målade hon ord i vinden

som bara hon kunde se.

Hon visste inte att det kallades poesi.

Hon kallade det överlevnad.

För när hjärtat var för fullt för att tala

skrev själen i tystnad.

Hon skrev i dammet på fönsterbrädan,

på immiga rutor,

på huden under täcket när ingen såg.

Hon skrev för att minnas

hur vinden lät när farmor skrattade,

hur ljuset föll i Teheran,

hur hon kände sig fri

innan världen sa

hur man borde vara.

Och när hon äntligen fick en penna

blev den både svärd och tröst.

Hon förstod inte allt hon skrev,

men hon visste att det betydde något.

Varje mening var ett eko

av något hon levt förut.

Varje ord en bön.

Det var som om månen gav henne bokstäverna

och vinden höll papperet stilla.

Så föddes hon igen 

inte som barn,

utan som poet.

Författare: Diana Shah